Höj era röster i denna debatt!

Under tisdagen krävde Afrosvenskarnas riksförbund kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths avgång för hennes deltagande i Makode Aj Lindes konstverk på World Art Day. Nu ställer sig Antirasistiska Akademin, genom professor Irene Molina, bakom kravet på ministerns avgång och uppmanar fler att följa deras exempel.

I dagarna gick kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på World Art Day på Moderna museet för att skära en tårta som föreställer en naken svart kvinna. Hon hade i uppdrag att ”könsstympa” tårtan som presenterades som ett konstverk. Tårtan föreställde en svart kvinnlig överkropp, vars huvud spelades av en skådespelare som skrek varje gång kniven karvade bort en bit av hennes kropp.

De inbjudna, däribland kulturministern, skulle rent symboliskt stympa en svart kvinna under festliga former. Publiken festade och skrattade som om detta var en kulturyttring helt avskärmad från kolonialism och rasism. Evenemanget sades vara en hyllning till ”den fria konsten” men kan inte tas ur sitt sammanhang.

Tårtan som är signerad Makode Aj Linde, Marianne Lindberg de Geer och flera andra konstnärer, var en gåva från KRO, de svenska konstnärernas intresseförening. Verket refererar bland annat till Venus Noire, filmen om Saartje Baartman, den så kallade ”Hottentot Venus”.

Exotiserande välvilja och antirasistisk färgblindhet

Det förefaller som att den vita svenska intellektuella kultureliten tror sig vara frigjord och stå över alla rasistiska yttringar. Moderna museet har ju även tidigare visat sig ”avantgardistisk” i dessa sammanhang. När utställningen Africa Remix ägde rum 2006, invigdes den med allmän bananätning på vernissagen. Så kan bara vita högutbildade kulturelitsvenskar uppföra sig – en blandning av exotiserande välvilja, antirasistisk färgblindhet och ren rasism.

Det är mot bakgrund av sådana kulturella yttringar och den politiska acceptansen för dem som människor som Breivik och ”Lasermannen”, men också politiska partier som Sverigedemokraterna, kan hämta näring för sin världsåskådning.

Uppmanar feminister att höja sina röster

Antirasistiska Akademin ställer sig bakom vänorganisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, som under tisdagen krävt ministerns avgång. Vi uppmanar feministiska organisationer, fackföreningar, politiska partier, antirasistiska föreningar och andra sammanslutningar som arbetar för rättvisa, interkulturell respekt och jämlikhet att höja sina röster i denna debatt.

Lena Adelsohn Liljeroths agerande måste ses som ytterst allvarligt då det innebär en legitimering från officiellt håll för rasdiskriminerande attityder i Sverige. Kulturministern bör ta avstånd från denna oansvariga handling och avgå med omedelbar verkan.

Text Irene Molina
Publicerat av Feministiskt perspektiv

 

Drömmen att kolonisera Afrika har enat vänstern och högern

LIBYEN Det verkar som att både vänster och höger för första gången är överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans, skriver Adrián Groglopo, styrelseledamot i Antirasistiska Akademin.

Det är allvarligt och bekymmersamt att se hur vänsterdebattörer som Andreas Malm och Per Wirtén ansluter sig till imperialistisk samling för att stödja USA:s och Europas våldsmaskineri. För Per Wirtén kan den nya världsordningen med ett ”humanitärt” USA innebär att imperialism är på väg att försvinna i bakvattnet av de allierade bombningarna för att hjälpa demokratirörelserna att skapa eget utrymme. Att tänka med huvudet är för Andreas Malm ett måste om det är så att det svenska vänster ska hjälpa folk under den arabiska revolutionen som pågår över Mellanösternsregionen. Han tillammans med högern ropar på en svensk insats i Libyen med Jas-jetplan. Det verkar som att både vänster och höger, socialister och imperialister, är för första gången överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans för skapande av konsensus oavsett politisk färg. USA:s imperialistiska politik och Europas historiska koloniala arrogans och rasistiska läran välkomnar sådana inställningar från vänster. Deras fundamentalistiska och blinda tro på demokrati utan en politisk ekonomi som reglerar kapitalismens krafter, pekar direkt på deras övertygelse och acceptans om att den revolutionära imperialismen ska accepteras med Tomahawks, Typhoons och Tornados i frihetens namn. Detta innebär, i ett svensk sammanhang, att använda svenska flygvapen mot andra länder (läs: länder i s.k. Tredje Världen) och stödja de gamla koloniala makterna i Europa att militärt och med hög teknologisk artilleri angripa vissa utvalda tyranner utanför Västeuropa. Och förvisso, stödja USA:s imperialistiska politik att fortsätta gälla, men denna gång i folkets namn. Men det slutar inte här. Artiklarna bidrar dessutom att rent affärsmässig oc h förklädda i nationella termer, använda krigsflyggplan mot de som Västvärlden anser vara tyranner.

