0

Sabrin Jaja & Emma Domingues — Antirasistiska rörelsers kamp för demokrati

I den här videointervjun berättar Sabrin Jaja – socionom och f.d. ordföranden i Pantrarna — och Emma Dominguez – konstnär och talesperson för Megafonen — om hur de sociala rörelserna Pantrarna och Megafonen startades, hur de ramas in av majoritetssamhället och dess institutioner och vilka strategier de arbetar med för att kunna upprätthålla oberoende.

Båda rörelserna startades som svar på händelser i det egna bostadsområdet och på grund av hur områdena porträtteras som obotligt kriminella och separeras som ett undantag från majoritetssamhället av media, tjänstemän och politiker. De flesta projekt som riktas mot orterna och som får statliga pengar definierar i förhand vilka problem som finns och vilka satsningar som behövs. De som ageras på ges inget utrymme att själva definiera problem och åtgärder vilket leder till att de flesta satsningarna blir mer eller mindre verkningslösa och snarare bidrar ytterligare till segregationen och marginalisering.

Emma berättar att Megafonen utsattes för ett mycket hårt mediadrev i samband med bilbränderna i Husby. Rörelsens försök att prata om händelserna och situationen från det egna perspektivet har knappast fått utrymme varken i det mediala landskapet eller inom de statliga och kommunala institutionerna. Efter det upplevde de sig tvungna att hålla en låg profil och har satsat på olika sociala aktiviteter och studier snarare än att göra utåtriktade kampanjer och protester. Pantrarna genomgick samma process i och med att den sakfråga som först samlade rörelsen blev överspelad. Både Emma och Sabrin berättar också om ett upplevt behov av att studera och prata om erfarenheter av diskriminering och rasism för att kunna fortsätta med rörelserna på ett strategiskt sätt och syna de stereotyper som appliceras på orterna och de som bor där. På så sätt hoppas de hitta sig själva som aktörer och subjekt i kampen för ett Sverige utan segregation och rasism. Som exempel driver Megafonen ”de förtrycktas teater” där ungdomar pratar om orten och undersöker rasistiska stereotyper. De aktiviteter som är stärkande inåt för rörelserna är oerhört viktiga för att hålla liv i dem på lång sikt.

Samtalet under intervjun handlar också om hur de ser på dagens samhälle och tillståndet för demokratin. De är överens om att demokratin i Sverige inte är färdig, den behöver utvecklas. Demokrati är inte något som finns bara för att man säger ”demokrati”, det är något som måste göras dagligen; det handlar om att kontinuerligt skapa möjligheter för inflytande och lika rättigheter. De menar att systemet behöver göras om och bli mer folkligt och ge mer direkt inflytande.


Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF. 
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.