0

Sabrin Jaja & Emma Domingues — Antirasistiska rörelsers kamp för demokrati

I den här videointervjun berättar Sabrin Jaja – socionom och f.d. ordföranden i Pantrarna — och Emma Dominguez – konstnär och talesperson för Megafonen — om hur de sociala rörelserna Pantrarna och Megafonen startades, hur de ramas in av majoritetssamhället och dess institutioner och vilka strategier de arbetar med för att kunna upprätthålla oberoende.

Båda rörelserna startades som svar på händelser i det egna bostadsområdet och på grund av hur områdena porträtteras som obotligt kriminella och separeras som ett undantag från majoritetssamhället av media, tjänstemän och politiker. De flesta projekt som riktas mot orterna och som får statliga pengar definierar i förhand vilka problem som finns och vilka satsningar som behövs. De som ageras på ges inget utrymme att själva definiera problem och åtgärder vilket leder till att de flesta satsningarna blir mer eller mindre verkningslösa och snarare bidrar ytterligare till segregationen och marginalisering.

Emma berättar att Megafonen utsattes för ett mycket hårt mediadrev i samband med bilbränderna i Husby. Rörelsens försök att prata om händelserna och situationen från det egna perspektivet har knappast fått utrymme varken i det mediala landskapet eller inom de statliga och kommunala institutionerna. Efter det upplevde de sig tvungna att hålla en låg profil och har satsat på olika sociala aktiviteter och studier snarare än att göra utåtriktade kampanjer och protester. Pantrarna genomgick samma process i och med att den sakfråga som först samlade rörelsen blev överspelad. Både Emma och Sabrin berättar också om ett upplevt behov av att studera och prata om erfarenheter av diskriminering och rasism för att kunna fortsätta med rörelserna på ett strategiskt sätt och syna de stereotyper som appliceras på orterna och de som bor där. På så sätt hoppas de hitta sig själva som aktörer och subjekt i kampen för ett Sverige utan segregation och rasism. Som exempel driver Megafonen ”de förtrycktas teater” där ungdomar pratar om orten och undersöker rasistiska stereotyper. De aktiviteter som är stärkande inåt för rörelserna är oerhört viktiga för att hålla liv i dem på lång sikt.

Samtalet under intervjun handlar också om hur de ser på dagens samhälle och tillståndet för demokratin. De är överens om att demokratin i Sverige inte är färdig, den behöver utvecklas. Demokrati är inte något som finns bara för att man säger ”demokrati”, det är något som måste göras dagligen; det handlar om att kontinuerligt skapa möjligheter för inflytande och lika rättigheter. De menar att systemet behöver göras om och bli mer folkligt och ge mer direkt inflytande.


Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF. 
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Ulrika Dahl – En feminism för de mest förtryckta

Ulrika Dahl är professor i genusvetenskap vid Uppsala universitet samt författare till bland annat böckerna Skamgrepp och The Geopolitics of Nordic and Russian Gender Research 1975-2005. Under intervjun behandlas framförallt den svenska feminismen i relation till svensk nationalism och att inneha en vithetsposition.

Den svenska historiebeskrivningen saknar oftast helt en självkritisk blick vilket är problematiskt. Denna problematik finns också närvarande i beskrivningen av Sverige som det mest feministiska och jämlika landet. Historien om de goda svenskarna är helt dominerande: Den skötsamma arbetaren som bygger den moderna svenska staten, sköter sitt, bråkar inte och är en god människa. Dock pågår samtidigt kolonialisering, rasforskning, steriliseringar, restriktiva policies mot migranter och minoriteter, med mera. Det finns i Sverige en lång historia av att definiera vilka som hör till nationen och vilka som inte gör det utifrån ras/etniska/religiösa-markörer.

Vilken klass du tillhör och vilka resurser du har påverkar ofta direkt vilken kamp du driver, det vill säga vilka frågor du förstår som problematiska eller orättvisa. I Sverige finns mycket rättigheter men de är inte jämt distribuerade, menar Ulrika Dahl. Det är lätt för en stat med ständigt krympande välfärd att ge ut progressiva och moderna rättigheter, hur många kommer utnyttja rätt till könsbyte, reproduktiva hjälpmedel, osv.? Rättigheter som skapar en bred jämställdhet så som jämlik skola, väl fungerande sjukvård och så vidare kräver mycket mer resurser och en större statsapparat.

Adrián och Ulrika diskuterar vem som är feminismens subjekt, vem som ska befrias, och vem livet ska bli bättre för? Och slår fast att feminism ska utgå från de mest förtryckta kropparna och sociala positioner. Att vara medelklass, vit och hetero är också en position. Intersektionella analyser kan inte bara användas för att studera ”de andra”. Att problematisera de mest privilegierade positionerna måste ligga på dem som innehar dessa.

0

Ylva Habel – Den svenska exceptionalismen och medias rasism

I denna video berättar Ylva Habel, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Uppsala universitet, om sin forskning kring representationer av svarta kroppar inom kulturen i Sverige samt den historielöshet som präglar den svenska självbilden. Hon kallar denna historielöshet för presentism, det vill säga att vi endast förhåller oss till vår nutid och väljer att inte se Sveriges roll i kolonialismen eller förintelsen. När användningen av rassteroeotyper inom kulturen kritiseras bemöts kritiken ofta med att man inte menar illa. Stereotyperna är en del av nöjeskulturen och förstås av majoritetsbefolkningen – och dem som styr produktionen av kultur – som oförargliga. Men stereotyper skapades för att avhumanisera. Historiskt sett finns det en tydlig koppling mellan stereotyper, nedsättande beteckningar och folkmord. Rasismen handlar inte om intentioner, om någon menar illa eller inte, utan den spelar oftast på den symboliska planen som en närmast fetisch-artad kärlek till vissa typer av representationer och bilder som den (post)koloniala logiken värnar väldigt mycket om och ser som lustiga och underhållande.