Khaddafi är och har varit en ledare som har förtryckt sitt folk och har tidigare haft starka konflikter med andra länder i regionen och framför allt med Västerländska makter (trots att oljeaffärer pågick under många år mellan Europeiska länder och Libyen). Men att antyda att tyranni befinner sig endast hos de länderna utanför västvärlden är som att säga att Bush administrationen, Blairs utrikes politik och hela köret av västeuropeiska länder (bl.a. Sverige) hade rätt i att stödja Iraks ockupation för att införa demokrati, och även att inte beblandar sig militärt i de fler olika israeliska massakerna på palestinierna som pågått nu i flera decennier. USA och de västeuropeiska länderna har ekonomiskt och politiskt, också i flera decennier, uppbackat olika förtryckande regimer (kalla dessa tyranner) över hela världen för att upprätthålla en viss sort av ekonomisk politik som kunde accepteras av tidens politiska klimat bland euro-amerikanska kapitalistiska samhällen; medan ”vi” på andra sidan hemisfären hade: Pinochet i Chile, Videla i Argentina, Stroessner i Paraguay, Somosa i Nicaragua, D’Aubuisson i El Salvador, Husein i Irak, the Shah in Iran, Amin i Uganda, and you name it. Dessa länder har bidragit med olika naturresurser, från olja till koppar, energi eller vad det var på tur enligt västerländska transnationella korporationers behov och med dess varor och pengarnas flöde stödja välfärdens ekonomiska politik i Västeuropeiska länder. Låt oss inte heller glömma de överenskommelser som funnits mellan USA och den arabiska halvöns mäktiga män som gjordes till ännu övermäktigare härskare över sina kungariken, tack vare USA och en bunt europeiska länders behov att förhandla efter oljekrisen 1973. Något som tydligt visas genom dagens milda påpekande av det internationella samfundet på Baharains uppror och Saudi Arabians mutor (högre löner och bättre förmåner) till arbetare och tjänstemän med syfte att förhindra någons sorts populär mobilisering (speciellt bland exploaterade gästarbetare). Oljan då försäkras för västvärldens kapital och finansmarknadens överlevnad. Igen, kom ihåg Oljekrisen 1973.

Artiklarna visar, helt enkelt, en ideologisk anslutning till imperialistisk ideologi som utgår från den vanliga utpressningsmekanismen som överförs under dess ultimatum a la Bush: Är du med oss eller mot oss? Är du med att hjälpa demokratikämpare i Libyen genom USAs- och europeisk militärapparat eller är du en av de som är emot demokrati och frihet, och dessutom osolidarisk? Thatchers upprepade motto under 80-talet verkar artikuleras bland dagens vänster: TINA – There is no alternative – mot marknadens krafter, dvs neoliberal politik. Och en sådan politik behöver omvandla samhällen där kapitalismen inte är helt utvecklade, vad Schumpeter kallade för ”creative destruction”. Libyen är en sådan plats just nu; och ja, jag håller fullständigt med tyrannen Khaddafi att USA och dess europeiska allierade har också ett mål: att försäkra sig Libyens olja. Deras korporationer kommer säkerligen att administrera den väl när den kapitalistiska (liberala och västallierade) demokratin är på plats.

