0

Diana Mulinari — För en antikapitalistisk, antirasistisk feminism

Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, berättar under den här intervjun om sitt arbete med att bland annat introducera begreppet intersektionalitet i Sverige. Hon menar att den svenska feminismen grundar sig på antagandet att den svenska erfarenheten av jämställdhet är den bästa i världen och att denna erfarenhet bör användas för att utbilda andra. Den politiska diasporan, som Diana var en del av, kom till Sverige och bar med sig helt andra kvinnliga erfarenheter av konfrontationer med manlig dominans och konservativa regimer. Idén om att feminismen var en fantastisk svensk produkt framstod för dem som begränsande och eurocentrisk. Hur den svenska feminismen skulle förstås teoretisk blev en central diskussion inom den breda feministiska rörelsen i Sverige.  

I början på 90-talet utmanades Sveriges bild av sig själv som den goda nationen i och med att rasistiska och nazistiska sociala rörelser växte och fick tillträde till det offentliga rummet. Invandrar-frågan blev ett av den främsta politiska slagträ för etablerade politiska partier. Parallellt med detta växte ett mer synligt motstånd mot rasismen fram. Feminismen var dock mycket tyst under denna tid och undvek att ta ställning. 

Diana Mulinari skrev tillsammans med Irene Molina och Paulina de los Reyes boken ”Maktens olika förklädnader”. Den gavs ut 2002 och var banbrytande i och med att den introducerade begreppet intersektionalitet i Sverige. Intersektionalitet var redan mycket etablerat i USA och de introducerade begreppet så som det användes och förstods av den svarta feministiska rörelsen i USA. Den svarta feminismen såg rasismen som konstitutiv (grundläggande) för kapitalismen. Intersektionalitet var därmed ett teoretisk och politiskt begrepp som användes för att lyfta fram frågor om ras/etnisk diskriminering och för att synliggöra rasism som konstitutiv i Sveriges politiska ekonomi.  

Boken togs inte emot som ett givande socialistiskt eller feministiskt bidrag. Responsen blev snarare: ”Vi kan inte studera allt” och ”ni är så aggressiva”. Ett annat argument var att intersektionalitet skulle splittra den feministiska rörelsen och även arbetarklassen. Att boken menade att vissa kvinnor approprierar sig, etablerar och upprätthåller sin klass och ras (makt)position på andra kvinnors arbete ansågs till och med av många som antifeministiskt. Postmodernisterna anklagade författarna för att vara strukturalistiska och deterministiska i och med sitt fokus på strukturella problem och kapitalismen som en exploaterande samhällsstruktur. Dessa tog tillfälle att (under)utveckla det intersektionella perspektivet och erbjuda en mer komplex analys och flexibel förståelse av individuella processer. Därmed förnekande de samtidigt maktrelationer och det har lett till att intersektionalitet — som teoretisk och politisk begrepp — idag approprieras som en liberal förståelse av individuella identiteter som kan användas som en matematisk formel för att mäta mängden motgångar en kan antas utsättas för under sitt liv. Inte som ett verktyg för att ifrågasätta och utmana maktstrukturer.

Diana menar att kvinnor spelar en viktig roll som kulturbärare i nationsskapande och i Sverige tar sig detta ett tydligt uttryck i kampen om kvinnors kroppar och nationstillhörighet. Debatten om slöjan är ett exempel på detta. Jämställdhetsdiskurser förblir i nationens namn liktydiga med svensk kultur, t.ex. ”det är svensk kultur att bli jämställda”. Rasistiska rörelser använder idag frågor om feminismen och HBTQ som ett sätt att försvara det västerländska och svenska. Detta ställer svåra frågor till feminismen. Det finns en tydlig kriminalisering av migranta män som de rasistiska partierna är bärare av men som är rådande diskurser i alla delar av samhället. Feminismen splittras helt klart av att behöva ta ställning; en stor del stödjer förståelsen av migranta män som farliga och som ett hot mot den svenska jämställdhetens projekt för nationen, dock finns det också andra former av feminism som pekar ut nazismen, rasismen och kapitalismens vita patriarkat som de mest farliga och skrämmande för enskilda kvinnor och för samhället i stort. 


Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF. 
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Sabrin Jaja & Emma Domingues — Antirasistiska rörelsers kamp för demokrati

I den här videointervjun berättar Sabrin Jaja – socionom och f.d. ordföranden i Pantrarna — och Emma Dominguez – konstnär och talesperson för Megafonen — om hur de sociala rörelserna Pantrarna och Megafonen startades, hur de ramas in av majoritetssamhället och dess institutioner och vilka strategier de arbetar med för att kunna upprätthålla oberoende.

Båda rörelserna startades som svar på händelser i det egna bostadsområdet och på grund av hur områdena porträtteras som obotligt kriminella och separeras som ett undantag från majoritetssamhället av media, tjänstemän och politiker. De flesta projekt som riktas mot orterna och som får statliga pengar definierar i förhand vilka problem som finns och vilka satsningar som behövs. De som ageras på ges inget utrymme att själva definiera problem och åtgärder vilket leder till att de flesta satsningarna blir mer eller mindre verkningslösa och snarare bidrar ytterligare till segregationen och marginalisering.

Emma berättar att Megafonen utsattes för ett mycket hårt mediadrev i samband med bilbränderna i Husby. Rörelsens försök att prata om händelserna och situationen från det egna perspektivet har knappast fått utrymme varken i det mediala landskapet eller inom de statliga och kommunala institutionerna. Efter det upplevde de sig tvungna att hålla en låg profil och har satsat på olika sociala aktiviteter och studier snarare än att göra utåtriktade kampanjer och protester. Pantrarna genomgick samma process i och med att den sakfråga som först samlade rörelsen blev överspelad. Både Emma och Sabrin berättar också om ett upplevt behov av att studera och prata om erfarenheter av diskriminering och rasism för att kunna fortsätta med rörelserna på ett strategiskt sätt och syna de stereotyper som appliceras på orterna och de som bor där. På så sätt hoppas de hitta sig själva som aktörer och subjekt i kampen för ett Sverige utan segregation och rasism. Som exempel driver Megafonen ”de förtrycktas teater” där ungdomar pratar om orten och undersöker rasistiska stereotyper. De aktiviteter som är stärkande inåt för rörelserna är oerhört viktiga för att hålla liv i dem på lång sikt.

Samtalet under intervjun handlar också om hur de ser på dagens samhälle och tillståndet för demokratin. De är överens om att demokratin i Sverige inte är färdig, den behöver utvecklas. Demokrati är inte något som finns bara för att man säger ”demokrati”, det är något som måste göras dagligen; det handlar om att kontinuerligt skapa möjligheter för inflytande och lika rättigheter. De menar att systemet behöver göras om och bli mer folkligt och ge mer direkt inflytande.


Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF. 
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

Masoud Kamali – Integrationens svarta bok och akademins vita murar

Masoud Kamali, professor i social arbete vid Mittuniversitetet, är kanske mest känd från att ha lett den statliga utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering som pågick 2004-2006 och publicerade 13 volymer samt slutbetänkandet ”Integrationens svarta bok” (SOU 2006:79).

Masoud och Adrián pratar under denna intervju om utredningen och en del av de 27 förslag som utredningen lade fram, hur de mottogs och vad som hänt efter att utredningen avslutades. Socialdemokraterna förlorade valet 2006 i samband med att utredningens slutbetänkande lades fram. Integrationens svarta bok skickades till en mängd olika organisationer och remissinstanser men avfärdades av den nya integrationsministern som hävdade att hela utredningen var felaktig. Utredningen ansågs också vara emot en oreglerad kapitalistisk marknad, det vill säga den sågs som vänstervriden och politisk.

Vi var brännmärkta efter utredningen säger Adrián. De som drev utredningen visste tidigt att den skulle ogillas och stänga dörrar för dem i framtiden. Masoud berättar hur alla som arbetade med den var beredda att ta de här konsekvenserna på grund av att utredningen innebar en chans att ge röst åt alla de som far illa och mår mycket dåligt i sin vardag på grund av rasism och diskriminering. Att arbeta för jämlikhet har med hela mänskligheten att göra; allas lika värde och människans dignitet.

