Tolerans – Michael Azar

Tolerans som idé och politisk princip

”Somliga säger, att om man visade en faders tålamod mot våra irrläriga bröder, som ber till Gud på dålig franska, så skulle det bara egga dem till att gripa till vapen”, skriver Voltaire i sin berömda Traktat om Toleransen på 1760-talet. Mot den religiösa fanatism som sedan länge belägrat Frankrike – och stora delar av Europa – ställer Voltaire nödvändigheten av religiös och politisk tolerans. ”Intoleransen har fått jorden att bada i blod”, fortsätter han, medan tolerans tvärtom skapar en anda av mildhet och möjlighet till fredliga uppgörelser.

Frågan om toleransen (från latinets tolera’ntia och to’lero, ”tålighet” respektive ”uthärda”) är en politisk nyckelfråga som handlar om i vilken grad man kan acceptera andra människors rätt att tro, tänka och handla utifrån andra principer än de man själv omhuldar. Det är också här som avgörandet fälls om vilka som skall få tillhöra en gemenskap och vilka som skall uteslutas från den. Frågan om var samhällsgemenskapens gränser skall dras är samtidigt en fråga om hur gemenskapens identitet skall utformas. Vilken religion, kultur, vilken etnisk grupp, vilket språk, vilken moral, vilken sexualitet etc skall utgöra gemenskapens norm – och vilken religion, etc, skall leva i dess marginaler, med våld förpassas till dess utsida eller rentav utrotas?

I dessa frågor, betonar Michael Walzer, tar även den politiska och juridiska regleringen av den mänskliga samvaron sin början. Å ena sidan: var går toleransens gränser? Å andra sidan: hur skall dessa gränser etableras och upprätthållas? Med vilka lagar och vilka sanktionsmedel? Båda dessa frågor är underkastade en ständig maktkamp mellan olika intressen – historien om ett samhälle är i en central bemärkelse historien om hur olika grupper successivt lyckas tillkämpa sig eller gå miste om tolerans och acceptans från sin omgivning. Så är till exempel mänskliga fri- och rättigheter ofta effekten av svåra kamper där grupper som tidigare förtryckts eller rentav hotats av utrotning slutligen lyckats föra in toleransens princip i själva lagstiftningen. Så berör exempelvis principen om tanke- och religionsfrihet frågan om toleransen av tänkande och trosföreställningar, liksom principen om yttrandefrihet berör frågan om toleransen av tal och skrift, etc. I FN:s förklaring om medborgerliga och politiska rättigheter (1966) står det t ex att individer ur minoriteter inte får ”förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar ur sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk”.

Toleransens utsida och insida

Man kan alltså skilja mellan åtminstone tre olika aspekter av – vad man skulle kunna kalla – toleransens utsida: toleransprincipen förändras beroende på om den skall gälla tro och tänkande, tal och skrift, och slutligen, den svåraste aspekten, om den avses gälla handlingar. Vilken handlingsfrihet kan staten erbjuda sina medborgare? Medborgarna må tänka, tro och säga vad de vill, men steget till att därför också tolerera att idéerna omsätts i handling kan vara mycket långt. En grundfråga här är givetvis: i vilket ögonblick börjar en tro, eller ett tal, att uppfattas som en handling. ”Tro vad ni vill, men bygg inga moskéer i vårt land!” ”Tala och skriv hur mycket du vill, så länge du inte kritiserar den sittande regimen!” ”Religionsfrihet råder här, men det betyder inte att man får bära turban på sin arbetsplats!”.

Vidare kan man skilja mellan olika aspekter av vad man skulle kunna kalla toleransens insida. Man kan t ex skilja mellan den tolerans en stat uppvisar i relation till sina ”medborgare” såsom individer och mellan den som den uppvisar i relation till medborgarna tänkta i termer av kollektiv (etniska grupper, minoriteter, kön, klass, etc.) – eller mellan den som olika kollektiv uppvisar gentemot varandra inom samma stat. En viss politisk maktenhet (från nationalstaten via överstatliga politiska organisationer till internationella rättsorgan) kan vara högst tolerant mot vissa individer, eller rentav mot en viss grupp, men uppvisa ytterst intoleranta drag när det gäller andra individer och andra grupper. Därtill kommer det faktum att toleransnivån också visar sig i vad som karakteriseras som ”brottsliga handlingar”, respektive vilken typ av straff som utdöms för dessa brott. Två skilda stater kan vara överens om att t ex ”hets mot folkgrupp” medborgare emellan under inga omständigheter kan tolereras, men de kan ha helt olika uppfattningar om vilken typ av straff som skall utdelas för sådana handlingar. Betänk vidare ett politiskt system som menar sig ”tolerera” s k invandrare eller minoriteter i samhällsgemenskapen – men blott så länge de fungerar som en servil och billig arbetskraft och inte reser några krav i sina respektive gemenskapers namn.

Toleransen har många ansikten, är föremål för många retoriska grepp, och måste därför alltid underställas en konkret undersökning om vad den innebär i en viss situation, i ett visst samhälle, en viss politisk organisation. Skall toleransen definieras som en allmän acceptans, som en frihet från statliga förbud, som lindriga straff eller blott som motsatsen till diskriminering, fanatism och våld? Det politiska grundproblemet, poängterar t ex Will Kymlicka, ligger i att inte ens förespråkare av tolerans förmår tolerera alla uttryck. Toleransprincipen inbegriper alltid en gräns, det finns alltid någonting som toleransen konkret vänder sig mot och som den måste försöka motarbeta – om inte annat så vänder ju sig toleransen mot olika former av intolerans (”…för att förtjäna tolerans måste människorna”, skriver t ex Voltaire, ”först och främst inte vara fanatiska och inte störa samhällsfriden”). Detta väcker svåra frågor: Hur skall man till exempel inom en demokrati hantera grupper som predikar intolerans och fascistiska åsikter? Skall man t ex försvara yttrandefriheten även för grupperingar som predikar hat mot andra s k kulturer eller religioner?

Lika inför lagen som individer – eller olika lagar för olika grupper?

Som Michael Walzer betonar står den moderna staten inför ytterligare en svår uppgift – att hitta en rimlig balans mellan toleransen av individer och toleransen av kollektiv/grupper. Det händer att grupper inom samhället reser krav på ett slags särstatus. De hoppas på att kunna få utöva vissa praktiker som inte existerar inom majoritetssamhället och som ibland till och med är förbjudna enligt lag. Det kan handla om att få slippa göra militärtjänst på grund av religiös samvetsövertygelse (jfr Jehovas vittnen), om att inte vara underställda samma skolsystem eller familjelagstiftning (jfr Amishfolket i USA), om att få ha flera fruar eller få genomföra omskärelse på söner och döttrar. Olika samhällsformationer har försökt hantera denna fråga på olika sätt – från tidigare kejardömen och det ottomanska millet-systemet som tillät vissa religiösa grupper (judar och ortodoxa) att bevara en viss juridisk autonomi, via konsociationer såsom Libanon som på konstitutionell nivå garanterar ett slags maktdelning mellan landets olika religiösa grupper till den moderna liberalismens individualistiska princip. Den liberala betoningen på individens grundläggande rättigheter – tillsammans med idén att ett och samma lagsystem skall gälla för alla medborgare – kan komma i konflikt med principen att respektera skilda kollektiv och erbjuda dem möjligheten att ha egna domstolar, etc. Filosofen Charles Taylor har diskuterat denna fråga i termer av vilken typ av erkännande ett samhälle kan ge sådana kollektiv och uppmärksamhet de debatter som rasar runtom i världen kring dessa frågor.

Det finns dock här en aspekt som särskilt måste begrundas. Vanligtvis när dessa frågor om kollektiv ställs så handlar det bara om att tolerera, respektera och erkänna s k andra kulturer. Men vad är det egentligen som konstituerar en grupp som värdig att benämnas som en ”kultur”? Och varför skulle just ”kulturer” stå i centrum för en sådan diskussion? Själva den problematik som Taylor reser implicerar ju att det finns vissa grupper i samhället vars särstatus inför lagen bör diskuteras, just därför att dessa grupper förmodas representera ett slags kultur (invandrarkulturer, minoritetskulturer, religiösa kulturer, etc). För detta anförs ofta argumentet att det är för att undvika ett rasistiskt förhållningssätt till sådana grupper – till ”de andra”. Problemet är emellertid att det också finns en risk att själva idén om en sådan särstatus antyder att dessa grupper är annorlunda än alla andra grupper i ett samhälle som är annorlunda, men som ändå inte betraktas som representanter för en ”kultur” eller ”en etnisk minoritet”, etc.

Invandrare, minoriteter – det är alltid ”de andra” som skall (eller inte skall) tolereras

Betänk till exempel kategorin ”invandrare”. Det är, heter det ibland, viktigt att vara tolerant mot ”invandrare”, att respektera ”invandrarnas kultur”, etc. Återigen i namnet av en förmodat antirasistisk hållning. Problemet är givetvis: vad är det som säger att det överhuvudtaget finns någonting sådant som ”invandrarkultur”? Är inte redan detta begrepp ett uttryck för en stigmatisering, för en närmast rasistisk stereotyp? Den klassificerar ju i ett slag medborgarna i två huvudgrupper – svenskar och invandrare – och förmodar därtill att de senare alltid skall representera varandra som om de vore ett homogent kollektiv. Saken blir egentligen inte bättre av att man undviker en sådan grov stereotyp för att istället tala om enskilda regionala eller nationella minoriteters eller religioners ”kulturer” – om det så handlar om att man talar om arabernas, latinamerikanernas, kurdernas, muslimernas eller tyskarnas kultur. När man talar om nödvändigheten av tolerans mot ”de andra”, så har man i själva verket redan accepterat att det finns en tydlig gräns mellan oss och de andra och det är de andra som är problemet – och att det är vi som sitter på lösningen. 

I den politiska diskussionen pendlar man ofta mellan två huvudsakliga positioner: antingen är ”invandrare” en grupp som man måste lära sig att tolerera (och de som inte gör det anklagas för att vara ”intoleranta”), eller så hävdar man att svenskarna inte kan acceptera vad som helst, att invandrarna istället får anpassa sig till vår kultur eller i värsta fall lämna landet. Det intressanta är att de båda parterna, i båda fallen, accepterar själva gränsdragningen mellan svenskar och invandrare som självklar i detta avseende. Det vill säga: att frågan om toleransen alltid är en fråga som berör i vilken grad ”vi” skall vara toleranta mot ”dom”. Ett slags kompromisslösning mellan dessa positioner – som formulerades i kölvattnet efter att en kurdisk far ställts inför rätta för mordet på sin dotter (Fadimemordet) – finner vi i talet om att invandrarna måste klara av ett slags ”körkort i svenskhet” för att accepteras i den svenska gemenskapen. Vi kan tolerera dem, men blott på villkor att de accepterar våra svenska värderingar.

Problemet som genomsyrar en sådan argumentation – oavsett om den kommer från de välmenande toleranta eller från de som anklagas för intolerans – är att den förutsätter att det idag finns någonting sådant som ”den svenska kulturen” och ”svenska värderingar” som skulle kunna isoleras eller destilleras fram genom att man avlägsnade alla s k ”invandrarkulturer” från den. Den otäcka premissen för en sådan analys är att den ”svenska kultur” som då skulle finnas kvar efter en sådan process skulle vara någonting homogent, entydigt och till sitt väsen gott. Både i talet om tolerans och intolerans mot de andra finner vi alltså premissen att vi har en gemensam värdegrund som gör oss förmögna att fälla omdömen om alla ”de andra”. Det är förvisso bara de andra som behöver ta körkort – vi andra accepteras automatiskt, utan något test, som ofarliga och integrerade (oavsett vad vi gör!). De misstänkliggörs och döms så att säga före de överhuvudtaget har begått något brott – vi döms enbart efter vi skäligen misstänks för att ha begått något. I den politiska diskussionen om invandrare kommer det sålunda ofta fram föreställningar om svenskheten av metafysisk karaktär; den svenska identiteten kopplas till blod, etnicitet och föreställda kulturella värderingar, inte till medborgarskap.

