0

Edda Manga – Rasism som nationalismens verktyg

Edda Manga, forskare vid Mångkulturellt centrum, och Adrián talar om den Europeiska och Svenska nationalismen, dess historia, anpassning och de uttryck den tar sig.

Edda förklarar att nationalism är en föreställd gemenskap som skapar sammanhållning. Vad föreställningen om gemenskapen grundas i varierar, det kan vara en idé om en blodsgemenskap, att man delar samma förfäder, eller en politisk sammanslutning som grundar sig i en grundlag eller konstitution. Den logik som ger känslan av sammanhållning avgör också hur olika rättigheter distribueras bland befolkningen.

Tidigare talade man mycket om globalisering och man förväntade sig att den skulle göra nationerna mindre viktiga och sudda ut nationsgränserna. Men globaliseringen skedde på sådant sätt att nationalistiska rörelser har vuxit sig starkare igen. Globaliseringens konsekvenser upplevs, av framför allt medel- och arbetarklassen, som ett hot mot de koloniala privilegierna. Folk upplever att deras villkor har försämrats i relation till deras föräldrars, när de förväntat sig att de borde ha fått det bättre och detta skylls på migranter och att de tar jobb, utnyttjar välfärden eller ökar kriminaliteten. Det har gett upphov till en protektionistisk nationalism. Partier som franska Front National (FN) och svenska Sverigedemokraterna (SD) kan förstås som en reaktion på globaliseringen; de anser att samhället har försämrats genom migration, de främmande elementen som kommit in har skadat nationen och lösningen blir att avlägsna eller assimilera dem. SD ha ändrat sin officiella ideologi, nedtonat blodsgemenskapen och betonat kulturen som den grundläggande egenskapen för den nationella tillhörigheten.

Rasism fungerar som nationalismens verktyg, som ett sätt att identifiera vilka som är skyddsvärda i en befolkning och vilka som kan lämnas åt sitt öde. Den omvandlas till en politik som ser till att den skyddsvärda delen av befolkningen får förutsättningar och strukturer för att blomstra genom materiellt välstånd. Vad som händer med de andra är inte den nationalistiska politikens problem. Ensamkommande flyktingar, oftast barn, blir idag i Sverige mycket drabbade av den här logiken. En annan grupp är romer, som rent formellt tillhör den skyddsvärda europeiska befolkningen, men ändå inte platsar in bland de skyddsvärda i den svenska nationen.

Sverige har en lång nationalistisk historia som varit sammanlänkad med den socialistiska och folkhemsbyggande där en ”frisk” folkstam varit en viktig del av nationsbygget. Nationalismens/rasismens operation är att förflytta sig; språket och de konkreta politiska åtgärderna anpassas men den bakomliggande logiken består.

De nationalistiska rörelserna i Europa har en väldigt mörk historia. I Tyskland var det en mycket stor del av befolkningen som var mycket assimilerad men som ändå systematiskt samlades ihop och utrotades. Att vara många och väl integrerade var inget skydd.

På frågan om framtidsstrategier svarar Edda att vi framför allt måste producera en bild av det samhälle som vi önskar. Hon menar att vi har tvingats att vara mot; mot globaliseringen, mot nyliberalism, mot rasism, osv. Nu måste vi vara för; för en framtidsvision om hur vi vill ha det, en vision som kan delas av många.

___________________________________________________________________

Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Tre ledamöter utnämnda till flammor!

Tidningen Flamman har med hjälp av sina läsare utsett 100 svenska flammor, människor som de tror är de viktigaste namnen inom vänstern just nu och som kommer att spela en viktig roll under valrörelsen. Tre av ledamöterna i ARAs styrelse har kommit med på listan och detta är föreningen och styrelsen mycket stolta över och ser som en mycket varm och välförtjänt bekräftelse. Flamman skriver så här om våra ledamöter:

Adrián Groglopo. Länkar ihop aktivismen och akademin i Antirasistiska Akademin med målet om ett rättvist samhälle.

Nazem Tahvilzadeh. Forskare som demokratiserar staden och synar dimridåer.

