0

Edda Manga – Rasism som nationalismens verktyg

Edda Manga, forskare vid Mångkulturellt centrum, och Adrián talar om den Europeiska och Svenska nationalismen, dess historia, anpassning och de uttryck den tar sig.

Edda förklarar att nationalism är en föreställd gemenskap som skapar sammanhållning. Vad föreställningen om gemenskapen grundas i varierar, det kan vara en idé om en blodsgemenskap, att man delar samma förfäder, eller en politisk sammanslutning som grundar sig i en grundlag eller konstitution. Den logik som ger känslan av sammanhållning avgör också hur olika rättigheter distribueras bland befolkningen.

Tidigare talade man mycket om globalisering och man förväntade sig att den skulle göra nationerna mindre viktiga och sudda ut nationsgränserna. Men globaliseringen skedde på sådant sätt att nationalistiska rörelser har vuxit sig starkare igen. Globaliseringens konsekvenser upplevs, av framför allt medel- och arbetarklassen, som ett hot mot de koloniala privilegierna. Folk upplever att deras villkor har försämrats i relation till deras föräldrars, när de förväntat sig att de borde ha fått det bättre och detta skylls på migranter och att de tar jobb, utnyttjar välfärden eller ökar kriminaliteten. Det har gett upphov till en protektionistisk nationalism. Partier som franska Front National (FN) och svenska Sverigedemokraterna (SD) kan förstås som en reaktion på globaliseringen; de anser att samhället har försämrats genom migration, de främmande elementen som kommit in har skadat nationen och lösningen blir att avlägsna eller assimilera dem. SD ha ändrat sin officiella ideologi, nedtonat blodsgemenskapen och betonat kulturen som den grundläggande egenskapen för den nationella tillhörigheten.

Rasism fungerar som nationalismens verktyg, som ett sätt att identifiera vilka som är skyddsvärda i en befolkning och vilka som kan lämnas åt sitt öde. Den omvandlas till en politik som ser till att den skyddsvärda delen av befolkningen får förutsättningar och strukturer för att blomstra genom materiellt välstånd. Vad som händer med de andra är inte den nationalistiska politikens problem. Ensamkommande flyktingar, oftast barn, blir idag i Sverige mycket drabbade av den här logiken. En annan grupp är romer, som rent formellt tillhör den skyddsvärda europeiska befolkningen, men ändå inte platsar in bland de skyddsvärda i den svenska nationen.

Sverige har en lång nationalistisk historia som varit sammanlänkad med den socialistiska och folkhemsbyggande där en ”frisk” folkstam varit en viktig del av nationsbygget. Nationalismens/rasismens operation är att förflytta sig; språket och de konkreta politiska åtgärderna anpassas men den bakomliggande logiken består.

De nationalistiska rörelserna i Europa har en väldigt mörk historia. I Tyskland var det en mycket stor del av befolkningen som var mycket assimilerad men som ändå systematiskt samlades ihop och utrotades. Att vara många och väl integrerade var inget skydd.

På frågan om framtidsstrategier svarar Edda att vi framför allt måste producera en bild av det samhälle som vi önskar. Hon menar att vi har tvingats att vara mot; mot globaliseringen, mot nyliberalism, mot rasism, osv. Nu måste vi vara för; för en framtidsvision om hur vi vill ha det, en vision som kan delas av många.

___________________________________________________________________

Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Rashid Musa – Demokrati, Islamofobi och Sveriges framtid

Rashid Musa är ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM). I denna intervju talar Rashid och Adrián om demokrati, rasism och islamofobi samt om behovet av en ny politisk mobilisering av de rasifierade andra. Sverige framställs ofta som ett exceptionellt land men vi har samma problem som många andra länder med arbetslöshet, sjukvård, utbildning, med mera. Däribland också problem med olika former av rasismer och i synnerhet islamofobi. Hatbrotten mot muslimer ökar, folk attackeras på gatan, arbetslösheten är hög och bostadssegregationen är tydlig.

Problemformuleringar och diskurser om invandrare och muslimer har förändrats snabbt under det senaste, framför allt inom media men även inom forskning och myndigheternas kunskapsproduktion. Rashid menar att islamofobin är ett uttryck för och resultat av en kolonial historia och av ett ännu pågående kolonialt projekt. ”Man har nu kolonier i förorten istället för i andra kontinenter”, förklarar Rashid. Tidigare var kolonialismen ett civilisationsuppdrag, nu är det ett integrationsuppdrag. Det handlar fortfarande om att lära ”den andre” att tänka och agera ”rätt”, att utgå från premissen om att ”invandraren” brister och därmed kan den förstås som inte tillräckligt utvecklad, civiliserad, demokratisk, social kompetent och många andra ord som ingår i det nya civilisationsuppdraget, alltså integrationsuppdraget. Majoritetsbefolkningen behöver inte förändras, menar Rashid, trots att det många gånger är de som agerar för segregation till exemplet genom att använda fastighetsförmedlare som erbjuder boenden i ”arabfria” områden eller vårdbolag som erbjuder slöjfrivård vilket innebär att vårdtagaren inte behöver komma i kontakt med någon som bär slöja.