På frågan om vad framtiden håller säger Masoud att forskningen påverkas av politiken och samhällsvetenskaplig forskning är inte utanför den påverkan. Nyliberalismen har tagit kontroll på alla nivåer och positioner i samhället. Marknaden har tagit över politiken idag och därmed också forskningen, det borde vara tvärt om; att forskningen och politiken styr marknaden och samhällsutvecklingen för mer jämlikhet och rättvisa. Vi ser idag i Sverige två miljoner människor med utländsk bakgrund som får välfärdsstaten att rulla men som trots det, av politiker, ses som problem. Men Masoud poängterar att där det finns förtryck finns det motstånd. Idag i världen har vi fler krig än någonsin tidigare och massor med människor dör. Samtidigt finns det ett motstånd, en internationell rörelse mot marknadstänkandet och nyliberalismen. Antirasism är en kamp för mänskliga rättigheter, men även mot den globala kapitalismen. Det är en kamp för alla, kvinnor, män och barn av alla färger och från alla delar av världen. Det är en kamp för social, ekonomisk och politisk förändring som vi alla behöver bli medvetna om.

___________________________________________________________________

Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Tobias Hübinette – Rasbiologi och den svenska intellektuella eliten: vithet och svenskhet

Tobias Hübinette, docent och lektor i interkulturella studier vid Karlstads universitet, har i många år arbetat med att kartlägga de protyska eller högerextrema, nazistiska och fascistiska rörelserna som var aktiva i Sverige under framför allt mellankrigstiden. Dessa rörelser uppstod då högerradikala grupper kände sig hotade av demokratiseringen och arbetarrörelsen under mellankrigstiden. De hade som flest medlemmar och var som mest aktiva under 1930-talet. En betydande del av samhällets elit — politiker, författare, officerare, poliser, läkare och affärsmän — var drivande i denna ideologi och hade olika föreningar, herrklubbar och partier. På de två gamla och stora universiteten i Sverige, Uppsala och Lund, var det många forskare, lektorer och studenter som hade protyska/pronazistiska sympatier, särskilt innan andra världskriget. Även inom kultursfären fanns inflytelserika personer som gav uttryck för nationalsocialismen på olika sätt. När andra världskriget vände var det många som lämnade dessa rörelser, men några föreningar fortlevde in på 1990-talet och lämnade då över till en stor yngre generation som dök upp i och med vitmakt-musiken och skinhead subkulturen. Den äldre generationen agerade som medlemmar och mentorer, ställde ibland upp i val eller skrev debattartiklar och gav råd.

Tobias har också forskat mycket om adoption och vithet — om adoptionens och de adopterades roll för svenskarna, för Sveriges antirasister och Sveriges relation till så kallade ”tredje världen”. Den svenska vitheten är mer exklusiv än i andra länder, menar Tobias. De flesta som bodde i Sverige tänkte troligen länge på sig själva som till exempel Göteborgare, Samer, Värmlänningar osv. Men under senare delen av 1800-talet började vetenskapen legitimera raskategorier. Sverige producerade (pseudo)vetenskaplig kunskap om biologiska raser där den nordiska vita rasen skulle vetenskapligt förstås som den högsta utvecklade rasen i världen. Uppsalas rasinstitut (fram till 1950-talet) ansåg att den vita nordiska människan var den högst stående i rashierarkin. På 1960/70-talet vände det. Sverige blev då västvärldens mest antirasistiska land genom att backa upp ”tredje världen” och började ta emot flyktingar. På 1980- och 90-talet tog man direkt officiellt avstånd från rasbegreppet. Politiker från alla partier lade motioner till riksdagen om att sluta använda rasbegreppet i offentliga dokument och sammanhang. Nu har rasbegreppet på många sätt ersatts av begreppen etnicitet och kultur. Rasideologerna har ersatts av kulturnationalister och begreppet kulturkrock ersätter, även idag, den koloniala skillnaden.

Tobias hävdar att rasbegreppet ännu är relevant att använda eftersom rasismen ofta agerar utifrån hur människors fysiska utseenden kodas in i ”ras-kategorier”. Adopterade till exempel kodas inte vid första anblick som svenskar trots att de är lika ”svenska” som vem som helst som är uppvuxen i en etniskt svensk familj. Mycket stora grupper i Sverige idag (var femte person i riket) kan inte passera som vita eller svenska i första hand på grund av sitt utseende, samtidigt är Sverige ett av de mest segregerade länderna i Europa. De begrepp som vi använder i svensk forskning idag blir förvirrande i internationella sammanhang: ”Om vi säger ethnic swedes skulle de flesta tro att vi syftar på en minoritetsbefolkning i Sverige, tex. samer när vi i själva verket syftar på majoritetsbefolkningen etniska svenskar”, hävdar Tobias. Internationellt använder man begreppet race (ras) och det är inte så starkt kopplat till de rasbiologiska föreställningarna som det är på svenska och den svenska historian.

