Brev till Regeringen och Socialstyrelsen: Om beslut om åldersbedömning av ensamkommande flyktingbarn

Antirasistiska Akademin, en förening som består av forskare från olika discipliner inom samhällsvetenskap och humaniora, ser med stor oro på den forskningspolitiska och oetiska utveckling som sker på den rättsmedicinska fronten i Sverige.
Continue Reading

ArA tar ställning mot rasismen mot det samiska folket

Med anledning av det seminarium som organiseras av Medeltidskommittén vid Göteborgs universitet 1 mars ”Nya perspektiv på samiska medeltid” aktualiseras behovet av att ta samiska krav på repatrering och återbegravning av samiska mänskliga kvarlevor på allvar.
Continue Reading

Brev till Regeringen angående inrättandet av ett forskningscentrum för studier om rasism och våldsbejakande extremism

Antirasistiska akademin, en ideell förening som under åtta år har samlat forskare som har rasism och antirasism som vetenskapligt fält, har med oro följt utvecklingen kring bildandet av Göteborgs universitets Centrum för studier om rasism och våldsbejakande extremism. Helene Hellmark Knutsson (s), minister för högre utbildning och forskning och Alice Bah Kuhnke (mp), kultur- och demokratiminister, motiverar regeringens satsning med att det nya centrumet ”kommer bland annat att organisera fortsatt implementering av Toleransprojektet”. (Göteborgs-Posten 150412).

Mot bakgrund av ministrarnas motivering bakom satsningen blir det uppenbart att regeringen saknar kunskap om vad rasism är, vilka som är dess orsaker liksom vilka mekanismer som ligger bakom dess reproduktion. Tolerans som begrepp innebär att ha överseende med ett fenomen eller person, dess premisser innebär att någon innehar privilegiet att tolerera medan den andre i bästa fall accepteras, med andra ord tolereras. Att ha överseende med någon annan är inte detsamma som att vara jämställd eller samexistens på lika villkor. Att definiera rasism som ett uttryck för brist på tolerans eller likställa rasism med intolerans innebär därför en grundläggande motsägelse. Att centrumet vilar på dessa premisser och tolkar rasismen utefter dessa ramar, påvisar således en allvarlig okunskap om rasismen och lösningarna mot den. Rasism existerar inte på grund av fördomar eller brist på kunskap om dess konsekvenser. Rasism kan definieras på många sätt men det gemensamma i dessa definitioner är att det handlar om makt och privilegier, om tröga historiskt förankrade samhällsstrukturer och om institutionaliserad och normaliserad diskrimineringspraxis. Det är därmed hela samhällets problem, inte bara ett fåtal intoleranta individers skapelse.

Processerna bakom rasismens utformning och vägen till dess hegemoniska ställning är lång och komplex, och en sådan analys kräver teoretisk och metodologisk kunskap om rasismens ursprung, dess betingelser och processer – inte kunskap om tolerans Att definiera rasism som en brist på tolerans eller likställa det med intolerans är dessutom ett slag i ansiktet på de många välmeriterade professorer, lektorer, forskare och doktorander som vid landets olika universitet och högskolor bedriver högklassig forskning om rasism, utvecklar teorier och metoder om rasism och samlar forskningsdata i ämnet av både kvalitativ och kvantitativ karaktär. Denna forskning sker utan något större erkännande och utan några särskilda satsningar från forskningsstiftelser. Det finns med andra ord en expertis vid landets högskolor som länge har väntat på att forskningen om rasism ska ges en större plats på den politiska agendan, och vilket skulle utgöra ett viktigt steg framåt i kampen mot rasism.

Vi ser med stort bekymmer att denna expertis som faktiskt råder har totalt förbisetts i beslutsfattandet. De andra experterna, det vill säga de många människor i Sverige som upplever och förstår rasismen som en egen erfarenhet och som kämpar mot den utifrån sina organisationer och nätverk, har inte heller blivit tillfrågade. Detta politiska och institutionella beslut förbiser den bredda och mångåriga kampen mot rasism som ett samhälleligt system och negligerar en väl etablerad antirasistisk forskning runt om i landet och i Europa. Regeringsförklaringen mottogs med hopp och förtröstan från vår organisations sida i höstas. Besvikelsen är nu stor när Regeringen i stället inrättar detta center i Göteborg med tolerans som ledord. En institutionalisering av forskningen om rasism behövs. Det har varit efterlängtat under en lång tid. Men beslutet fattades utan att konsultera experter, forskare eller folkrörelser. Det bådar inte gott. Vi väntar fortfarande på ett beslut om en satsning på forskning om rasism.