Bush och Blair, för att nämna de mest aktuella, har varit två tyranner, som har massakrerat flera hundra tusen irakier, afghaner och låtit en fortsatt förintelse av palestinier pågå politiskt och militärt obemärkt. De har inte ens blivit nämnda att ställas inför Haags domstol för brott mot mänskligheten. För att inte tala om markadens tyranni som vardagligt låter 24 tusen människor dö av hunger på grund av ett politiskt system som upprätthåller en ekonomisk politik kallad neoliberal kapitalism. Jag kan hålla med att vapen ska vara till hands för de som behöver försvaras av förtryckande regimer, men det är en annan sak att legitimera och ansluta sig till USA:s och Europas imperialistiska militära intervention för att hjälpa till att föra en demokratisk process. Det finns många historiska exempel på att detta har slutat i fruktansvärt långvariga massaker (t.ex. Vietnam, Irak, Afghanistan). Krig har sina egna spiraler och de trappas mycket sällan ner. Tvärtom, det skapar ännu mer förvirring och splittring. Och dessa är tecken på att kapitalismen är på frammarschs i nya rum. Kanske det svenska vänster vill hjälpa till? Att tänka med huvudet är inte tillräckligt om tankarna dryper av europeisk vit överlägsenhet och imperialistisk politik. Och solidaritet byggs inte med bomber.

Text: Adrián Groglopo, doktorand i sociologi och styrelseledamot i Antirasistiska Akademin
Publicerat i SVT Opinion. 

I islamofobins tjänst

När vetenskap används som slagträ åt grupper med rasistiska motiv blir det extra viktigt att granska den. Forskarna Diana Mulinari och Irene Molina demaskerar två malmöforskare som fått stort genomslag i medierna, men som håller en låg vetenskaplig nivå – Pernilla Ouis och Aje Carlbom. 

Flera aktuella händelser gör det nödvändig att inle­da en debatt om de fall där den vetenskapliga pro­duktionen, forskningsansatsen och slutprodukten tydligt bidrar till en kulturrasistisk diskurs med islamofobiska undertoner.

Ett gemensamt kännetecken för denna vetenskapliga produktion är dess avsaknad av respekt för en av veten­skapssamfundets mest grundläggande principer: metod och metodologi. Hur har forskaren fått veta det som han/ hon påstår sig veta? Under vilka villkor har materialet samlats in? Genom vilka metoder? Utifrån vilka teoretis­ka premisser? Hur har kategorierna som reglerar insam­lingen av det empiriska materialet konstruerats? Pernillla Ouis och Aje Carlbom, två av Malmö högskolas massme­dialt mest kända profiler, har vid flera tillfällen visat prov på avsaknad av metodologisk reflektion och bristande förmåga att göra rigorösa och solida analyser av det empi­riska materialet. Ett aktuellt exempel är deras respektive artiklar i Socialvetenskaplig tidskrift (2009:3–4).

Muslimer = potentiella terrorister

Aje Carlbom vill i sin artikel ”Oförutsedda konsekvenser av dialog med självutnämnda mus­limska ledare” problematisera representationsfrågor vad gäller minoriteters interaktion med nationalstaten. Det rör sig om en föga originell ansats i en fråga som tidi­gare har diskuterats inte minst av postkoloniala och feministiska forskare. Aje Carlbom förvånar genom att bortse från den breda forskning som finns i frågan, till exempel kritiken av de europeiska välfärds­ staternas korporativistiska inkluderingsprojekt i förhand­lingarna mellan staten och minoriteter. Feministiska och postkoloniala forskare har belyst hur denna praktik riske­rar att förstärka manlig dominans i diasporagemenskaper och hur den förstärker diskurser om en enda och auten­tisk kultur och etnicitet.

Carlbom är tyvärr inte intresserad av det politisk­filo­sofiska problem som representation innebär (för alla grupper); han är inte heller intresserad av att utforska be­gränsningarna i det demokratiska samtalet i de väster­ländska demokratierna och hur dessa begränsningar in­kluderar/exkluderar olika grupper. Hans fokus är islamis­tisk aktivism. Författaren gör sin fallstudie utan att förhål­la sig till tidigare vetenskapliga studier av politisk repre­sentation. Hur det kommer sig att muslimska medborga­re kräver en annan teoretisk infallsvinkel än andra mino­riteter är oklart.

Vad som emellertid är ännu mer förbryllande är Carl­boms avsaknad av empiriskt material, detta med tanke på att han gör våldsamma generaliseringar utifrån problema­tiska kedjeresonemang där alla som kommer från vissa regioner konstrueras som muslimer, och där alla musli­mer antas ansluta sig till en och samma religionstolkning, och där alla som är religiösa är potentiella terrorister.

Carlbom hävdar i sin artikel att det är svårt att veta hur många de islamistiska aktivisterna i Europa är och gör därför en uppskattning utifrån medlemskap i kulturfören­ingar, moskéer och en del friskolor. Författaren fortsätter med att hävda att han i en intervju fått veta att den stora moskén i Malmö har mellan 1 000 och 2 000 besökare på fredagsbönen och att det finns mer än 50 000 praktiseran­de muslimer i upptagningsområdet. Detta är den enda empiri – utöver andras forskning om islamistisk aktivism – som författaren stödjer sig på. Skulle det vara möjligt att hävda att alla katoliker i Irland som går i kyrkan stödjer de former av politisk kamp som IRA står för? Läsaren blir förbryllad: Vad har de praktiserande muslimerna med is­lamistisk aktivism att göra?

Men trots den obefintliga empirin argumenterar Carl­bom för att det finns en risk för att det bakom de självut­ nämnda representanterna för den muslimiska diasporan i Sverige döljer sig fullfjädrade aktivister med ett totalitärt tänkande som vill skapa och försvara etniska enklaver. Argumentet är ungefär lika underbyggt som påståendet att det bakom varenda representant för den feministiska rörelsen döljer sig en fullfjädrad aktivist med totalitära uppfattningar om att män är djur, eller att det bakom varenda representant för den katolska kyrkan i Sverige döljer sig en fullfjädrad aktivist med Opus Deis agenda som drivkraft.

Vad vet författaren egentligen om islamistisk aktivism i Sverige? Vilket insamlat material baserar han sitt argu­ment på? Aje Carlboms artikel redovisar aldrig vilket empiriskt material som ligger till grund för slutsatserna om en växande islamism som riskerar att förvrida huvu­det på praktiserande muslimer i Sverige. Det är just bris­ten på seriös bearbetning av det empiriska materialet som öppnar för en tolkning som stigmatiserar svenska med­ borgare med muslimsk bakgrund. Det är just bristen på konkretion och kontext, avsaknaden av empiri, som gör det omöjligt att se att en muslimsk europeisk/svensk identitet kan gestaltas på många olika sätt. (Med stor san­nolikhet finns det här liksom inom de flesta andra sociala och politiska rörelser en minoritet av aktivister som tyr sig till totalitära ideologier.)

Men varför bemöda sig om att kritisera forskning som är dåligt underbyggd och föga originell? Vad som är spe­ciellt allvarligt med denna tvivelaktiga kunskapsproduk­tion är att den vävs in i kulturrasistiska fantasier om islam som ett hot, att författaren skriver in sig i en subtext där vetenskaplig argumentation och välförankrad empiri inte anses nödvändiga och att författaren trots sin osaklighet har blivit upphöjd till ”expert” av medierna.

Kultur blir religion

Humanekologen Pernilla Ouis artikel ”’Den verkliga kul­turkonflikten’? Islamisk sexualmoralism i liberala Sverige” (Socialvetenskaplig tidskrift 2009:3–4) är vår andra illustra­tion. Ouis identifierar en kulturkonflikt mellan islam och västvärlden, som hon operationaliserar i en studie av svenska muslimers värderingar vad gäller sexualitet. För­ fattaren resonerar på samma sätt som Carlbom; samma typ av förenklingar och problematiska generaliseringar. Det rör sig om en deterministisk analys där kultur blir re­ligion och där religion definieras som ett monolitiskt dogmsystem som reglerar hur alla inom en viss grupp ser på sex och sexualitet, en syn på religiösa processer som har blivit ifrågasatt av många forskare. (För exempel på forskning som illustrerar skapandet av Islam och Väst, se den feministiska historikern Joan Scotts The Politics of the Veil).

Ouis skriver i sin artikel att muslimer i Sverige har skil­da bakgrunder men läsaren blir förvånad när texten inte handlar om hur dessa olika bakgrunder (vad gäller klass, kön, sexualitet, etnicitet, nationalitet, politisk uppfatt­ning, grad av religiositet, olika tolkningar av islam) skapar olika subjektspositioner vad gäller synen på sex och sexu­alitet. Istället handlar artikeln om ”muslimer”, där förfat­tarens erfarenheter som konvertit till islam lyfts fram som en del av empirin utan vidare argumentation, tillsam­ mans med ”ett par muslimska röster” från en icke­fullbor­dad enkät från ett pågående forskningsprojekt.

Ännu en gång rör det sig om en föga seriös vetenskap­lig analys. Och ännu en gång rör det sig om en forskare som, trots sin bristande vetenskaplighet, ges stort utrym­me i den offentliga debatten. Ouis har inte bara talat i Sveriges Radios ”Tankar för dagen” (SR 090205), utan är också en välkänd krönikör i Sydsvenskan, där hon gång på gång får spaltmetrar för att utveckla sina tankar. I en av hennes krönikor, ”Identitetskris” (Sydsvenskan 091205), påstår hon: ”Europeisk identitet har formats av två viktiga historiska processer.” Ouis hävdar med en skrämmande bestämdhet att den europeiska identiteten har formats av två (inte tre eller ännu fler komplexa interaktioner, utan helt enkelt två) processer: dels uppgörelsen med kristen­ domen, dels Förintelsen. I hennes skildring är den euro­peiska identiteten ett faktum, och inte en historisk­poli­tisk konstruktion, vilket de flesta forskare idag skulle mena – en uppfattning som kräver att man analyserar kampen mellan olika grupper om tolkningsföreträdet kring vilka ”vi” är; vad vi ska minnas; vilka som berättar historien; vad vi ska hålla tyst om och osynliggöra. Ouis utestänger från sin identitetsberättelse de historiska erfa­renheterna av rasism, som enligt filosofen David Gold­ berg utgjort fundamentet i koloniseringen av tredje värl­den och koloniseringen av ”icke­européer” i Europa. Inte heller diskuterar hon den dubbla roll som moderniteten har spelat; en roll som har teoretiserats av ett flertal intel­lektuella, allt från Zygmunt Bauman till Michel Foucault. Dessa har belyst hur den europeiska upplysningstraditio­nen öppnade en ny värld där kyrkans makt kunde ifråga­ sättas samtidigt som nya former av vetenskaplig rasism och reglering av befolkningsgrupper och oliktänkande kunde ta form. Istället för en infallsvinkel som belyser komplexiteten i den europeiska identitetskonstruktionen avslutar Ouis sin krönika med att påstå att ”det är lätt att avfärda schweizarnas ovilja mot minareter, men hur rea­gerar man egentligen när den nya dagisfröken slår upp dörren till dagis och säger: ’god morgon’ bakom sin an­siktsslöja?”

Det finns något riktig kusligt i tonen, något som syftar till att alarmera (miljoner dagisfröknar med slöja), till att dra upp gränser (man, läs ”svensk”; dagisfröken, läs mus­lim och icke­svensk). Med sin förenklade bild av Europa skriver Ouis utan tvekan in sig i den väletablerade kultur­rasistiska diskursen.

Radikalisering bland muslimer

Ytterligare ett exempel är Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos. Här omsätts den populistiska mobilisering av allmänhetens känslor som Ouis och Carlbom ägnar sig åt i praktisk politik. Rapporten, som handlade om fruktad terrorverksamhet i Sveriges förorter, framställdes av fors­kare på Centrum för asymmetriska hot­ och terrorism­ studier (CATS) vid Förvarshögskolan på uppdrag av alli­ansregeringen. Uppdraget var ”att genomföra en kun­skapsöversikt om förebyggande insatser mot våldsbeja­kande extremism och radikalisering”.

Forskarna baserade sin analys på 30 intervjuer med den lokala polisen, Säpo, socialarbetare, lärare och några ledare för organisationer som arbetar i området, samt forskare från Malmö högskola. Trots den i forskar­ världen välkända regeln att forskningsmaterial ska sparas i tio år har allt material förstörts, vilket gör det omöjligt för andra forskare att granska eller genomföra en förnyad analys av det material och den forskningsmetod som använts.

Det centrala budskapet i rapporten är att den kraftigt ökade radikaliseringen, definierad som islamisk extre­mism, bland personer med invandrarbakgrund hotar grundläggande ”svenska” värden som demokrati och jäm­ställdhet. Även här finns det självklara svenska och euro­peiska arvet som åberopas gång på gång i islamofobiska sammanhang. Rapporten följer inte de mest elementära reglerna för forskning. Det finns inte en enda hänvisning till annan forskning, ingen teoretisk ram, ingen diskus­sion om tolkningen av intervjuerna. Det finns inte heller några reflektioner kring den befintliga och omfattande forskning som belyser de innovativa överlevnadsstrate­gier som utvecklas av medborgarna. I rapporten kodas dessa medborgare som ”utländsk/svart/muslim”, samti­digt som fattigdom och marginalisering osynliggörs. Man förhåller sig inte heller till den omfattande forskning som visar på hur rasism i allmänhet och islamofobi i synnerhet påverkar livet för många på ytterst negativa sätt.

Bygger på hörsägen

Vår kritik av rapporten bygger inte på en naiv förståelse av sociala relationer. Systematisk utestängning kan bilda grogrund för (mycket problematiska) former av tillhörig­het och identitet. Vår kritik handlar om att rapporten bygger på hörsägen och intervjuer med säkerhetspolis, lokalpolis och andra statligt anställda, utan att man ens har bemödat sig om att tala med de boende i området, med dem som studeras. Det är en kritik mot en rapport som är tom på redogörelse om vetenskapliga tillväga­ gångssätt, men som ändå har kunskapsanspråk. Det är en kritik mot hur rapporten skapar en monolitisk bild av Rosengård, kriminaliserar alla invånare, underblåser rasism och islamofobi. Det är en kritik mot att regeringen aktivt stödjer en vetenskapligt sett klart undermålig rap­port, som dock antagligen är väl lämpad för politiska syf­ten. Islam och muslimer i denna icke­färgbaserade rasism förvandlas som den brittiska akademikern och aktivisten Liz Fekete så väl uttrycker det till ”en passande fiende”

Föreningen Antirasistiska akademin skrev ett upprop i samband med utgivningen av den så kallade Rosengårds­ rapporten i januari 2009. Nu har ett drygt år gått. Under denna period har en hel del reaktioner och konsekvenser uppmärksammats. Invånare i Rosengård har vid flera till­fällen sagt att de känner sig kränkta och överkörda. Stig­matiseringen av området tog nya och mycket allvarligare former.

Per Markku Riistilamis Rosengård och den svarta poesin, där stigmatisering beskrevs som produkt av segregation och exotisering, är långt borta. Efter Magnus Ranstorps och Josefine Dos Santos rapport har området kommit att direkt associeras med terrorverksamhet. Detta måste ses som en allvarlig kollektiv anklagelse mot en stadsdel och dess befolkning.

I alla dessa exempel är det vissa minoriteter, vissa grupper, vissa religioner, som är problemet. De visar att det är accepterat att undanta vissa grupper från de princi­per som reglerar det vetenskapliga fältet. För om vissa grupper kan man säga vad man vill.

Text: Diana Mulinari & Irene Molina
Publicerat i Mana nummer 1, 2010. Som en del av artikelserien om islamofobi. Länk till artikeln (s. 10).

Vård för papperslösa

Antirasistiska akademin ställer sig bakom direktivet till regeringen om att starta en utredning kring papperslösas möjligheter till hälso- och sjukvård. Direktivet överlämnades idag. Läs på RFSUs hemsida här och på Röda korsets hemsida här.

Direktivet i sin helhet

Det har nu gått mer än ett och ett halvt år sedan regeringen lovade att tillsätta en utredning för att kartlägga papperslösas rätt och tillgång till hälso- och sjukvård i Sverige. Än i dag har regeringspartierna inte kommit överens om direktiv för utredningen och ingen utredare har tillsatts.

Därför hjälper vi nu regeringen med att formulera korrekta och tydliga direktiv som vi utifrån våra erfarenheter och vår kompetens tycker ska vara gällande för utredningen. Fredagen den 18 december 2009 klockan 10.30 lämnar vi, de undertecknande organisationerna, över utredningsdirektiven till Tobias D Nilsson, politiskt sakkunnig på socialdepartementet, Fredsgatan 8, och vi välkomnar media att närvara vid överlämnandet.

Därefter testar vi riksdagspolitikernas minne! Vid Mynttorget kommer Läkarstudenter, från IMFSA (International Federation of Medical Students’ Association), att utföra så kallade MMT:s (Mini Mental Tests) på politiker för att utreda orsaken till att den utlovade utredningen fallit i glömska.

Vi kräver att

  • en utredare tillsätts omedelbart och att utredningen startar så fort som möjligt.
  • utredningen inkluderar alla irreguljära migranter, så kallade papperslösa, utan diskriminering.
  • utredningen baseras på direktiv som utgår från den enskilda människans värdighet, svensk lagstiftning, internationella konventioner och vårdprofessionernas etiska koder.

Det är den svenska staten som har ansvaret för landets hälso- och sjukvårdsfrågor, men fler och fler som lever i humanitär nöd söker sig till våra frivilligkliniker. Flera landsting har tagit fram lokala direktiv och riktlinjer som underlättar tillgång till vård för papperslösa, men i dag saknas tydliga nationella direktiv.

Vi ser fram emot att utredningsarbetet påbörjas omedelbart och erbjuder regeringen att ta del av våra unika erfarenheter och vår kompetens.

Organisationer som ställer sig bakom direktivet

  • Svenska Röda Korset
  • RFSU
  • Rädda Barnen
  • Vårdförbundet
  • Svensk Sjuksköterskeförening
  • Svenska kyrkan
  • Unicef Sverige
  • Svenska Läkarförbundet
  • Rosengrenska stiftelsen
  • Caritas
  • Läkare i världen
  • Svenska Barnmorskeförbundet
  • Sveriges Psykologförbund
  • LO, Landsorganisationen
  • IFMSA (International Federation of Medical Students’ Associations)
  • Psykiatriska Riksföreningen
  • ARA Antirasistiska Akademin
  • FSA Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter
  • Immigranternas Riksförbund
  • Tinnerökliniken
  • Deltastiftelsen
  • Svenska Barnläkarföreningen
  • TCO
  • WRA (White Ribbon Alliance Sweden)
  • Riksföreningen för Skolsköterskor
  • Sjukgymnastförbundet
  • Akademikerförbundet SSR
  • FARR Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd

Antirasistisk backlash

Moderaternas förslag om ett ”invandrarkontrakt” är bara det senaste exemplet på högerregeringens diskrimineringspolitik – en rasism vars viktigaste funktion är att garantera kapitalets makt på arbetsmarknaden. Det är dags att börja ställa krav på politiker om de vill ha våra röster, skriver bland andra Irene Molina från Antirasistiska akademin.

Fredrik Reinfeldts regering för en allt hårdare anti-invandrarpolitik, medan oppositionen med få undantag tiger. På kort tid har vi fått flera oroväckande nyheter. Mest omdebatterat är förslaget om ett kontrakt som invandrare ska skriva på där de förklarar att de känner till och accepterar svenska regler och lagar vid ankomsten till Sverige. ”Syftet är att vi ser till att överföra viktiga svenska värderingar om jämställdhet och så vidare”, säger moderaten Per Schlingmann till Ekot (23 november). Flera har redan hunnit kommentera detta klart diskriminerande förslag som naturligtvis faller på sin absurditet och orimlighet.

I ett annat inlägg på DN Debatt 24 november kritiserar moderaternas arbetsgrupp ”Integration och arbete” partiets egen integrationspolitik och konstaterar att allt har blivit sämre. Samtidigt lyfts arbetet mot det så kallade hedersrelaterade våldet upp som den enda lyckade insatsen. Det ”hedersrelaterade” våldet har efter en omsorgsfull satsning från maktens korridorer (även under Perssons regeringstid) systematiskt etablerats som den högsta ”kulturskillnaden” mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Det har inneburit en backlash både för den antirasistiska och för den feministiska rörelsen.

Allt detta kan ses som fortsättningen på en redan välkänd – men alltmer aggressiv – politik som direkt eller indirekt försämrar invandrarnas villkor: nedläggningen av Integrationsverket och Arbetslivsinstitutet, försämrade regler för anslutning till a-kassan samt för Komvux-utbildning.

För att fullt förstå den borgerliga regeringens agenda bör vi tänka på hur olika maktmekanismer interagerar. Det finns en röd tråd i regeringens integrationspolitik som retoriskt hänvisar till arbetskraft och arbetsmarknad, och som leder tankarna till diskussionen om en reservarmé som kapitalisterna – i dag ”marknaden” – behöver för att upprätthålla sin makt över arbetarna och deras organisationer. En makt som krävs för att kapitalet (eller marknaden) ska kunna tillfredsställa sin oändliga törst efter profit.

Sverige har behov av arbetskraft i både industrin och tjänstesektorn och invandringen ser ut att vara det enklaste och snabbaste sättet att skaffa den. Men vi befinner oss i en ny epok där arbetsrätten, arbets- och lönevillkoren samt villkoren för fackföreningsrörelsen försämras. Den invandrade arbetskraften används som syndabock och genom den har länge en andra kategori arbetstagare skapats. Det är här rasismen spelar sin viktiga roll.

Utnyttjandet av en underliggande vardagsrasism som lyfter upp kulturella skillnader har blivit en viktig reglerande faktor på arbetsmarknaden. Det finns en etnisk eller rashierarkisk uppdelning inom arbetslivet, även i fackföreningarna, och tendensen är på frammarsch.

Medan den antirasistiska rörelsen kämpar för att papperslösa människor som utnyttjas av svenska arbetsgivare ska få fulla rättigheter i samhället, verkar de styrande makterna vilja att den skyddslöshet som papperslösa lever under ska gälla för alla, med början i den invandrade arbetskraften.

Det exemplifieras av Lavaldomen, som fastställde att det är fritt fram för arbetsgivare i Sverige att betala lägre löner till utländska arbetare (inom EU) och gå ifrån kollektivavtal.

Även vid sidan av arbetsmarknadsomvandlingen har högerstyret inneburit en backlash för kampen mot rasism och diskriminering. Framförallt i form av ett skifte i maktspråket där invandrarna själva återigen görs till problemet. ”De” är patriarkaliska, förtryckande mot sig själva, vill inte integreras, vill inte ta seden dit de kommer. På ”dem” ska det ställas krav och fastställas skyldigheter, etc. ”Vi” måste kunna tala klarspråk, lyfta på locket, ställa krav och så vidare. Själva diskrimineringen har lämnats utanför debatten, inget har gjorts för att undanröja hinder för invandrare på vare sig arbets- eller bostadsmarknaden.

Sverige befinner sig i en allvarlig retrotrend, en tillbakagång till 1980-talet när det gäller integrationspolitik och retorik. Den antirasistiska rörelsen och den politiska oppositionen måste vakna till liv och snarast förhindra att högern tar över tolkningsföreträdet för integrations- och invandringsfrågan.

Invandrade personer och antirasister i allmänhet är en viktig del av väljarkåren. Varför ge vår röst till partier som antingen aktivt agerar emot våra barns framtid i Sverige? Eller till partier som trots att de har makt att påverka väljer ett tyst medgivande?

Det är kanske vi från den antirasistiska rörelsen som ska börja ställa krav på politiker om de vill ha våra röster.

Skribenter:

Irene Molina, ordförande för Antirasistiska akademin,
Tillsammans med 
Adrian Groglopo,
Anders Neergaard,
Anna Bredström
Babak Rahimi
Carina Tigervall
Carmen Blanco-Valer
Danjel Nam
Dina Avrahami
Katarina Mattsson
Kerstin Sandell
Lena Sawyer
Margaret Gärding
Paula Mulinari
Paula Mählck
René León
Sabine Grüber
Tobias Hübinette
Ulrika Schmauch
Urban Ericsson
Wuokko Knocke
Yael Feiler

Publicerat i Arbetaren