Leandro Schlarek Mulinari. Forskare och kriminolog som övervakar övervakarna.

ARA vill också gratta övriga flammor för deras engagemang och ihärdighet, samt alla andra som inte kom med på listan men som varje dag lägger sin själ och sitt hjärta i upprättelse för var och en annan. Och sist men inte minst Flamman för detta initativ att uppmärksamma och bekräfta allt detta arbete som oftast passerar obemärkt i samhällsdebatten.

Så här skriver Flamman själva om sitt initiativ:
Det vänstern har, som högern bara kan drömma om, är organisering, fotfolk, verkliga människor. I förorter, på arbetsplatser, på nedlagda BB-avdelningar, vid utvisningar och överallt där vi ser orättvisor och ojämlikhet samlas vänstern för att tillsammans kräva förändring. Därför vill vi på Flamman passa på att lyfta några personer som vi tycker är viktiga för vänstern, för vår möjlighet till att vrida opinionen till vänster. Vi kallar det för 100 flammor, och det är en lista på människor som vi tycker är de viktigaste namnen inom vänstern just nu. Vi tror helt enkelt att dessa personer kommer att spela en viktig roll under valrörelsen, oavsett var i det politiska landskapet de befinner sig. Listan är framtagen i samarbete med läsarna som under våren skickat in nomineringar. Att välja ut och rangordna 100 personer har inte varit lätt, nu kan du läsa hela listan bestående av personer som vi vill och tror kommer att spela störst roll för vänstern i valrörelsen och mandatperioden efter valet.

Här hittar du hela listan!

0

Maimuna Abdullahi och Aftab Soltani – Kolonial politik och rätten till våra kroppar

Aftab Soltani, konstnär och ordföranden i Hayat kvinnorörelse, och Maimuna Abdullahi, socionom och ledamot i ArA, är båda aktiva i olika föreningar och rörelser för muslimers rättigheter i Sverige och Europa. De arbetar mycket med folkbildning och social mobilisering. De betonar vikten av kollektivt agerande eftersom rasismen har ett sätt att dela och söndra som innebär att mindre grupperingar hamnar i konflikt med varandra över begränsade resurser. Därför kräver kollektivt agerande många förberedande samtal och möten med analyser och identifiering av gemensamma intressen och principer för att se roten till de problem och konflikter som finns.

Under den här intervjun berättar de bland annat om den demonstration som genomfördes i Göteborg på arbetarnas dag, 1 maj 2017, för muslimska kvinnors rätt till arbete. Demonstrationen var en reaktion på EU-domstolens uppmärksammade dom om att det inte var diskriminering då en fransk och belgisk kvinna avskedades på grund av att de bar slöja. Domen grundade sig på neutralitetsprincipen och demonstrationen handlade om att ifrågasätta vad som är neutralt, varför slöjan inte är neutral, och vem som kan bestämma vad slöjan representerar?

Maimuna och Aftab berättar också om den konspirationsteori som omgärdar muslimer. Den aktiveras så fort muslimska kvinnor på något sätt uttalar sig politisk över de sociala och politiska problem som omringar dem. I media och offentliga debatter härleds det mesta som rör muslimer, även diskriminering och socioekonomisk utsatthet, till islam och ”muslimsk kultur”. Det är en avhumanisering som har en kolonial historia och som är kopplad till 1400-talets debatt om vilka som hade mänskliga (kristna) själar och inte samt vilka som kunde vara medborgare och inkluderas i statens nationella identitet. Den utsatthet som muslimer utsätts för idag grundar sig i en förlängning av den europeiska civilisationsuppdraget som påbörjades då. Att vara politiska är ett sätt att humanisera sig själva. Det är ett sätt att skapa ett eget narrativ om sig själva.

0

Kitimbwa Sabuni – Afrofobi och den koloniala maktordningen

Kitimbwa är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och talar under denna intervju om afrofobi och om det tolkningsföreträde som tas av och även ges till vita människors.

Kitimbwa hävdar att vi behöver begrepp för olika sorters rasismer så som islamofobi, antisemitism och afrofobi då rasismen tar sig olika uttryck mot olika grupper. Den sätter även dessa grupper längs en ras-hierarki i relation till varandra. Dessa hierarkier och skillnader måste vi kunna prata om för att klart se vad rasismen är, hur den formas och vad den gör. Begreppet afrofobi lanserades i Sverige 2006 genom föreningen Centrum mot rasism (CMR), då Afrosvenskarnas riksförbund hade en viktig roll i CMR:s erkännande av afrofobin. Nu används begreppet till och med av statsministern, men aktivism och tryck behövs för att få fram riktig politik kring de olika problemen som afrofobin skapar i samhället.

Rasismen behandlas av vita i Sverige som en moralisk fråga, medan för alla de andra förblir den en politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig fråga. Vita människor förnekar ofta att de är rasister eller att rasismen formar deras kunskaper om omvärlden och om deras samhällsorganisering. Denna maktdimension av rasismen gör att den vita majoriteten anser att de inte ser färg som en markör för politisk och ekonomisk ojämlikhet. Och oftast adresseras orättvisor och ojämlikhet till rasifierade gruppers egenskaper eller, i bästa fall, till en renodlad klassanalys. Men hudfärg är en av de mest relevanta sociala kategorierna för människors livsutfall, påpekar Kitimbwa.

Precis som patriarkatet är rasismen materiell, kopplad till det ekonomiska och politiska systemet vi lever i och därmed är den grundläggande för dess fortlevnad. Att utmana rasistiska strukturer är att utmana det systemet.

___________________________________________________________________

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Paulina de los Reyes – Rasism och strukturell diskriminering – en Svensk historia

I denna intervju berättar Paulina de los Reyes, professor i ekonomiskhistoria vid Stockholms universitet, om de olika migrationsepoker som Sverige haft och om den politik och samhällsanda som funnits kring dessa. Välfärdsstaten Sverige hade inte kunnat byggas utan migrationen. De minst attraktiva jobben har kunnat ges till migranterna och därmed har den infödda arbetskraften frigjorts för att utveckla välfärden (i vilken inhemska kvinnor främst anställts) och andra delar av landets ekonomi. Under 80-talet började nyliberalismen få fotfäste i Sverige, och under 90-talet spirade samtidigt den rasistiska högern, både politisk, med Nydemokratin, och även socialt. Lasermannen härjade Stockholms gator, och det skedde hatbrottsattacker på flyktingförläggningar och moskéer medan politikerna och arbetslivet pratade om hur lönsamt mångfalden var för marknadsekonomin. Rasism och strukturell diskriminering förnekades. Migranterna skulle inte bara bli lönsamma för företagen utan också integreras. Att tala om rasism eller strukturell diskriminering väckte motstånd: ”I Sverige behandlar vi alla lika”, brukade det sägas.

Under 00-talet började flera olika aktörer, så som forskare och etniska föreningar prata om behovet att ta upp frågan om rasism och strukturell diskriminering. 2004-2006 tillsatte den socialdemokratiska regeringen utredningen Makt, integration och strukturell diskriminering som publicerade 13 rapporter om läget i Sverige. 2006 valdes en högerregering in och utredningen lades direkt ned tillsammans med Arbetslivsinstitutets och kraftiga nedskärningar i Arbetsmiljöverket. Under de två mandatperioderna (2006-2014) denna regering satt kvar har mycket förändrats på arbetsmarknaden. Nyliberala förändringar fanns sedan innan i Sverige men fick under denna period ett ännu mer genomgripande tag om landet och folket. Idag kan arbetsvillkoren se fullkomligt olika ut för personer med samma arbetsgivare (t.ex. på myndigheter med allt från de högsta tjänstemännen till lokalvårdare, fast anställda till behovsinhyrda). Dessa skillnader och hierarkier är avgörande för att upprätthålla det kapitalistiska system vi lever i. Detta skillnads-görande och formande av hierarkier legitimeras utifrån ras/etnicitet och migranters sårbarhet. De som kommit till Sverige under modern historia har varit dem som byggt upp landet underifrån, men som samtidigt fråntagits demokratiska rättigheter och tillgång till välfärden.

___________________________________________________________________
Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo