0

Rashid Musa – Demokrati, Islamofobi och Sveriges framtid

Rashid Musa är ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM). I denna intervju talar Rashid och Adrián om demokrati, rasism och islamofobi samt om behovet av en ny politisk mobilisering av de rasifierade andra. Sverige framställs ofta som ett exceptionellt land men vi har samma problem som många andra länder med arbetslöshet, sjukvård, utbildning, med mera. Däribland också problem med olika former av rasismer och i synnerhet islamofobi. Hatbrotten mot muslimer ökar, folk attackeras på gatan, arbetslösheten är hög och bostadssegregationen är tydlig.

Problemformuleringar och diskurser om invandrare och muslimer har förändrats snabbt under det senaste, framför allt inom media men även inom forskning och myndigheternas kunskapsproduktion. Rashid menar att islamofobin är ett uttryck för och resultat av en kolonial historia och av ett ännu pågående kolonialt projekt. ”Man har nu kolonier i förorten istället för i andra kontinenter”, förklarar Rashid. Tidigare var kolonialismen ett civilisationsuppdrag, nu är det ett integrationsuppdrag. Det handlar fortfarande om att lära ”den andre” att tänka och agera ”rätt”, att utgå från premissen om att ”invandraren” brister och därmed kan den förstås som inte tillräckligt utvecklad, civiliserad, demokratisk, social kompetent och många andra ord som ingår i det nya civilisationsuppdraget, alltså integrationsuppdraget. Majoritetsbefolkningen behöver inte förändras, menar Rashid, trots att det många gånger är de som agerar för segregation till exemplet genom att använda fastighetsförmedlare som erbjuder boenden i ”arabfria” områden eller vårdbolag som erbjuder slöjfrivård vilket innebär att vårdtagaren inte behöver komma i kontakt med någon som bär slöja.

Islamofobin drabbar vem som helst som uppfattas som muslim, oavsett om de är det eller inte, till exempel många kristna minoriteter från Mellanöstern. Demokratiska rättigheter och friheter för alla är en fråga som rör alla. Demokratin urholkas när man bedriver en politik som misstänkliggör stora delar av befolkningen. Myndigheter arbetar nu med att bevaka ”radikaliseringsprocessen” som beskrivs ungefär så här: unga muslimer går i traditionella kläder, männen odlar skägg, männen går till gym, folk tittar på utländska tv-kanaler (även stora globalt respekterade nyhetsförmedlare som Al Jazeera), folk skickar pengar till sitt hemland, folk besöker sitt hemland. De här ”tecknen” använder sig poliser och s.k. terrorexperter redan av och nu vill man att lärare, sjukvårdspersonal, bostadsförmedlare och andra offentligt anställda ska börja rapportera iakttagelser av ”radikaliseringsprocessen”. Detta är ett väldigt stort problem för demokratin då det misstänkliggör en mycket stor del av Sveriges befolkning utifrån vardagliga och hälsosamma ageranden (träna, delta i sociala sammanhang, följa nyheterna, hålla kontakt med släkten, osv.).

Integration har blivit en säkerhetsfråga och för att myndigheter ska kunna arbeta med integration som en säkerhetsfråga behövs kunskaper och verktyg att utgå ifrån. Därför har vi nu i Sverige institutioner så som Myndigheten för våldsbejakande extremism, Segerstedtsinstitutet, en ny avdelning om terrorism vid Försvarshögskolan, och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Här arbetar människor som avlönas för att ta fram islamofobisk kunskap som ska leda till praktisk politik och åtgärder riktade mot muslimer.

Rashid berättar om sitt arbete och hur de han representerar påverkas av att han ständigt angrips. De ser att majoritetsbefolkningen vill ta bort deras inflytande i samhället, och de upplever en stor hopplöshet och känsla av att det inte är någon idé att de engagerar sig för att bli deltagande medborgare för ett bättre samhälle. Om du som ung dagligen får höra att du är potentiellt farlig, förtryckare eller förtryckt, en belastning för samhället, och så vidare, blir du nedbruten. De hindras från att utöva sina demokratiska rättigheter så som organisationsfrihet och politiskt inflytande.