 

___________________________________________________________________
Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Mattias Gardell – Den vita blickens terrorism: Demokratins parentes

I den här intervjun talar Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap och vetenskaplig ledare för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet, och Adrián Groglopo om terrorism. Vad som driver terrorister, hur de organiserar sig, vad som skiljer terrorister från olika grupper och vad de har gemensamt.

Terrorism är en politisk brottslighet med syfte att injaga skräck i befolkningen eller en del av befolkningen för att främja eller avstyra en viss politisk utveckling. Terrorismen i USA har sitt ursprung i vitmakt rörelserna som genomförde terrordåd med syfte att eskalera fram ett raskrig som skulle kunna leda till att vit makt återställdes. Terrorister framstår oftast som ensamvargar, som fristående personer som agerar på eget initiativ men de är produkter av väl organiserade politiska miljöer. Taktiken och strategierna för terrorister finns mycket väl beskriven i raskrigslitteratur och handlar om att smälta in och agera normalt och planera sitt terrordåd så att ingen i ens familj eller sociala kretsar uppfattar att man avviker i sitt beteende. Med själva dåden skapas spänningar mellan grupper och det skickar ett budskap till andra där ute som kan inspireras och dras in i raskriget.

Terrorismen är en produkt av kolonialismen. Den är producerad och reproducerad för att återinrätta vit makt, berättar Mattias. Efter Kalla kriget minskade antalet terrordåd och när Kriget mot terrorn startade har antalet terrordåd ökat kraftigt. Kriget mot terrorn är alltså ett oerhört kontraproduktivt krig. Krigföringen blir allt mer teknisk och bedrivs nu mera från luftkonditionerade kontrollrum där ”soldaten” sitter i en kontorsstol med en kopp kaffe i ena handen och en joystick i den andra. Självmordsbombaren som genomför martyroperationer fungerar som den symboliska exakta motsatsen som tar kriget även till den vita västerländska befolkningen.

Personer som gör attentat för Al-Qaida eller Islamska staten är oftast personer som inte har några tidigare kontakter med islam, som inte är kopplade till någon moské, säger Mattias. Det är personer som kommit över en viss typ av material på nätet som de under lång tid läst, konsumerat och kommunicerat kring online och som de slutligen agerar efter.

Attentatet i Stockholm, 7 april 2017, annonseras av media och politikerna, som det första terrorattentatet i Sverige. Detta osynliggör majoriteten av de terrorattentat (politiskt motiverade brott som har för avsikt att skrämma delar av befolkningen) som skett i Sverige. Sedan millennieskiftet har rasistiska/vitmakt rörelser mördat minst 20 personer av politiska skäl. Genom att inte kalla till exempel Peter Mangs eller Anton Lundin Petterssons brott för terroristbrott säger man därmed samtidigt att deras offer inte utgör en del av befolkningen. Man anammar gärningsmännens perspektiv, den vita terroristens blick, och reproducerar därmed en rasistisk ordning. Man reproducerar en bild av att den svenska befolkningen inte inkluderar svarta, muslimer, romer, och andra rasifierade grupper.

På frågan om vad framtiden håller för oss säger Mattias Gardell att han tror att framtidens historiker kommer att titta tillbaks på vår tid och prata om den som demokratisk parentes. Vi tror att vi förtjänar demokratin men vi har fötts in i den. Vi tar den för given nu, men demokrati är ingen naturlig ordning. Den demokrati vi haft och har är resultat av en, många gånger våldsam, kamp och organisering. Demokratin fullbordades heller aldrig enligt Mattias. Han menar att vi har ärvt den som en fin idé att förverkliga. Som en fyr, som kan guida oss. Idag lever vi i Sverige i ett samhälle där de ekonomiska klyftorna i befolkningen växer som snabbast, samtidigt som vi fortsätter reproducera bilden av Sverige som världens mest jämlika och bästa land, och samtidigt som rasismen frodas trots att rasist är ett skällsord och ingen vill erkänna sig som rasist, ändå reproduceras rasistiska föreställningar och förklaringsmodeller.

___________________________________________________________________
Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo