0

Diana Mulinari — För en antikapitalistisk, antirasistisk feminism

Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, berättar under den här intervjun om sitt arbete med att bland annat introducera begreppet intersektionalitet i Sverige. Hon menar att den svenska feminismen grundar sig på antagandet att den svenska erfarenheten av jämställdhet är den bästa i världen och att denna erfarenhet bör användas för att utbilda andra. Den politiska diasporan, som Diana var en del av, kom till Sverige och bar med sig helt andra kvinnliga erfarenheter av konfrontationer med manlig dominans och konservativa regimer. Idén om att feminismen var en fantastisk svensk produkt framstod för dem som begränsande och eurocentrisk. Hur den svenska feminismen skulle förstås teoretisk blev en central diskussion inom den breda feministiska rörelsen i Sverige.  

I början på 90-talet utmanades Sveriges bild av sig själv som den goda nationen i och med att rasistiska och nazistiska sociala rörelser växte och fick tillträde till det offentliga rummet. Invandrar-frågan blev ett av den främsta politiska slagträ för etablerade politiska partier. Parallellt med detta växte ett mer synligt motstånd mot rasismen fram. Feminismen var dock mycket tyst under denna tid och undvek att ta ställning. 

Diana Mulinari skrev tillsammans med Irene Molina och Paulina de los Reyes boken ”Maktens olika förklädnader”. Den gavs ut 2002 och var banbrytande i och med att den introducerade begreppet intersektionalitet i Sverige. Intersektionalitet var redan mycket etablerat i USA och de introducerade begreppet så som det användes och förstods av den svarta feministiska rörelsen i USA. Den svarta feminismen såg rasismen som konstitutiv (grundläggande) för kapitalismen. Intersektionalitet var därmed ett teoretisk och politiskt begrepp som användes för att lyfta fram frågor om ras/etnisk diskriminering och för att synliggöra rasism som konstitutiv i Sveriges politiska ekonomi.  

Boken togs inte emot som ett givande socialistiskt eller feministiskt bidrag. Responsen blev snarare: ”Vi kan inte studera allt” och ”ni är så aggressiva”. Ett annat argument var att intersektionalitet skulle splittra den feministiska rörelsen och även arbetarklassen. Att boken menade att vissa kvinnor approprierar sig, etablerar och upprätthåller sin klass och ras (makt)position på andra kvinnors arbete ansågs till och med av många som antifeministiskt. Postmodernisterna anklagade författarna för att vara strukturalistiska och deterministiska i och med sitt fokus på strukturella problem och kapitalismen som en exploaterande samhällsstruktur. Dessa tog tillfälle att (under)utveckla det intersektionella perspektivet och erbjuda en mer komplex analys och flexibel förståelse av individuella processer. Därmed förnekande de samtidigt maktrelationer och det har lett till att intersektionalitet — som teoretisk och politisk begrepp — idag approprieras som en liberal förståelse av individuella identiteter som kan användas som en matematisk formel för att mäta mängden motgångar en kan antas utsättas för under sitt liv. Inte som ett verktyg för att ifrågasätta och utmana maktstrukturer.

Diana menar att kvinnor spelar en viktig roll som kulturbärare i nationsskapande och i Sverige tar sig detta ett tydligt uttryck i kampen om kvinnors kroppar och nationstillhörighet. Debatten om slöjan är ett exempel på detta. Jämställdhetsdiskurser förblir i nationens namn liktydiga med svensk kultur, t.ex. ”det är svensk kultur att bli jämställda”. Rasistiska rörelser använder idag frågor om feminismen och HBTQ som ett sätt att försvara det västerländska och svenska. Detta ställer svåra frågor till feminismen. Det finns en tydlig kriminalisering av migranta män som de rasistiska partierna är bärare av men som är rådande diskurser i alla delar av samhället. Feminismen splittras helt klart av att behöva ta ställning; en stor del stödjer förståelsen av migranta män som farliga och som ett hot mot den svenska jämställdhetens projekt för nationen, dock finns det också andra former av feminism som pekar ut nazismen, rasismen och kapitalismens vita patriarkat som de mest farliga och skrämmande för enskilda kvinnor och för samhället i stort. 


Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF. 
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Ulrika Dahl – En feminism för de mest förtryckta

Ulrika Dahl är professor i genusvetenskap vid Uppsala universitet samt författare till bland annat böckerna Skamgrepp och The Geopolitics of Nordic and Russian Gender Research 1975-2005. Under intervjun behandlas framförallt den svenska feminismen i relation till svensk nationalism och att inneha en vithetsposition.

Den svenska historiebeskrivningen saknar oftast helt en självkritisk blick vilket är problematiskt. Denna problematik finns också närvarande i beskrivningen av Sverige som det mest feministiska och jämlika landet. Historien om de goda svenskarna är helt dominerande: Den skötsamma arbetaren som bygger den moderna svenska staten, sköter sitt, bråkar inte och är en god människa. Dock pågår samtidigt kolonialisering, rasforskning, steriliseringar, restriktiva policies mot migranter och minoriteter, med mera. Det finns i Sverige en lång historia av att definiera vilka som hör till nationen och vilka som inte gör det utifrån ras/etniska/religiösa-markörer.

Vilken klass du tillhör och vilka resurser du har påverkar ofta direkt vilken kamp du driver, det vill säga vilka frågor du förstår som problematiska eller orättvisa. I Sverige finns mycket rättigheter men de är inte jämt distribuerade, menar Ulrika Dahl. Det är lätt för en stat med ständigt krympande välfärd att ge ut progressiva och moderna rättigheter, hur många kommer utnyttja rätt till könsbyte, reproduktiva hjälpmedel, osv.? Rättigheter som skapar en bred jämställdhet så som jämlik skola, väl fungerande sjukvård och så vidare kräver mycket mer resurser och en större statsapparat.

Adrián och Ulrika diskuterar vem som är feminismens subjekt, vem som ska befrias, och vem livet ska bli bättre för? Och slår fast att feminism ska utgå från de mest förtryckta kropparna och sociala positioner. Att vara medelklass, vit och hetero är också en position. Intersektionella analyser kan inte bara användas för att studera ”de andra”. Att problematisera de mest privilegierade positionerna måste ligga på dem som innehar dessa.

0

En diagnos av rasism och demokrati i Sverige – trailer för Antirasistiska Akademins intervjuserie (2017)

Äntligen är den här: TRAILERN för ArAs historiska intervjuserie!

ArA har under året 2017 arbetat med en intervjuserie på 16 avsnitt där forskare och aktivister intervjuas om hur rasism, demokrati, politik och samhället ser ut idag i Sverige utifrån deras olika perspektiv och expertis. Projektet handlar om att fånga, granska och belysa läget i Sverige idag, att ställa en diagnos, och att utifrån det kunna börja prata om sätt att behandla och möta dem djupt liggande bekymmer som finns och strukturer som praktiseras.

Serien kommer att lanseras gradvis under hösten 2017 och våren 2018 på vårt YouTube-konto samt här på ArAs hemsida.

Intervjuade:
Aftab Soltani – Hayat Kvinnorörelse
Diana Mulinari – Lunds universitet
Edda Manga – Mångkulturellt Centrum
Emma Dominguez – Megafonen
Fatima Doubakil – Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén
Irene Molina – Uppsala universitet
Kitimbwa Sabuni – Afrosvenskarnas Riskförbund
Maimuna Abdullahi – Antirasistiska Akademin
Mattias Gardell – Uppsala universitet
Paulina de los Reyes – Stockholms universitet
Rashid Musa – Sveriges Unga Muslimer
Sabrin Maysa Jaja – Pantrarna
Tobias Hübinette – Karlstads universitet
Ulrika Dahl – Uppsala universitet
Ylva Habel – Uppsala universitet

År: 2017
Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Antirasistiska Akademin & Göteborgs universitet
Projektassistent: Talía Murillo
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Med stöd av MUCF