Islamofobin drabbar vem som helst som uppfattas som muslim, oavsett om de är det eller inte, till exempel många kristna minoriteter från Mellanöstern. Demokratiska rättigheter och friheter för alla är en fråga som rör alla. Demokratin urholkas när man bedriver en politik som misstänkliggör stora delar av befolkningen. Myndigheter arbetar nu med att bevaka ”radikaliseringsprocessen” som beskrivs ungefär så här: unga muslimer går i traditionella kläder, männen odlar skägg, männen går till gym, folk tittar på utländska tv-kanaler (även stora globalt respekterade nyhetsförmedlare som Al Jazeera), folk skickar pengar till sitt hemland, folk besöker sitt hemland. De här ”tecknen” använder sig poliser och s.k. terrorexperter redan av och nu vill man att lärare, sjukvårdspersonal, bostadsförmedlare och andra offentligt anställda ska börja rapportera iakttagelser av ”radikaliseringsprocessen”. Detta är ett väldigt stort problem för demokratin då det misstänkliggör en mycket stor del av Sveriges befolkning utifrån vardagliga och hälsosamma ageranden (träna, delta i sociala sammanhang, följa nyheterna, hålla kontakt med släkten, osv.).

Integration har blivit en säkerhetsfråga och för att myndigheter ska kunna arbeta med integration som en säkerhetsfråga behövs kunskaper och verktyg att utgå ifrån. Därför har vi nu i Sverige institutioner så som Myndigheten för våldsbejakande extremism, Segerstedtsinstitutet, en ny avdelning om terrorism vid Försvarshögskolan, och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Här arbetar människor som avlönas för att ta fram islamofobisk kunskap som ska leda till praktisk politik och åtgärder riktade mot muslimer.

Rashid berättar om sitt arbete och hur de han representerar påverkas av att han ständigt angrips. De ser att majoritetsbefolkningen vill ta bort deras inflytande i samhället, och de upplever en stor hopplöshet och känsla av att det inte är någon idé att de engagerar sig för att bli deltagande medborgare för ett bättre samhälle. Om du som ung dagligen får höra att du är potentiellt farlig, förtryckare eller förtryckt, en belastning för samhället, och så vidare, blir du nedbruten. De hindras från att utöva sina demokratiska rättigheter så som organisationsfrihet och politiskt inflytande.

Det finns ingen lösning hos de etablerade partierna men Rashid tror att det bara är en tidsfråga innan vi ser en ny politisk rörelse som ställer sig upp och som börjar kräva sina rättigheter och inte ursäktar sig för vilka de är.

0

Ulrika Dahl – En feminism för de mest förtryckta

Ulrika Dahl är professor i genusvetenskap vid Uppsala universitet samt författare till bland annat böckerna Skamgrepp och The Geopolitics of Nordic and Russian Gender Research 1975-2005. Under intervjun behandlas framförallt den svenska feminismen i relation till svensk nationalism och att inneha en vithetsposition.

Den svenska historiebeskrivningen saknar oftast helt en självkritisk blick vilket är problematiskt. Denna problematik finns också närvarande i beskrivningen av Sverige som det mest feministiska och jämlika landet. Historien om de goda svenskarna är helt dominerande: Den skötsamma arbetaren som bygger den moderna svenska staten, sköter sitt, bråkar inte och är en god människa. Dock pågår samtidigt kolonialisering, rasforskning, steriliseringar, restriktiva policies mot migranter och minoriteter, med mera. Det finns i Sverige en lång historia av att definiera vilka som hör till nationen och vilka som inte gör det utifrån ras/etniska/religiösa-markörer.

Vilken klass du tillhör och vilka resurser du har påverkar ofta direkt vilken kamp du driver, det vill säga vilka frågor du förstår som problematiska eller orättvisa. I Sverige finns mycket rättigheter men de är inte jämt distribuerade, menar Ulrika Dahl. Det är lätt för en stat med ständigt krympande välfärd att ge ut progressiva och moderna rättigheter, hur många kommer utnyttja rätt till könsbyte, reproduktiva hjälpmedel, osv.? Rättigheter som skapar en bred jämställdhet så som jämlik skola, väl fungerande sjukvård och så vidare kräver mycket mer resurser och en större statsapparat.

Adrián och Ulrika diskuterar vem som är feminismens subjekt, vem som ska befrias, och vem livet ska bli bättre för? Och slår fast att feminism ska utgå från de mest förtryckta kropparna och sociala positioner. Att vara medelklass, vit och hetero är också en position. Intersektionella analyser kan inte bara användas för att studera ”de andra”. Att problematisera de mest privilegierade positionerna måste ligga på dem som innehar dessa.

0

Maimuna Abdullahi och Aftab Soltani – Kolonial politik och rätten till våra kroppar

Aftab Soltani, konstnär och ordföranden i Hayat kvinnorörelse, och Maimuna Abdullahi, socionom och ledamot i ArA, är båda aktiva i olika föreningar och rörelser för muslimers rättigheter i Sverige och Europa. De arbetar mycket med folkbildning och social mobilisering. De betonar vikten av kollektivt agerande eftersom rasismen har ett sätt att dela och söndra som innebär att mindre grupperingar hamnar i konflikt med varandra över begränsade resurser. Därför kräver kollektivt agerande många förberedande samtal och möten med analyser och identifiering av gemensamma intressen och principer för att se roten till de problem och konflikter som finns.

Under den här intervjun berättar de bland annat om den demonstration som genomfördes i Göteborg på arbetarnas dag, 1 maj 2017, för muslimska kvinnors rätt till arbete. Demonstrationen var en reaktion på EU-domstolens uppmärksammade dom om att det inte var diskriminering då en fransk och belgisk kvinna avskedades på grund av att de bar slöja. Domen grundade sig på neutralitetsprincipen och demonstrationen handlade om att ifrågasätta vad som är neutralt, varför slöjan inte är neutral, och vem som kan bestämma vad slöjan representerar?

Maimuna och Aftab berättar också om den konspirationsteori som omgärdar muslimer. Den aktiveras så fort muslimska kvinnor på något sätt uttalar sig politisk över de sociala och politiska problem som omringar dem. I media och offentliga debatter härleds det mesta som rör muslimer, även diskriminering och socioekonomisk utsatthet, till islam och ”muslimsk kultur”. Det är en avhumanisering som har en kolonial historia och som är kopplad till 1400-talets debatt om vilka som hade mänskliga (kristna) själar och inte samt vilka som kunde vara medborgare och inkluderas i statens nationella identitet. Den utsatthet som muslimer utsätts för idag grundar sig i en förlängning av den europeiska civilisationsuppdraget som påbörjades då. Att vara politiska är ett sätt att humanisera sig själva. Det är ett sätt att skapa ett eget narrativ om sig själva.

0

Ylva Habel – Den svenska exceptionalismen och medias rasism

I denna video berättar Ylva Habel, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Uppsala universitet, om sin forskning kring representationer av svarta kroppar inom kulturen i Sverige samt den historielöshet som präglar den svenska självbilden. Hon kallar denna historielöshet för presentism, det vill säga att vi endast förhåller oss till vår nutid och väljer att inte se Sveriges roll i kolonialismen eller förintelsen. När användningen av rassteroeotyper inom kulturen kritiseras bemöts kritiken ofta med att man inte menar illa. Stereotyperna är en del av nöjeskulturen och förstås av majoritetsbefolkningen – och dem som styr produktionen av kultur – som oförargliga. Men stereotyper skapades för att avhumanisera. Historiskt sett finns det en tydlig koppling mellan stereotyper, nedsättande beteckningar och folkmord. Rasismen handlar inte om intentioner, om någon menar illa eller inte, utan den spelar oftast på den symboliska planen som en närmast fetisch-artad kärlek till vissa typer av representationer och bilder som den (post)koloniala logiken värnar väldigt mycket om och ser som lustiga och underhållande.

Ylva och Adrián diskuterar också den svenska exceptionalismen, det vill säga att vi förstår Sverige som exceptionellt på två sätt: Dels som det goda undantaget, det land som inte var en kolonialmakt eller involverade i förintelsen. Dels som att Sverige är exceptionellt bra på väldigt många sätt, till och med bäst i världen, en moralisk supermakt. Ylva förklarar att det funnits ett medvetet projekt att polera den svenska historien för att positionera Sverige internationellt som det exceptionellt goda och moraliskt överlägsna landet. Den här exceptionalismen fortsätter och fler och fler nivåer byggs på när vi inte gör upp med vår faktiska historia som inte alls är obefläckad av kolonialismen, rasismen eller nazismen.

Det är presentism (historielöshet) och exceptionalism (vi är de goda) som gör att till exempel public service (SVT, SR) tror sig vara demokratiska och generösa när de ständigt bjuder in Sverige demokraterna (SD) till debatter. De glömmer att nazisterna kom till makten genom demokratiska val och de tror att ord inte kan få fysiska konsekvenser. I varje debatt tillåts SD att flytta fram sina positioner genom att det imorgon blir möjligt att prata om och debattera det som igår var otänkbart. Rasismen normeras och det är där makten ligger, inte i händerna på de liberala som bjuder in SD i sin generositet och exceptionella godhet.