Styrelsen för föreningen Antirasistiska akademin
Adrián Groglopo, ordförande
Med ledamöterna Majsa Allelin, Daphne Arbouz, Samson Beshir, Carlos Díaz, Tobias
Hübinette, Edda Manga, Irene Molina, , Juan Velasquez.

Vård för papperslösa

Antirasistiska akademin ställer sig bakom direktivet till regeringen om att starta en utredning kring papperslösas möjligheter till hälso- och sjukvård. Direktivet överlämnades idag. Läs på RFSUs hemsida här och på Röda korsets hemsida här.

Direktivet i sin helhet

Det har nu gått mer än ett och ett halvt år sedan regeringen lovade att tillsätta en utredning för att kartlägga papperslösas rätt och tillgång till hälso- och sjukvård i Sverige. Än i dag har regeringspartierna inte kommit överens om direktiv för utredningen och ingen utredare har tillsatts.

Därför hjälper vi nu regeringen med att formulera korrekta och tydliga direktiv som vi utifrån våra erfarenheter och vår kompetens tycker ska vara gällande för utredningen. Fredagen den 18 december 2009 klockan 10.30 lämnar vi, de undertecknande organisationerna, över utredningsdirektiven till Tobias D Nilsson, politiskt sakkunnig på socialdepartementet, Fredsgatan 8, och vi välkomnar media att närvara vid överlämnandet.

Därefter testar vi riksdagspolitikernas minne! Vid Mynttorget kommer Läkarstudenter, från IMFSA (International Federation of Medical Students’ Association), att utföra så kallade MMT:s (Mini Mental Tests) på politiker för att utreda orsaken till att den utlovade utredningen fallit i glömska.

Vi kräver att

  • en utredare tillsätts omedelbart och att utredningen startar så fort som möjligt.
  • utredningen inkluderar alla irreguljära migranter, så kallade papperslösa, utan diskriminering.
  • utredningen baseras på direktiv som utgår från den enskilda människans värdighet, svensk lagstiftning, internationella konventioner och vårdprofessionernas etiska koder.

Det är den svenska staten som har ansvaret för landets hälso- och sjukvårdsfrågor, men fler och fler som lever i humanitär nöd söker sig till våra frivilligkliniker. Flera landsting har tagit fram lokala direktiv och riktlinjer som underlättar tillgång till vård för papperslösa, men i dag saknas tydliga nationella direktiv.

Vi ser fram emot att utredningsarbetet påbörjas omedelbart och erbjuder regeringen att ta del av våra unika erfarenheter och vår kompetens.

Organisationer som ställer sig bakom direktivet

  • Svenska Röda Korset
  • RFSU
  • Rädda Barnen
  • Vårdförbundet
  • Svensk Sjuksköterskeförening
  • Svenska kyrkan
  • Unicef Sverige
  • Svenska Läkarförbundet
  • Rosengrenska stiftelsen
  • Caritas
  • Läkare i världen
  • Svenska Barnmorskeförbundet
  • Sveriges Psykologförbund
  • LO, Landsorganisationen
  • IFMSA (International Federation of Medical Students’ Associations)
  • Psykiatriska Riksföreningen
  • ARA Antirasistiska Akademin
  • FSA Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter
  • Immigranternas Riksförbund
  • Tinnerökliniken
  • Deltastiftelsen
  • Svenska Barnläkarföreningen
  • TCO
  • WRA (White Ribbon Alliance Sweden)
  • Riksföreningen för Skolsköterskor
  • Sjukgymnastförbundet
  • Akademikerförbundet SSR
  • FARR Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd

Antirasistisk backlash

Moderaternas förslag om ett ”invandrarkontrakt” är bara det senaste exemplet på högerregeringens diskrimineringspolitik – en rasism vars viktigaste funktion är att garantera kapitalets makt på arbetsmarknaden. Det är dags att börja ställa krav på politiker om de vill ha våra röster, skriver bland andra Irene Molina från Antirasistiska akademin.

Fredrik Reinfeldts regering för en allt hårdare anti-invandrarpolitik, medan oppositionen med få undantag tiger. På kort tid har vi fått flera oroväckande nyheter. Mest omdebatterat är förslaget om ett kontrakt som invandrare ska skriva på där de förklarar att de känner till och accepterar svenska regler och lagar vid ankomsten till Sverige. ”Syftet är att vi ser till att överföra viktiga svenska värderingar om jämställdhet och så vidare”, säger moderaten Per Schlingmann till Ekot (23 november). Flera har redan hunnit kommentera detta klart diskriminerande förslag som naturligtvis faller på sin absurditet och orimlighet.

I ett annat inlägg på DN Debatt 24 november kritiserar moderaternas arbetsgrupp ”Integration och arbete” partiets egen integrationspolitik och konstaterar att allt har blivit sämre. Samtidigt lyfts arbetet mot det så kallade hedersrelaterade våldet upp som den enda lyckade insatsen. Det ”hedersrelaterade” våldet har efter en omsorgsfull satsning från maktens korridorer (även under Perssons regeringstid) systematiskt etablerats som den högsta ”kulturskillnaden” mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Det har inneburit en backlash både för den antirasistiska och för den feministiska rörelsen.

Allt detta kan ses som fortsättningen på en redan välkänd – men alltmer aggressiv – politik som direkt eller indirekt försämrar invandrarnas villkor: nedläggningen av Integrationsverket och Arbetslivsinstitutet, försämrade regler för anslutning till a-kassan samt för Komvux-utbildning.

För att fullt förstå den borgerliga regeringens agenda bör vi tänka på hur olika maktmekanismer interagerar. Det finns en röd tråd i regeringens integrationspolitik som retoriskt hänvisar till arbetskraft och arbetsmarknad, och som leder tankarna till diskussionen om en reservarmé som kapitalisterna – i dag ”marknaden” – behöver för att upprätthålla sin makt över arbetarna och deras organisationer. En makt som krävs för att kapitalet (eller marknaden) ska kunna tillfredsställa sin oändliga törst efter profit.

Sverige har behov av arbetskraft i både industrin och tjänstesektorn och invandringen ser ut att vara det enklaste och snabbaste sättet att skaffa den. Men vi befinner oss i en ny epok där arbetsrätten, arbets- och lönevillkoren samt villkoren för fackföreningsrörelsen försämras. Den invandrade arbetskraften används som syndabock och genom den har länge en andra kategori arbetstagare skapats. Det är här rasismen spelar sin viktiga roll.

Utnyttjandet av en underliggande vardagsrasism som lyfter upp kulturella skillnader har blivit en viktig reglerande faktor på arbetsmarknaden. Det finns en etnisk eller rashierarkisk uppdelning inom arbetslivet, även i fackföreningarna, och tendensen är på frammarsch.

Medan den antirasistiska rörelsen kämpar för att papperslösa människor som utnyttjas av svenska arbetsgivare ska få fulla rättigheter i samhället, verkar de styrande makterna vilja att den skyddslöshet som papperslösa lever under ska gälla för alla, med början i den invandrade arbetskraften.

Det exemplifieras av Lavaldomen, som fastställde att det är fritt fram för arbetsgivare i Sverige att betala lägre löner till utländska arbetare (inom EU) och gå ifrån kollektivavtal.

Även vid sidan av arbetsmarknadsomvandlingen har högerstyret inneburit en backlash för kampen mot rasism och diskriminering. Framförallt i form av ett skifte i maktspråket där invandrarna själva återigen görs till problemet. ”De” är patriarkaliska, förtryckande mot sig själva, vill inte integreras, vill inte ta seden dit de kommer. På ”dem” ska det ställas krav och fastställas skyldigheter, etc. ”Vi” måste kunna tala klarspråk, lyfta på locket, ställa krav och så vidare. Själva diskrimineringen har lämnats utanför debatten, inget har gjorts för att undanröja hinder för invandrare på vare sig arbets- eller bostadsmarknaden.

Sverige befinner sig i en allvarlig retrotrend, en tillbakagång till 1980-talet när det gäller integrationspolitik och retorik. Den antirasistiska rörelsen och den politiska oppositionen måste vakna till liv och snarast förhindra att högern tar över tolkningsföreträdet för integrations- och invandringsfrågan.

Invandrade personer och antirasister i allmänhet är en viktig del av väljarkåren. Varför ge vår röst till partier som antingen aktivt agerar emot våra barns framtid i Sverige? Eller till partier som trots att de har makt att påverka väljer ett tyst medgivande?

Det är kanske vi från den antirasistiska rörelsen som ska börja ställa krav på politiker om de vill ha våra röster.

Skribenter:

Irene Molina, ordförande för Antirasistiska akademin,
Tillsammans med 
Adrian Groglopo,
Anders Neergaard,
Anna Bredström
Babak Rahimi
Carina Tigervall
Carmen Blanco-Valer
Danjel Nam
Dina Avrahami
Katarina Mattsson
Kerstin Sandell
Lena Sawyer
Margaret Gärding
Paula Mulinari
Paula Mählck
René León
Sabine Grüber
Tobias Hübinette
Ulrika Schmauch
Urban Ericsson
Wuokko Knocke
Yael Feiler

Publicerat i Arbetaren