Ylva och Adrián diskuterar också den svenska exceptionalismen, det vill säga att vi förstår Sverige som exceptionellt på två sätt: Dels som det goda undantaget, det land som inte var en kolonialmakt eller involverade i förintelsen. Dels som att Sverige är exceptionellt bra på väldigt många sätt, till och med bäst i världen, en moralisk supermakt. Ylva förklarar att det funnits ett medvetet projekt att polera den svenska historien för att positionera Sverige internationellt som det exceptionellt goda och moraliskt överlägsna landet. Den här exceptionalismen fortsätter och fler och fler nivåer byggs på när vi inte gör upp med vår faktiska historia som inte alls är obefläckad av kolonialismen, rasismen eller nazismen.

Det är presentism (historielöshet) och exceptionalism (vi är de goda) som gör att till exempel public service (SVT, SR) tror sig vara demokratiska och generösa när de ständigt bjuder in Sverige demokraterna (SD) till debatter. De glömmer att nazisterna kom till makten genom demokratiska val och de tror att ord inte kan få fysiska konsekvenser. I varje debatt tillåts SD att flytta fram sina positioner genom att det imorgon blir möjligt att prata om och debattera det som igår var otänkbart. Rasismen normeras och det är där makten ligger, inte i händerna på de liberala som bjuder in SD i sin generositet och exceptionella godhet.

0

ArA fördömer Göteborgs stads brist på respekt för åsikts- och yttrandefrihet

Antirasistiska akademin (ArA) fördömer den bristande respekten i åsikts- och yttrandefrihet som Göteborgs stads har påvisat genom att ställa in den planerade filmvisning ”Burka songs 2.0” på grund av ”sammansättningen av samtalsledare”. I detta fall har det handlat om att representanten för den Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) Fatima Doubakil och vår föreningssekreterare och styrelseledamot Maimuna Abdullahi anses vara för kontroversiella för Göteborgs Postens ledare och andra tyckande aktörer.

Vi ser med stort bekymmer på att Göteborgs stad beslutat att ställa in ett viktigt och aktuellt samtal genom att införa censur på vad representanter från ArA och MMRK kan komma att säga om den planerade filmvisningen. Detta är en allvarlig demokratisk brist som tyvärr har varit i linje med den institutionella och myndighetsutövande diskriminering som har drabbat etniska och religiösa minoritetsgrupper. I detta fall muslimer i Sverige. Att Göteborgs stad utesluter två muslimska kvinnor att tala om en film och misskrediterar deras namn grundat på godtyckliga underlag varken kan eller bör bli föredöme eller metod för en demokratisk och jämställd myndighetsutövning.

Vi uppmanar Göteborgs stad att ompröva sitt beslut och ta del av diskrimineringslagen samt att ansvariga för detta beslut inhämtar bättre kunskap om demokratiska rättigheter och en bättre inblick i etiska förhållningssätt. Särskilt när Göteborgs stad säger sig arbeta med Mänskliga rättigheter.

0

Kitimbwa Sabuni – Afrofobi och den koloniala maktordningen

Kitimbwa är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och talar under denna intervju om afrofobi och om det tolkningsföreträde som tas av och även ges till vita människors.

Kitimbwa hävdar att vi behöver begrepp för olika sorters rasismer så som islamofobi, antisemitism och afrofobi då rasismen tar sig olika uttryck mot olika grupper. Den sätter även dessa grupper längs en ras-hierarki i relation till varandra. Dessa hierarkier och skillnader måste vi kunna prata om för att klart se vad rasismen är, hur den formas och vad den gör. Begreppet afrofobi lanserades i Sverige 2006 genom föreningen Centrum mot rasism (CMR), då Afrosvenskarnas riksförbund hade en viktig roll i CMR:s erkännande av afrofobin. Nu används begreppet till och med av statsministern, men aktivism och tryck behövs för att få fram riktig politik kring de olika problemen som afrofobin skapar i samhället.

Rasismen behandlas av vita i Sverige som en moralisk fråga, medan för alla de andra förblir den en politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig fråga. Vita människor förnekar ofta att de är rasister eller att rasismen formar deras kunskaper om omvärlden och om deras samhällsorganisering. Denna maktdimension av rasismen gör att den vita majoriteten anser att de inte ser färg som en markör för politisk och ekonomisk ojämlikhet. Och oftast adresseras orättvisor och ojämlikhet till rasifierade gruppers egenskaper eller, i bästa fall, till en renodlad klassanalys. Men hudfärg är en av de mest relevanta sociala kategorierna för människors livsutfall, påpekar Kitimbwa.

Precis som patriarkatet är rasismen materiell, kopplad till det ekonomiska och politiska systemet vi lever i och därmed är den grundläggande för dess fortlevnad. Att utmana rasistiska strukturer är att utmana det systemet.

___________________________________________________________________

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo