0

Ulrika Dahl – En feminism för de mest förtryckta

Ulrika Dahl är professor i genusvetenskap vid Uppsala universitet samt författare till bland annat böckerna Skamgrepp och The Geopolitics of Nordic and Russian Gender Research 1975-2005. Under intervjun behandlas framförallt den svenska feminismen i relation till svensk nationalism och att inneha en vithetsposition.

Den svenska historiebeskrivningen saknar oftast helt en självkritisk blick vilket är problematiskt. Denna problematik finns också närvarande i beskrivningen av Sverige som det mest feministiska och jämlika landet. Historien om de goda svenskarna är helt dominerande: Den skötsamma arbetaren som bygger den moderna svenska staten, sköter sitt, bråkar inte och är en god människa. Dock pågår samtidigt kolonialisering, rasforskning, steriliseringar, restriktiva policies mot migranter och minoriteter, med mera. Det finns i Sverige en lång historia av att definiera vilka som hör till nationen och vilka som inte gör det utifrån ras/etniska/religiösa-markörer.

Vilken klass du tillhör och vilka resurser du har påverkar ofta direkt vilken kamp du driver, det vill säga vilka frågor du förstår som problematiska eller orättvisa. I Sverige finns mycket rättigheter men de är inte jämt distribuerade, menar Ulrika Dahl. Det är lätt för en stat med ständigt krympande välfärd att ge ut progressiva och moderna rättigheter, hur många kommer utnyttja rätt till könsbyte, reproduktiva hjälpmedel, osv.? Rättigheter som skapar en bred jämställdhet så som jämlik skola, väl fungerande sjukvård och så vidare kräver mycket mer resurser och en större statsapparat.

Adrián och Ulrika diskuterar vem som är feminismens subjekt, vem som ska befrias, och vem livet ska bli bättre för? Och slår fast att feminism ska utgå från de mest förtryckta kropparna och sociala positioner. Att vara medelklass, vit och hetero är också en position. Intersektionella analyser kan inte bara användas för att studera ”de andra”. Att problematisera de mest privilegierade positionerna måste ligga på dem som innehar dessa.

0

Maimuna Abdullahi och Aftab Soltani – Kolonial politik och rätten till våra kroppar

Aftab Soltani, konstnär och ordföranden i Hayat kvinnorörelse, och Maimuna Abdullahi, socionom och ledamot i ArA, är båda aktiva i olika föreningar och rörelser för muslimers rättigheter i Sverige och Europa. De arbetar mycket med folkbildning och social mobilisering. De betonar vikten av kollektivt agerande eftersom rasismen har ett sätt att dela och söndra som innebär att mindre grupperingar hamnar i konflikt med varandra över begränsade resurser. Därför kräver kollektivt agerande många förberedande samtal och möten med analyser och identifiering av gemensamma intressen och principer för att se roten till de problem och konflikter som finns.

Under den här intervjun berättar de bland annat om den demonstration som genomfördes i Göteborg på arbetarnas dag, 1 maj 2017, för muslimska kvinnors rätt till arbete. Demonstrationen var en reaktion på EU-domstolens uppmärksammade dom om att det inte var diskriminering då en fransk och belgisk kvinna avskedades på grund av att de bar slöja. Domen grundade sig på neutralitetsprincipen och demonstrationen handlade om att ifrågasätta vad som är neutralt, varför slöjan inte är neutral, och vem som kan bestämma vad slöjan representerar?

Maimuna och Aftab berättar också om den konspirationsteori som omgärdar muslimer. Den aktiveras så fort muslimska kvinnor på något sätt uttalar sig politisk över de sociala och politiska problem som omringar dem. I media och offentliga debatter härleds det mesta som rör muslimer, även diskriminering och socioekonomisk utsatthet, till islam och ”muslimsk kultur”. Det är en avhumanisering som har en kolonial historia och som är kopplad till 1400-talets debatt om vilka som hade mänskliga (kristna) själar och inte samt vilka som kunde vara medborgare och inkluderas i statens nationella identitet. Den utsatthet som muslimer utsätts för idag grundar sig i en förlängning av den europeiska civilisationsuppdraget som påbörjades då. Att vara politiska är ett sätt att humanisera sig själva. Det är ett sätt att skapa ett eget narrativ om sig själva.

0

Ylva Habel – Den svenska exceptionalismen och medias rasism

I denna video berättar Ylva Habel, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Uppsala universitet, om sin forskning kring representationer av svarta kroppar inom kulturen i Sverige samt den historielöshet som präglar den svenska självbilden. Hon kallar denna historielöshet för presentism, det vill säga att vi endast förhåller oss till vår nutid och väljer att inte se Sveriges roll i kolonialismen eller förintelsen. När användningen av rassteroeotyper inom kulturen kritiseras bemöts kritiken ofta med att man inte menar illa. Stereotyperna är en del av nöjeskulturen och förstås av majoritetsbefolkningen – och dem som styr produktionen av kultur – som oförargliga. Men stereotyper skapades för att avhumanisera. Historiskt sett finns det en tydlig koppling mellan stereotyper, nedsättande beteckningar och folkmord. Rasismen handlar inte om intentioner, om någon menar illa eller inte, utan den spelar oftast på den symboliska planen som en närmast fetisch-artad kärlek till vissa typer av representationer och bilder som den (post)koloniala logiken värnar väldigt mycket om och ser som lustiga och underhållande.

Ylva och Adrián diskuterar också den svenska exceptionalismen, det vill säga att vi förstår Sverige som exceptionellt på två sätt: Dels som det goda undantaget, det land som inte var en kolonialmakt eller involverade i förintelsen. Dels som att Sverige är exceptionellt bra på väldigt många sätt, till och med bäst i världen, en moralisk supermakt. Ylva förklarar att det funnits ett medvetet projekt att polera den svenska historien för att positionera Sverige internationellt som det exceptionellt goda och moraliskt överlägsna landet. Den här exceptionalismen fortsätter och fler och fler nivåer byggs på när vi inte gör upp med vår faktiska historia som inte alls är obefläckad av kolonialismen, rasismen eller nazismen.

Det är presentism (historielöshet) och exceptionalism (vi är de goda) som gör att till exempel public service (SVT, SR) tror sig vara demokratiska och generösa när de ständigt bjuder in Sverige demokraterna (SD) till debatter. De glömmer att nazisterna kom till makten genom demokratiska val och de tror att ord inte kan få fysiska konsekvenser. I varje debatt tillåts SD att flytta fram sina positioner genom att det imorgon blir möjligt att prata om och debattera det som igår var otänkbart. Rasismen normeras och det är där makten ligger, inte i händerna på de liberala som bjuder in SD i sin generositet och exceptionella godhet.

0

Videointervju med Kitimbwa Sabuni – Afrofobi och den koloniala maktordningen

Kitimbwa är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och talar under denna intervju om afrofobi och om det tolkningsföreträde som tas av och även ges till vita människors.

Kitimbwa hävdar att vi behöver begrepp för olika sorters rasismer så som islamofobi, antisemitism och afrofobi då rasismen tar sig olika uttryck mot olika grupper. Den sätter även dessa grupper längs en ras-hierarki i relation till varandra. Dessa hierarkier och skillnader måste vi kunna prata om för att klart se vad rasismen är, hur den formas och vad den gör. Begreppet afrofobi lanserades i Sverige 2006 genom föreningen Centrum mot rasism (CMR), då Afrosvenskarnas riksförbund hade en viktig roll i CMR:s erkännande av afrofobin. Nu används begreppet till och med av statsministern, men aktivism och tryck behövs för att få fram riktig politik kring de olika problemen som afrofobin skapar i samhället.

Rasismen behandlas av vita i Sverige som en moralisk fråga, medan för alla de andra förblir den en politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig fråga. Vita människor förnekar ofta att de är rasister eller att rasismen formar deras kunskaper om omvärlden och om deras samhällsorganisering. Denna maktdimension av rasismen gör att den vita majoriteten anser att de inte ser färg som en markör för politisk och ekonomisk ojämlikhet. Och oftast adresseras orättvisor och ojämlikhet till rasifierade gruppers egenskaper eller, i bästa fall, till en renodlad klassanalys. Men hudfärg är en av de mest relevanta sociala kategorierna för människors livsutfall, påpekar Kitimbwa.

Precis som patriarkatet är rasismen materiell, kopplad till det ekonomiska och politiska systemet vi lever i och därmed är den grundläggande för dess fortlevnad. Att utmana rasistiska strukturer är att utmana det systemet.

___________________________________________________________________

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Videointervju med Paulina de los Reyes – Rasism och strukturell diskriminering – en Svensk historia

I denna intervju berättar Paulina de los Reyes, professor i ekonomiskhistoria vid Stockholms universitet, om de olika migrationsepoker som Sverige haft och om den politik och samhällsanda som funnits kring dessa. Välfärdsstaten Sverige hade inte kunnat byggas utan migrationen. De minst attraktiva jobben har kunnat ges till migranterna och därmed har den infödda arbetskraften frigjorts för att utveckla välfärden (i vilken inhemska kvinnor främst anställts) och andra delar av landets ekonomi. Under 80-talet började nyliberalismen få fotfäste i Sverige, och under 90-talet spirade samtidigt den rasistiska högern, både politisk, med Nydemokratin, och även socialt. Lasermannen härjade Stockholms gator, och det skedde hatbrottsattacker på flyktingförläggningar och moskéer medan politikerna och arbetslivet pratade om hur lönsamt mångfalden var för marknadsekonomin. Rasism och strukturell diskriminering förnekades. Migranterna skulle inte bara bli lönsamma för företagen utan också integreras. Att tala om rasism eller strukturell diskriminering väckte motstånd: ”I Sverige behandlar vi alla lika”, brukade det sägas.

Under 00-talet började flera olika aktörer, så som forskare och etniska föreningar prata om behovet att ta upp frågan om rasism och strukturell diskriminering. 2004-2006 tillsatte den socialdemokratiska regeringen utredningen Makt, integration och strukturell diskriminering som publicerade 13 rapporter om läget i Sverige. 2006 valdes en högerregering in och utredningen lades direkt ned tillsammans med Arbetslivsinstitutets och kraftiga nedskärningar i Arbetsmiljöverket. Under de två mandatperioderna (2006-2014) denna regering satt kvar har mycket förändrats på arbetsmarknaden. Nyliberala förändringar fanns sedan innan i Sverige men fick under denna period ett ännu mer genomgripande tag om landet och folket. Idag kan arbetsvillkoren se fullkomligt olika ut för personer med samma arbetsgivare (t.ex. på myndigheter med allt från de högsta tjänstemännen till lokalvårdare, fast anställda till behovsinhyrda). Dessa skillnader och hierarkier är avgörande för att upprätthålla det kapitalistiska system vi lever i. Detta skillnads-görande och formande av hierarkier legitimeras utifrån ras/etnicitet och migranters sårbarhet. De som kommit till Sverige under modern historia har varit dem som byggt upp landet underifrån, men som samtidigt fråntagits demokratiska rättigheter och tillgång till välfärden.

___________________________________________________________________
Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo