0

Diana Mulinari — För en antikapitalistisk, antirasistisk feminism

Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, berättar under den här intervjun om sitt arbete med att bland annat introducera begreppet intersektionalitet i Sverige. Hon menar att den svenska feminismen grundar sig på antagandet att den svenska erfarenheten av jämställdhet är den bästa i världen och att denna erfarenhet bör användas för att utbilda andra. Den politiska diasporan, som Diana var en del av, kom till Sverige och bar med sig helt andra kvinnliga erfarenheter av konfrontationer med manlig dominans och konservativa regimer. Idén om att feminismen var en fantastisk svensk produkt framstod för dem som begränsande och eurocentrisk. Hur den svenska feminismen skulle förstås teoretisk blev en central diskussion inom den breda feministiska rörelsen i Sverige.  

I början på 90-talet utmanades Sveriges bild av sig själv som den goda nationen i och med att rasistiska och nazistiska sociala rörelser växte och fick tillträde till det offentliga rummet. Invandrar-frågan blev ett av den främsta politiska slagträ för etablerade politiska partier. Parallellt med detta växte ett mer synligt motstånd mot rasismen fram. Feminismen var dock mycket tyst under denna tid och undvek att ta ställning. 

Diana Mulinari skrev tillsammans med Irene Molina och Paulina de los Reyes boken ”Maktens olika förklädnader”. Den gavs ut 2002 och var banbrytande i och med att den introducerade begreppet intersektionalitet i Sverige. Intersektionalitet var redan mycket etablerat i USA och de introducerade begreppet så som det användes och förstods av den svarta feministiska rörelsen i USA. Den svarta feminismen såg rasismen som konstitutiv (grundläggande) för kapitalismen. Intersektionalitet var därmed ett teoretisk och politiskt begrepp som användes för att lyfta fram frågor om ras/etnisk diskriminering och för att synliggöra rasism som konstitutiv i Sveriges politiska ekonomi.  

Boken togs inte emot som ett givande socialistiskt eller feministiskt bidrag. Responsen blev snarare: ”Vi kan inte studera allt” och ”ni är så aggressiva”. Ett annat argument var att intersektionalitet skulle splittra den feministiska rörelsen och även arbetarklassen. Att boken menade att vissa kvinnor approprierar sig, etablerar och upprätthåller sin klass och ras (makt)position på andra kvinnors arbete ansågs till och med av många som antifeministiskt. Postmodernisterna anklagade författarna för att vara strukturalistiska och deterministiska i och med sitt fokus på strukturella problem och kapitalismen som en exploaterande samhällsstruktur. Dessa tog tillfälle att (under)utveckla det intersektionella perspektivet och erbjuda en mer komplex analys och flexibel förståelse av individuella processer. Därmed förnekande de samtidigt maktrelationer och det har lett till att intersektionalitet — som teoretisk och politisk begrepp — idag approprieras som en liberal förståelse av individuella identiteter som kan användas som en matematisk formel för att mäta mängden motgångar en kan antas utsättas för under sitt liv. Inte som ett verktyg för att ifrågasätta och utmana maktstrukturer.

Diana menar att kvinnor spelar en viktig roll som kulturbärare i nationsskapande och i Sverige tar sig detta ett tydligt uttryck i kampen om kvinnors kroppar och nationstillhörighet. Debatten om slöjan är ett exempel på detta. Jämställdhetsdiskurser förblir i nationens namn liktydiga med svensk kultur, t.ex. ”det är svensk kultur att bli jämställda”. Rasistiska rörelser använder idag frågor om feminismen och HBTQ som ett sätt att försvara det västerländska och svenska. Detta ställer svåra frågor till feminismen. Det finns en tydlig kriminalisering av migranta män som de rasistiska partierna är bärare av men som är rådande diskurser i alla delar av samhället. Feminismen splittras helt klart av att behöva ta ställning; en stor del stödjer förståelsen av migranta män som farliga och som ett hot mot den svenska jämställdhetens projekt för nationen, dock finns det också andra former av feminism som pekar ut nazismen, rasismen och kapitalismens vita patriarkat som de mest farliga och skrämmande för enskilda kvinnor och för samhället i stort. 


Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF. 
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Kitimbwa Sabuni – Afrofobi och den koloniala maktordningen

Kitimbwa är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och talar under denna intervju om afrofobi och om det tolkningsföreträde som tas av och även ges till vita människors.

Kitimbwa hävdar att vi behöver begrepp för olika sorters rasismer så som islamofobi, antisemitism och afrofobi då rasismen tar sig olika uttryck mot olika grupper. Den sätter även dessa grupper längs en ras-hierarki i relation till varandra. Dessa hierarkier och skillnader måste vi kunna prata om för att klart se vad rasismen är, hur den formas och vad den gör. Begreppet afrofobi lanserades i Sverige 2006 genom föreningen Centrum mot rasism (CMR), då Afrosvenskarnas riksförbund hade en viktig roll i CMR:s erkännande av afrofobin. Nu används begreppet till och med av statsministern, men aktivism och tryck behövs för att få fram riktig politik kring de olika problemen som afrofobin skapar i samhället.

Rasismen behandlas av vita i Sverige som en moralisk fråga, medan för alla de andra förblir den en politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig fråga. Vita människor förnekar ofta att de är rasister eller att rasismen formar deras kunskaper om omvärlden och om deras samhällsorganisering. Denna maktdimension av rasismen gör att den vita majoriteten anser att de inte ser färg som en markör för politisk och ekonomisk ojämlikhet. Och oftast adresseras orättvisor och ojämlikhet till rasifierade gruppers egenskaper eller, i bästa fall, till en renodlad klassanalys. Men hudfärg är en av de mest relevanta sociala kategorierna för människors livsutfall, påpekar Kitimbwa.

Precis som patriarkatet är rasismen materiell, kopplad till det ekonomiska och politiska systemet vi lever i och därmed är den grundläggande för dess fortlevnad. Att utmana rasistiska strukturer är att utmana det systemet.

___________________________________________________________________

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Paulina de los Reyes – Rasism och strukturell diskriminering – en Svensk historia

I denna intervju berättar Paulina de los Reyes, professor i ekonomiskhistoria vid Stockholms universitet, om de olika migrationsepoker som Sverige haft och om den politik och samhällsanda som funnits kring dessa. Välfärdsstaten Sverige hade inte kunnat byggas utan migrationen. De minst attraktiva jobben har kunnat ges till migranterna och därmed har den infödda arbetskraften frigjorts för att utveckla välfärden (i vilken inhemska kvinnor främst anställts) och andra delar av landets ekonomi. Under 80-talet började nyliberalismen få fotfäste i Sverige, och under 90-talet spirade samtidigt den rasistiska högern, både politisk, med Nydemokratin, och även socialt. Lasermannen härjade Stockholms gator, och det skedde hatbrottsattacker på flyktingförläggningar och moskéer medan politikerna och arbetslivet pratade om hur lönsamt mångfalden var för marknadsekonomin. Rasism och strukturell diskriminering förnekades. Migranterna skulle inte bara bli lönsamma för företagen utan också integreras. Att tala om rasism eller strukturell diskriminering väckte motstånd: ”I Sverige behandlar vi alla lika”, brukade det sägas.

Under 00-talet började flera olika aktörer, så som forskare och etniska föreningar prata om behovet att ta upp frågan om rasism och strukturell diskriminering. 2004-2006 tillsatte den socialdemokratiska regeringen utredningen Makt, integration och strukturell diskriminering som publicerade 13 rapporter om läget i Sverige. 2006 valdes en högerregering in och utredningen lades direkt ned tillsammans med Arbetslivsinstitutets och kraftiga nedskärningar i Arbetsmiljöverket. Under de två mandatperioderna (2006-2014) denna regering satt kvar har mycket förändrats på arbetsmarknaden. Nyliberala förändringar fanns sedan innan i Sverige men fick under denna period ett ännu mer genomgripande tag om landet och folket. Idag kan arbetsvillkoren se fullkomligt olika ut för personer med samma arbetsgivare (t.ex. på myndigheter med allt från de högsta tjänstemännen till lokalvårdare, fast anställda till behovsinhyrda). Dessa skillnader och hierarkier är avgörande för att upprätthålla det kapitalistiska system vi lever i. Detta skillnads-görande och formande av hierarkier legitimeras utifrån ras/etnicitet och migranters sårbarhet. De som kommit till Sverige under modern historia har varit dem som byggt upp landet underifrån, men som samtidigt fråntagits demokratiska rättigheter och tillgång till välfärden.

___________________________________________________________________
Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

Drömmen att kolonisera Afrika har enat vänstern och högern

LIBYEN Det verkar som att både vänster och höger för första gången är överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans, skriver Adrián Groglopo, styrelseledamot i Antirasistiska Akademin.

Det är allvarligt och bekymmersamt att se hur vänsterdebattörer som Andreas Malm och Per Wirtén ansluter sig till imperialistisk samling för att stödja USA:s och Europas våldsmaskineri. För Per Wirtén kan den nya världsordningen med ett ”humanitärt” USA innebär att imperialism är på väg att försvinna i bakvattnet av de allierade bombningarna för att hjälpa demokratirörelserna att skapa eget utrymme. Att tänka med huvudet är för Andreas Malm ett måste om det är så att det svenska vänster ska hjälpa folk under den arabiska revolutionen som pågår över Mellanösternsregionen. Han tillammans med högern ropar på en svensk insats i Libyen med Jas-jetplan. Det verkar som att både vänster och höger, socialister och imperialister, är för första gången överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans för skapande av konsensus oavsett politisk färg. USA:s imperialistiska politik och Europas historiska koloniala arrogans och rasistiska läran välkomnar sådana inställningar från vänster. Deras fundamentalistiska och blinda tro på demokrati utan en politisk ekonomi som reglerar kapitalismens krafter, pekar direkt på deras övertygelse och acceptans om att den revolutionära imperialismen ska accepteras med Tomahawks, Typhoons och Tornados i frihetens namn. Detta innebär, i ett svensk sammanhang, att använda svenska flygvapen mot andra länder (läs: länder i s.k. Tredje Världen) och stödja de gamla koloniala makterna i Europa att militärt och med hög teknologisk artilleri angripa vissa utvalda tyranner utanför Västeuropa. Och förvisso, stödja USA:s imperialistiska politik att fortsätta gälla, men denna gång i folkets namn. Men det slutar inte här. Artiklarna bidrar dessutom att rent affärsmässig oc h förklädda i nationella termer, använda krigsflyggplan mot de som Västvärlden anser vara tyranner.

Khaddafi är och har varit en ledare som har förtryckt sitt folk och har tidigare haft starka konflikter med andra länder i regionen och framför allt med Västerländska makter (trots att oljeaffärer pågick under många år mellan Europeiska länder och Libyen). Men att antyda att tyranni befinner sig endast hos de länderna utanför västvärlden är som att säga att Bush administrationen, Blairs utrikes politik och hela köret av västeuropeiska länder (bl.a. Sverige) hade rätt i att stödja Iraks ockupation för att införa demokrati, och även att inte beblandar sig militärt i de fler olika israeliska massakerna på palestinierna som pågått nu i flera decennier. USA och de västeuropeiska länderna har ekonomiskt och politiskt, också i flera decennier, uppbackat olika förtryckande regimer (kalla dessa tyranner) över hela världen för att upprätthålla en viss sort av ekonomisk politik som kunde accepteras av tidens politiska klimat bland euro-amerikanska kapitalistiska samhällen; medan ”vi” på andra sidan hemisfären hade: Pinochet i Chile, Videla i Argentina, Stroessner i Paraguay, Somosa i Nicaragua, D’Aubuisson i El Salvador, Husein i Irak, the Shah in Iran, Amin i Uganda, and you name it. Dessa länder har bidragit med olika naturresurser, från olja till koppar, energi eller vad det var på tur enligt västerländska transnationella korporationers behov och med dess varor och pengarnas flöde stödja välfärdens ekonomiska politik i Västeuropeiska länder. Låt oss inte heller glömma de överenskommelser som funnits mellan USA och den arabiska halvöns mäktiga män som gjordes till ännu övermäktigare härskare över sina kungariken, tack vare USA och en bunt europeiska länders behov att förhandla efter oljekrisen 1973. Något som tydligt visas genom dagens milda påpekande av det internationella samfundet på Baharains uppror och Saudi Arabians mutor (högre löner och bättre förmåner) till arbetare och tjänstemän med syfte att förhindra någons sorts populär mobilisering (speciellt bland exploaterade gästarbetare). Oljan då försäkras för västvärldens kapital och finansmarknadens överlevnad. Igen, kom ihåg Oljekrisen 1973.

Artiklarna visar, helt enkelt, en ideologisk anslutning till imperialistisk ideologi som utgår från den vanliga utpressningsmekanismen som överförs under dess ultimatum a la Bush: Är du med oss eller mot oss? Är du med att hjälpa demokratikämpare i Libyen genom USAs- och europeisk militärapparat eller är du en av de som är emot demokrati och frihet, och dessutom osolidarisk? Thatchers upprepade motto under 80-talet verkar artikuleras bland dagens vänster: TINA – There is no alternative – mot marknadens krafter, dvs neoliberal politik. Och en sådan politik behöver omvandla samhällen där kapitalismen inte är helt utvecklade, vad Schumpeter kallade för ”creative destruction”. Libyen är en sådan plats just nu; och ja, jag håller fullständigt med tyrannen Khaddafi att USA och dess europeiska allierade har också ett mål: att försäkra sig Libyens olja. Deras korporationer kommer säkerligen att administrera den väl när den kapitalistiska (liberala och västallierade) demokratin är på plats.

Bush och Blair, för att nämna de mest aktuella, har varit två tyranner, som har massakrerat flera hundra tusen irakier, afghaner och låtit en fortsatt förintelse av palestinier pågå politiskt och militärt obemärkt. De har inte ens blivit nämnda att ställas inför Haags domstol för brott mot mänskligheten. För att inte tala om markadens tyranni som vardagligt låter 24 tusen människor dö av hunger på grund av ett politiskt system som upprätthåller en ekonomisk politik kallad neoliberal kapitalism. Jag kan hålla med att vapen ska vara till hands för de som behöver försvaras av förtryckande regimer, men det är en annan sak att legitimera och ansluta sig till USA:s och Europas imperialistiska militära intervention för att hjälpa till att föra en demokratisk process. Det finns många historiska exempel på att detta har slutat i fruktansvärt långvariga massaker (t.ex. Vietnam, Irak, Afghanistan). Krig har sina egna spiraler och de trappas mycket sällan ner. Tvärtom, det skapar ännu mer förvirring och splittring. Och dessa är tecken på att kapitalismen är på frammarschs i nya rum. Kanske det svenska vänster vill hjälpa till? Att tänka med huvudet är inte tillräckligt om tankarna dryper av europeisk vit överlägsenhet och imperialistisk politik. Och solidaritet byggs inte med bomber.

Text: Adrián Groglopo, doktorand i sociologi och styrelseledamot i Antirasistiska Akademin
Publicerat i SVT Opinion.