Det finns ingen lösning hos de etablerade partierna men Rashid tror att det bara är en tidsfråga innan vi ser en ny politisk rörelse som ställer sig upp och som börjar kräva sina rättigheter och inte ursäktar sig för vilka de är.

0

Maimuna Abdullahi och Aftab Soltani – Kolonial politik och rätten till våra kroppar

Aftab Soltani, konstnär och ordföranden i Hayat kvinnorörelse, och Maimuna Abdullahi, socionom och ledamot i ArA, är båda aktiva i olika föreningar och rörelser för muslimers rättigheter i Sverige och Europa. De arbetar mycket med folkbildning och social mobilisering. De betonar vikten av kollektivt agerande eftersom rasismen har ett sätt att dela och söndra som innebär att mindre grupperingar hamnar i konflikt med varandra över begränsade resurser. Därför kräver kollektivt agerande många förberedande samtal och möten med analyser och identifiering av gemensamma intressen och principer för att se roten till de problem och konflikter som finns.

Under den här intervjun berättar de bland annat om den demonstration som genomfördes i Göteborg på arbetarnas dag, 1 maj 2017, för muslimska kvinnors rätt till arbete. Demonstrationen var en reaktion på EU-domstolens uppmärksammade dom om att det inte var diskriminering då en fransk och belgisk kvinna avskedades på grund av att de bar slöja. Domen grundade sig på neutralitetsprincipen och demonstrationen handlade om att ifrågasätta vad som är neutralt, varför slöjan inte är neutral, och vem som kan bestämma vad slöjan representerar?

Maimuna och Aftab berättar också om den konspirationsteori som omgärdar muslimer. Den aktiveras så fort muslimska kvinnor på något sätt uttalar sig politisk över de sociala och politiska problem som omringar dem. I media och offentliga debatter härleds det mesta som rör muslimer, även diskriminering och socioekonomisk utsatthet, till islam och ”muslimsk kultur”. Det är en avhumanisering som har en kolonial historia och som är kopplad till 1400-talets debatt om vilka som hade mänskliga (kristna) själar och inte samt vilka som kunde vara medborgare och inkluderas i statens nationella identitet. Den utsatthet som muslimer utsätts för idag grundar sig i en förlängning av den europeiska civilisationsuppdraget som påbörjades då. Att vara politiska är ett sätt att humanisera sig själva. Det är ett sätt att skapa ett eget narrativ om sig själva.

0

ArA fördömer Göteborgs stads brist på respekt för åsikts- och yttrandefrihet

Antirasistiska akademin (ArA) fördömer den bristande respekten i åsikts- och yttrandefrihet som Göteborgs stads har påvisat genom att ställa in den planerade filmvisning ”Burka songs 2.0” på grund av ”sammansättningen av samtalsledare”. I detta fall har det handlat om att representanten för den Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) Fatima Doubakil och vår föreningssekreterare och styrelseledamot Maimuna Abdullahi anses vara för kontroversiella för Göteborgs Postens ledare och andra tyckande aktörer.

Vi ser med stort bekymmer på att Göteborgs stad beslutat att ställa in ett viktigt och aktuellt samtal genom att införa censur på vad representanter från ArA och MMRK kan komma att säga om den planerade filmvisningen. Detta är en allvarlig demokratisk brist som tyvärr har varit i linje med den institutionella och myndighetsutövande diskriminering som har drabbat etniska och religiösa minoritetsgrupper. I detta fall muslimer i Sverige. Att Göteborgs stad utesluter två muslimska kvinnor att tala om en film och misskrediterar deras namn grundat på godtyckliga underlag varken kan eller bör bli föredöme eller metod för en demokratisk och jämställd myndighetsutövning.

Vi uppmanar Göteborgs stad att ompröva sitt beslut och ta del av diskrimineringslagen samt att ansvariga för detta beslut inhämtar bättre kunskap om demokratiska rättigheter och en bättre inblick i etiska förhållningssätt. Särskilt när Göteborgs stad säger sig arbeta med Mänskliga rättigheter.

0

En diagnos av rasism och demokrati i Sverige – trailer för Antirasistiska Akademins intervjuserie (2017)

Äntligen är den här: TRAILERN för ArAs historiska intervjuserie!

ArA har under året 2017 arbetat med en intervjuserie på 16 avsnitt där forskare och aktivister intervjuas om hur rasism, demokrati, politik och samhället ser ut idag i Sverige utifrån deras olika perspektiv och expertis. Projektet handlar om att fånga, granska och belysa läget i Sverige idag, att ställa en diagnos, och att utifrån det kunna börja prata om sätt att behandla och möta dem djupt liggande bekymmer som finns och strukturer som praktiseras.

Serien kommer att lanseras gradvis under hösten 2017 och våren 2018 på vårt YouTube-konto samt här på ArAs hemsida.

Intervjuade:
Aftab Soltani – Hayat Kvinnorörelse
Diana Mulinari – Lunds universitet
Edda Manga – Mångkulturellt Centrum
Emma Dominguez – Megafonen
Fatima Doubakil – Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén
Irene Molina – Uppsala universitet
Kitimbwa Sabuni – Afrosvenskarnas Riskförbund
Maimuna Abdullahi – Antirasistiska Akademin
Mattias Gardell – Uppsala universitet
Paulina de los Reyes – Stockholms universitet
Rashid Musa – Sveriges Unga Muslimer
Sabrin Maysa Jaja – Pantrarna
Tobias Hübinette – Karlstads universitet
Ulrika Dahl – Uppsala universitet
Ylva Habel – Uppsala universitet

År: 2017
Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Antirasistiska Akademin & Göteborgs universitet
Projektassistent: Talía Murillo
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Med stöd av MUCF

I islamofobins tjänst

När vetenskap används som slagträ åt grupper med rasistiska motiv blir det extra viktigt att granska den. Forskarna Diana Mulinari och Irene Molina demaskerar två malmöforskare som fått stort genomslag i medierna, men som håller en låg vetenskaplig nivå – Pernilla Ouis och Aje Carlbom. 

Flera aktuella händelser gör det nödvändig att inle­da en debatt om de fall där den vetenskapliga pro­duktionen, forskningsansatsen och slutprodukten tydligt bidrar till en kulturrasistisk diskurs med islamofobiska undertoner.

Ett gemensamt kännetecken för denna vetenskapliga produktion är dess avsaknad av respekt för en av veten­skapssamfundets mest grundläggande principer: metod och metodologi. Hur har forskaren fått veta det som han/ hon påstår sig veta? Under vilka villkor har materialet samlats in? Genom vilka metoder? Utifrån vilka teoretis­ka premisser? Hur har kategorierna som reglerar insam­lingen av det empiriska materialet konstruerats? Pernillla Ouis och Aje Carlbom, två av Malmö högskolas massme­dialt mest kända profiler, har vid flera tillfällen visat prov på avsaknad av metodologisk reflektion och bristande förmåga att göra rigorösa och solida analyser av det empi­riska materialet. Ett aktuellt exempel är deras respektive artiklar i Socialvetenskaplig tidskrift (2009:3–4).

Muslimer = potentiella terrorister

Aje Carlbom vill i sin artikel ”Oförutsedda konsekvenser av dialog med självutnämnda mus­limska ledare” problematisera representationsfrågor vad gäller minoriteters interaktion med nationalstaten. Det rör sig om en föga originell ansats i en fråga som tidi­gare har diskuterats inte minst av postkoloniala och feministiska forskare. Aje Carlbom förvånar genom att bortse från den breda forskning som finns i frågan, till exempel kritiken av de europeiska välfärds­ staternas korporativistiska inkluderingsprojekt i förhand­lingarna mellan staten och minoriteter. Feministiska och postkoloniala forskare har belyst hur denna praktik riske­rar att förstärka manlig dominans i diasporagemenskaper och hur den förstärker diskurser om en enda och auten­tisk kultur och etnicitet.

