0

Videointervju med Kitimbwa Sabuni – Afrofobi och den koloniala maktordningen

Kitimbwa är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och talar under denna intervju om afrofobi och om det tolkningsföreträde som tas av och även ges till vita människors.

Kitimbwa hävdar att vi behöver begrepp för olika sorters rasismer så som islamofobi, antisemitism och afrofobi då rasismen tar sig olika uttryck mot olika grupper. Den sätter även dessa grupper längs en ras-hierarki i relation till varandra. Dessa hierarkier och skillnader måste vi kunna prata om för att klart se vad rasismen är, hur den formas och vad den gör. Begreppet afrofobi lanserades i Sverige 2006 genom föreningen Centrum mot rasism (CMR), då Afrosvenskarnas riksförbund hade en viktig roll i CMR:s erkännande av afrofobin. Nu används begreppet till och med av statsministern, men aktivism och tryck behövs för att få fram riktig politik kring de olika problemen som afrofobin skapar i samhället.

Rasismen behandlas av vita i Sverige som en moralisk fråga, medan för alla de andra förblir den en politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig fråga. Vita människor förnekar ofta att de är rasister eller att rasismen formar deras kunskaper om omvärlden och om deras samhällsorganisering. Denna maktdimension av rasismen gör att den vita majoriteten anser att de inte ser färg som en markör för politisk och ekonomisk ojämlikhet. Och oftast adresseras orättvisor och ojämlikhet till rasifierade gruppers egenskaper eller, i bästa fall, till en renodlad klassanalys. Men hudfärg är en av de mest relevanta sociala kategorierna för människors livsutfall, påpekar Kitimbwa.

Precis som patriarkatet är rasismen materiell, kopplad till det ekonomiska och politiska systemet vi lever i och därmed är den grundläggande för dess fortlevnad. Att utmana rasistiska strukturer är att utmana det systemet.

___________________________________________________________________

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Videointervju med Paulina de los Reyes – Rasism och strukturell diskriminering – en Svensk historia

I denna intervju berättar Paulina de los Reyes, professor i ekonomiskhistoria vid Stockholms universitet, om de olika migrationsepoker som Sverige haft och om den politik och samhällsanda som funnits kring dessa. Välfärdsstaten Sverige hade inte kunnat byggas utan migrationen. De minst attraktiva jobben har kunnat ges till migranterna och därmed har den infödda arbetskraften frigjorts för att utveckla välfärden (i vilken inhemska kvinnor främst anställts) och andra delar av landets ekonomi. Under 80-talet började nyliberalismen få fotfäste i Sverige, och under 90-talet spirade samtidigt den rasistiska högern, både politisk, med Nydemokratin, och även socialt. Lasermannen härjade Stockholms gator, och det skedde hatbrottsattacker på flyktingförläggningar och moskéer medan politikerna och arbetslivet pratade om hur lönsamt mångfalden var för marknadsekonomin. Rasism och strukturell diskriminering förnekades. Migranterna skulle inte bara bli lönsamma för företagen utan också integreras. Att tala om rasism eller strukturell diskriminering väckte motstånd: ”I Sverige behandlar vi alla lika”, brukade det sägas.

Under 00-talet började flera olika aktörer, så som forskare och etniska föreningar prata om behovet att ta upp frågan om rasism och strukturell diskriminering. 2004-2006 tillsatte den socialdemokratiska regeringen utredningen Makt, integration och strukturell diskriminering som publicerade 13 rapporter om läget i Sverige. 2006 valdes en högerregering in och utredningen lades direkt ned tillsammans med Arbetslivsinstitutets och kraftiga nedskärningar i Arbetsmiljöverket. Under de två mandatperioderna (2006-2014) denna regering satt kvar har mycket förändrats på arbetsmarknaden. Nyliberala förändringar fanns sedan innan i Sverige men fick under denna period ett ännu mer genomgripande tag om landet och folket. Idag kan arbetsvillkoren se fullkomligt olika ut för personer med samma arbetsgivare (t.ex. på myndigheter med allt från de högsta tjänstemännen till lokalvårdare, fast anställda till behovsinhyrda). Dessa skillnader och hierarkier är avgörande för att upprätthålla det kapitalistiska system vi lever i. Detta skillnads-görande och formande av hierarkier legitimeras utifrån ras/etnicitet och migranters sårbarhet. De som kommit till Sverige under modern historia har varit dem som byggt upp landet underifrån, men som samtidigt fråntagits demokratiska rättigheter och tillgång till välfärden.

___________________________________________________________________
Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

Brev till Regeringen och Socialstyrelsen: Om beslut om åldersbedömning av ensamkommande flyktingbarn

Antirasistiska Akademin, en förening som består av forskare från olika discipliner inom samhällsvetenskap och humaniora, ser med stor oro på den forskningspolitiska och oetiska utveckling som sker på den rättsmedicinska fronten i Sverige.
Continue Reading

ArA i Almedalen

Rasismen i offentligheten – Vad säger politikerna?

Hur kan man tolka glappet mellan vad som är vardagen för de rasifierade migranterna och det politiska språket? Hur kommer vi åt diskriminerande strukturer utifrån denna undvikande retorik? Vad säger politikerna? Vad bör antirasisterna göra?

Rasistiska uttalanden och uttryck och en politisk integrationsagenda dominerad av ”skyll på offer retoriken” blir mer och mer accepterade i offentliga sammanhang. I det politiska språket talas det mer sällan om rasism och allt oftare om ”invandringskritik” och ”främlingsfientlighet”. I stället för att politiker och forskare frågar sig hur vi motarbetar rasismens strukturer får vi gång på gång höra frågan ”hur mycket kostar invandringen?” Hur kan man tolka glappet mellan verkligheten för de rasifierade migranterna och det politiska språket? Vad säger politikerna? Vad bör antirasisterna göra? Forskare och medlemmar i Antirasistiska akademin samtalar med politiker om dessa frågor.

Drömmen att kolonisera Afrika har enat vänstern och högern

LIBYEN Det verkar som att både vänster och höger för första gången är överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans, skriver Adrián Groglopo, styrelseledamot i Antirasistiska Akademin.

Det är allvarligt och bekymmersamt att se hur vänsterdebattörer som Andreas Malm och Per Wirtén ansluter sig till imperialistisk samling för att stödja USA:s och Europas våldsmaskineri. För Per Wirtén kan den nya världsordningen med ett ”humanitärt” USA innebär att imperialism är på väg att försvinna i bakvattnet av de allierade bombningarna för att hjälpa demokratirörelserna att skapa eget utrymme. Att tänka med huvudet är för Andreas Malm ett måste om det är så att det svenska vänster ska hjälpa folk under den arabiska revolutionen som pågår över Mellanösternsregionen. Han tillammans med högern ropar på en svensk insats i Libyen med Jas-jetplan. Det verkar som att både vänster och höger, socialister och imperialister, är för första gången överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans för skapande av konsensus oavsett politisk färg. USA:s imperialistiska politik och Europas historiska koloniala arrogans och rasistiska läran välkomnar sådana inställningar från vänster. Deras fundamentalistiska och blinda tro på demokrati utan en politisk ekonomi som reglerar kapitalismens krafter, pekar direkt på deras övertygelse och acceptans om att den revolutionära imperialismen ska accepteras med Tomahawks, Typhoons och Tornados i frihetens namn. Detta innebär, i ett svensk sammanhang, att använda svenska flygvapen mot andra länder (läs: länder i s.k. Tredje Världen) och stödja de gamla koloniala makterna i Europa att militärt och med hög teknologisk artilleri angripa vissa utvalda tyranner utanför Västeuropa. Och förvisso, stödja USA:s imperialistiska politik att fortsätta gälla, men denna gång i folkets namn. Men det slutar inte här. Artiklarna bidrar dessutom att rent affärsmässig oc h förklädda i nationella termer, använda krigsflyggplan mot de som Västvärlden anser vara tyranner.

Khaddafi är och har varit en ledare som har förtryckt sitt folk och har tidigare haft starka konflikter med andra länder i regionen och framför allt med Västerländska makter (trots att oljeaffärer pågick under många år mellan Europeiska länder och Libyen). Men att antyda att tyranni befinner sig endast hos de länderna utanför västvärlden är som att säga att Bush administrationen, Blairs utrikes politik och hela köret av västeuropeiska länder (bl.a. Sverige) hade rätt i att stödja Iraks ockupation för att införa demokrati, och även att inte beblandar sig militärt i de fler olika israeliska massakerna på palestinierna som pågått nu i flera decennier. USA och de västeuropeiska länderna har ekonomiskt och politiskt, också i flera decennier, uppbackat olika förtryckande regimer (kalla dessa tyranner) över hela världen för att upprätthålla en viss sort av ekonomisk politik som kunde accepteras av tidens politiska klimat bland euro-amerikanska kapitalistiska samhällen; medan ”vi” på andra sidan hemisfären hade: Pinochet i Chile, Videla i Argentina, Stroessner i Paraguay, Somosa i Nicaragua, D’Aubuisson i El Salvador, Husein i Irak, the Shah in Iran, Amin i Uganda, and you name it. Dessa länder har bidragit med olika naturresurser, från olja till koppar, energi eller vad det var på tur enligt västerländska transnationella korporationers behov och med dess varor och pengarnas flöde stödja välfärdens ekonomiska politik i Västeuropeiska länder. Låt oss inte heller glömma de överenskommelser som funnits mellan USA och den arabiska halvöns mäktiga män som gjordes till ännu övermäktigare härskare över sina kungariken, tack vare USA och en bunt europeiska länders behov att förhandla efter oljekrisen 1973. Något som tydligt visas genom dagens milda påpekande av det internationella samfundet på Baharains uppror och Saudi Arabians mutor (högre löner och bättre förmåner) till arbetare och tjänstemän med syfte att förhindra någons sorts populär mobilisering (speciellt bland exploaterade gästarbetare). Oljan då försäkras för västvärldens kapital och finansmarknadens överlevnad. Igen, kom ihåg Oljekrisen 1973.

Artiklarna visar, helt enkelt, en ideologisk anslutning till imperialistisk ideologi som utgår från den vanliga utpressningsmekanismen som överförs under dess ultimatum a la Bush: Är du med oss eller mot oss? Är du med att hjälpa demokratikämpare i Libyen genom USAs- och europeisk militärapparat eller är du en av de som är emot demokrati och frihet, och dessutom osolidarisk? Thatchers upprepade motto under 80-talet verkar artikuleras bland dagens vänster: TINA – There is no alternative – mot marknadens krafter, dvs neoliberal politik. Och en sådan politik behöver omvandla samhällen där kapitalismen inte är helt utvecklade, vad Schumpeter kallade för ”creative destruction”. Libyen är en sådan plats just nu; och ja, jag håller fullständigt med tyrannen Khaddafi att USA och dess europeiska allierade har också ett mål: att försäkra sig Libyens olja. Deras korporationer kommer säkerligen att administrera den väl när den kapitalistiska (liberala och västallierade) demokratin är på plats.

Bush och Blair, för att nämna de mest aktuella, har varit två tyranner, som har massakrerat flera hundra tusen irakier, afghaner och låtit en fortsatt förintelse av palestinier pågå politiskt och militärt obemärkt. De har inte ens blivit nämnda att ställas inför Haags domstol för brott mot mänskligheten. För att inte tala om markadens tyranni som vardagligt låter 24 tusen människor dö av hunger på grund av ett politiskt system som upprätthåller en ekonomisk politik kallad neoliberal kapitalism. Jag kan hålla med att vapen ska vara till hands för de som behöver försvaras av förtryckande regimer, men det är en annan sak att legitimera och ansluta sig till USA:s och Europas imperialistiska militära intervention för att hjälpa till att föra en demokratisk process. Det finns många historiska exempel på att detta har slutat i fruktansvärt långvariga massaker (t.ex. Vietnam, Irak, Afghanistan). Krig har sina egna spiraler och de trappas mycket sällan ner. Tvärtom, det skapar ännu mer förvirring och splittring. Och dessa är tecken på att kapitalismen är på frammarschs i nya rum. Kanske det svenska vänster vill hjälpa till? Att tänka med huvudet är inte tillräckligt om tankarna dryper av europeisk vit överlägsenhet och imperialistisk politik. Och solidaritet byggs inte med bomber.

Text: Adrián Groglopo, doktorand i sociologi och styrelseledamot i Antirasistiska Akademin
Publicerat i SVT Opinion.