Carlbom är tyvärr inte intresserad av det politisk­filo­sofiska problem som representation innebär (för alla grupper); han är inte heller intresserad av att utforska be­gränsningarna i det demokratiska samtalet i de väster­ländska demokratierna och hur dessa begränsningar in­kluderar/exkluderar olika grupper. Hans fokus är islamis­tisk aktivism. Författaren gör sin fallstudie utan att förhål­la sig till tidigare vetenskapliga studier av politisk repre­sentation. Hur det kommer sig att muslimska medborga­re kräver en annan teoretisk infallsvinkel än andra mino­riteter är oklart.

Vad som emellertid är ännu mer förbryllande är Carl­boms avsaknad av empiriskt material, detta med tanke på att han gör våldsamma generaliseringar utifrån problema­tiska kedjeresonemang där alla som kommer från vissa regioner konstrueras som muslimer, och där alla musli­mer antas ansluta sig till en och samma religionstolkning, och där alla som är religiösa är potentiella terrorister.

Carlbom hävdar i sin artikel att det är svårt att veta hur många de islamistiska aktivisterna i Europa är och gör därför en uppskattning utifrån medlemskap i kulturfören­ingar, moskéer och en del friskolor. Författaren fortsätter med att hävda att han i en intervju fått veta att den stora moskén i Malmö har mellan 1 000 och 2 000 besökare på fredagsbönen och att det finns mer än 50 000 praktiseran­de muslimer i upptagningsområdet. Detta är den enda empiri – utöver andras forskning om islamistisk aktivism – som författaren stödjer sig på. Skulle det vara möjligt att hävda att alla katoliker i Irland som går i kyrkan stödjer de former av politisk kamp som IRA står för? Läsaren blir förbryllad: Vad har de praktiserande muslimerna med is­lamistisk aktivism att göra?

Men trots den obefintliga empirin argumenterar Carl­bom för att det finns en risk för att det bakom de självut­ nämnda representanterna för den muslimiska diasporan i Sverige döljer sig fullfjädrade aktivister med ett totalitärt tänkande som vill skapa och försvara etniska enklaver. Argumentet är ungefär lika underbyggt som påståendet att det bakom varenda representant för den feministiska rörelsen döljer sig en fullfjädrad aktivist med totalitära uppfattningar om att män är djur, eller att det bakom varenda representant för den katolska kyrkan i Sverige döljer sig en fullfjädrad aktivist med Opus Deis agenda som drivkraft.

Vad vet författaren egentligen om islamistisk aktivism i Sverige? Vilket insamlat material baserar han sitt argu­ment på? Aje Carlboms artikel redovisar aldrig vilket empiriskt material som ligger till grund för slutsatserna om en växande islamism som riskerar att förvrida huvu­det på praktiserande muslimer i Sverige. Det är just bris­ten på seriös bearbetning av det empiriska materialet som öppnar för en tolkning som stigmatiserar svenska med­ borgare med muslimsk bakgrund. Det är just bristen på konkretion och kontext, avsaknaden av empiri, som gör det omöjligt att se att en muslimsk europeisk/svensk identitet kan gestaltas på många olika sätt. (Med stor san­nolikhet finns det här liksom inom de flesta andra sociala och politiska rörelser en minoritet av aktivister som tyr sig till totalitära ideologier.)

Men varför bemöda sig om att kritisera forskning som är dåligt underbyggd och föga originell? Vad som är spe­ciellt allvarligt med denna tvivelaktiga kunskapsproduk­tion är att den vävs in i kulturrasistiska fantasier om islam som ett hot, att författaren skriver in sig i en subtext där vetenskaplig argumentation och välförankrad empiri inte anses nödvändiga och att författaren trots sin osaklighet har blivit upphöjd till ”expert” av medierna.

Kultur blir religion

Humanekologen Pernilla Ouis artikel ”’Den verkliga kul­turkonflikten’? Islamisk sexualmoralism i liberala Sverige” (Socialvetenskaplig tidskrift 2009:3–4) är vår andra illustra­tion. Ouis identifierar en kulturkonflikt mellan islam och västvärlden, som hon operationaliserar i en studie av svenska muslimers värderingar vad gäller sexualitet. För­ fattaren resonerar på samma sätt som Carlbom; samma typ av förenklingar och problematiska generaliseringar. Det rör sig om en deterministisk analys där kultur blir re­ligion och där religion definieras som ett monolitiskt dogmsystem som reglerar hur alla inom en viss grupp ser på sex och sexualitet, en syn på religiösa processer som har blivit ifrågasatt av många forskare. (För exempel på forskning som illustrerar skapandet av Islam och Väst, se den feministiska historikern Joan Scotts The Politics of the Veil).

Ouis skriver i sin artikel att muslimer i Sverige har skil­da bakgrunder men läsaren blir förvånad när texten inte handlar om hur dessa olika bakgrunder (vad gäller klass, kön, sexualitet, etnicitet, nationalitet, politisk uppfatt­ning, grad av religiositet, olika tolkningar av islam) skapar olika subjektspositioner vad gäller synen på sex och sexu­alitet. Istället handlar artikeln om ”muslimer”, där förfat­tarens erfarenheter som konvertit till islam lyfts fram som en del av empirin utan vidare argumentation, tillsam­ mans med ”ett par muslimska röster” från en icke­fullbor­dad enkät från ett pågående forskningsprojekt.

Ännu en gång rör det sig om en föga seriös vetenskap­lig analys. Och ännu en gång rör det sig om en forskare som, trots sin bristande vetenskaplighet, ges stort utrym­me i den offentliga debatten. Ouis har inte bara talat i Sveriges Radios ”Tankar för dagen” (SR 090205), utan är också en välkänd krönikör i Sydsvenskan, där hon gång på gång får spaltmetrar för att utveckla sina tankar. I en av hennes krönikor, ”Identitetskris” (Sydsvenskan 091205), påstår hon: ”Europeisk identitet har formats av två viktiga historiska processer.” Ouis hävdar med en skrämmande bestämdhet att den europeiska identiteten har formats av två (inte tre eller ännu fler komplexa interaktioner, utan helt enkelt två) processer: dels uppgörelsen med kristen­ domen, dels Förintelsen. I hennes skildring är den euro­peiska identiteten ett faktum, och inte en historisk­poli­tisk konstruktion, vilket de flesta forskare idag skulle mena – en uppfattning som kräver att man analyserar kampen mellan olika grupper om tolkningsföreträdet kring vilka ”vi” är; vad vi ska minnas; vilka som berättar historien; vad vi ska hålla tyst om och osynliggöra. Ouis utestänger från sin identitetsberättelse de historiska erfa­renheterna av rasism, som enligt filosofen David Gold­ berg utgjort fundamentet i koloniseringen av tredje värl­den och koloniseringen av ”icke­européer” i Europa. Inte heller diskuterar hon den dubbla roll som moderniteten har spelat; en roll som har teoretiserats av ett flertal intel­lektuella, allt från Zygmunt Bauman till Michel Foucault. Dessa har belyst hur den europeiska upplysningstraditio­nen öppnade en ny värld där kyrkans makt kunde ifråga­ sättas samtidigt som nya former av vetenskaplig rasism och reglering av befolkningsgrupper och oliktänkande kunde ta form. Istället för en infallsvinkel som belyser komplexiteten i den europeiska identitetskonstruktionen avslutar Ouis sin krönika med att påstå att ”det är lätt att avfärda schweizarnas ovilja mot minareter, men hur rea­gerar man egentligen när den nya dagisfröken slår upp dörren till dagis och säger: ’god morgon’ bakom sin an­siktsslöja?”

Det finns något riktig kusligt i tonen, något som syftar till att alarmera (miljoner dagisfröknar med slöja), till att dra upp gränser (man, läs ”svensk”; dagisfröken, läs mus­lim och icke­svensk). Med sin förenklade bild av Europa skriver Ouis utan tvekan in sig i den väletablerade kultur­rasistiska diskursen.

Radikalisering bland muslimer

Ytterligare ett exempel är Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos. Här omsätts den populistiska mobilisering av allmänhetens känslor som Ouis och Carlbom ägnar sig åt i praktisk politik. Rapporten, som handlade om fruktad terrorverksamhet i Sveriges förorter, framställdes av fors­kare på Centrum för asymmetriska hot­ och terrorism­ studier (CATS) vid Förvarshögskolan på uppdrag av alli­ansregeringen. Uppdraget var ”att genomföra en kun­skapsöversikt om förebyggande insatser mot våldsbeja­kande extremism och radikalisering”.

Forskarna baserade sin analys på 30 intervjuer med den lokala polisen, Säpo, socialarbetare, lärare och några ledare för organisationer som arbetar i området, samt forskare från Malmö högskola. Trots den i forskar­ världen välkända regeln att forskningsmaterial ska sparas i tio år har allt material förstörts, vilket gör det omöjligt för andra forskare att granska eller genomföra en förnyad analys av det material och den forskningsmetod som använts.

Det centrala budskapet i rapporten är att den kraftigt ökade radikaliseringen, definierad som islamisk extre­mism, bland personer med invandrarbakgrund hotar grundläggande ”svenska” värden som demokrati och jäm­ställdhet. Även här finns det självklara svenska och euro­peiska arvet som åberopas gång på gång i islamofobiska sammanhang. Rapporten följer inte de mest elementära reglerna för forskning. Det finns inte en enda hänvisning till annan forskning, ingen teoretisk ram, ingen diskus­sion om tolkningen av intervjuerna. Det finns inte heller några reflektioner kring den befintliga och omfattande forskning som belyser de innovativa överlevnadsstrate­gier som utvecklas av medborgarna. I rapporten kodas dessa medborgare som ”utländsk/svart/muslim”, samti­digt som fattigdom och marginalisering osynliggörs. Man förhåller sig inte heller till den omfattande forskning som visar på hur rasism i allmänhet och islamofobi i synnerhet påverkar livet för många på ytterst negativa sätt.

Bygger på hörsägen

Vår kritik av rapporten bygger inte på en naiv förståelse av sociala relationer. Systematisk utestängning kan bilda grogrund för (mycket problematiska) former av tillhörig­het och identitet. Vår kritik handlar om att rapporten bygger på hörsägen och intervjuer med säkerhetspolis, lokalpolis och andra statligt anställda, utan att man ens har bemödat sig om att tala med de boende i området, med dem som studeras. Det är en kritik mot en rapport som är tom på redogörelse om vetenskapliga tillväga­ gångssätt, men som ändå har kunskapsanspråk. Det är en kritik mot hur rapporten skapar en monolitisk bild av Rosengård, kriminaliserar alla invånare, underblåser rasism och islamofobi. Det är en kritik mot att regeringen aktivt stödjer en vetenskapligt sett klart undermålig rap­port, som dock antagligen är väl lämpad för politiska syf­ten. Islam och muslimer i denna icke­färgbaserade rasism förvandlas som den brittiska akademikern och aktivisten Liz Fekete så väl uttrycker det till ”en passande fiende”

Föreningen Antirasistiska akademin skrev ett upprop i samband med utgivningen av den så kallade Rosengårds­ rapporten i januari 2009. Nu har ett drygt år gått. Under denna period har en hel del reaktioner och konsekvenser uppmärksammats. Invånare i Rosengård har vid flera till­fällen sagt att de känner sig kränkta och överkörda. Stig­matiseringen av området tog nya och mycket allvarligare former.

Per Markku Riistilamis Rosengård och den svarta poesin, där stigmatisering beskrevs som produkt av segregation och exotisering, är långt borta. Efter Magnus Ranstorps och Josefine Dos Santos rapport har området kommit att direkt associeras med terrorverksamhet. Detta måste ses som en allvarlig kollektiv anklagelse mot en stadsdel och dess befolkning.

I alla dessa exempel är det vissa minoriteter, vissa grupper, vissa religioner, som är problemet. De visar att det är accepterat att undanta vissa grupper från de princi­per som reglerar det vetenskapliga fältet. För om vissa grupper kan man säga vad man vill.

Text: Diana Mulinari & Irene Molina
Publicerat i Mana nummer 1, 2010. Som en del av artikelserien om islamofobi. Länk till artikeln (s. 10).