Men om man börjar om från början. Problemet när man tolererar vissa uttryck som strider mot lagen i namn av att de genomförs av s k ”andra kulturer”, är både att man antar att kulturer är som biljardbollar som krockar med varandra, och att man inte ser till de individer som ibland behöver skydd från personer som menar sig kunna utföra vad som helst i just dessa kulturers namn. Lagen bör vara lika för alla och aktivt ingripa mot människor som i namn av en eller annan kultur hotar att förbryta sig eller faktiskt förbryter sig mot individens rättigheter. Må det så vara att en individ hävdar att han eller hon agerar som företrädare för den sanna kurdiska kulturen, kristendomen, kommunismen, liberalismen, feminismen, svenskheten eller en eller annan subkultur. Att hävda att motsättningar är av politiskt slag är att avmystifiera det ständiga talet om kultur, om de andra, om respekt för skillnader, etc. – och tala i faktiska termer av konkreta intressen som drabbar samman på en demokratisk arena och måste göra sig gällande som sådana via individuella val, opinionsbildning och bildande av partier.

Toleransen som framtvingad acceptans: att tolerera ”de andra” trots allt…

I samma ögonblick som toleransprincipen inte springer ur faktiska lagar som klargör vilka förpliktelser staten har mot medborgarna, medborgarna mot staten och medborgarna mot varandra, så riskerar dessutom det myckna och välvilliga talet om tolerans mot ”de andra” att implicit bekräfta att just dessa andra initialt faktiskt är störande element och att det är ett slags bragd från ”vår” sida att tolerera dem (invandrarna, etc.). En avgörande insikt är nämligen att det överhuvudtaget inte är meningsfullt att tala om tolerans mot sådant som faktiskt behagar oss – utan bara om sådant som i grunden plågar oss och som kräver en ansträngning från oss för att uthärda. När man därför talar om vikten om tolerans mot ”invandrare”, etc., så kan detta obehagligt nog alltså översättas till ett slags uppmaning att vi skall tolerera – dvs. ”tåla” och ”uthärda” dem” – trots att vi i grunden inte gillar dem. 

Trots vår goda och antirasistiska intention är risken därför att vi ändå hamnar i en stereotypisk indelning av befolkningen i de som – trots att de av olika skäl plågar oss – måste tolereras och de (”vi svenskar”) som inte behöver någon sådan god gärning från vår sida eftersom de är som vi och inte ställer till bekymmer. Dessutom faller vi lätt in i ett slags överslätande överlägsenhetsposition som placerar de andra i ett slags tacksamhetsskuld gentemot oss. En sådan hållning är dessutom oförenlig med demokratins grundidé: att varje åsikt och handling, oavsett dess ursprung och avsändare, skall granskas för sig och prövas med all den energi våra intressen finner nödvändigt. Självfallet är det, trots denna kritik, viktigt att förespråka tolerans så länge man förstår förutsättningarna för den och som är klar över vad det är för slags intolerans man angriper. Det är t ex förmodligen mer effektivt att angripa en arbetsgivare som vägrar att anställa ”mörkhyade” med argumentet att denne bryter mot lagen och diskriminerar vissa medborgare, än att vädja till samme arbetsgivare att han måste bli mer tolerant. Den väsentliga frågan om toleransen bör därför koncentreras till frågan om vilka faktiska rättigheter som medborgarna erbjuds – såsom medborgare och inte såsom representanter för en viss kultur eller religion – när det gäller förmågan att leva, tänka, tro, uttrycka sina åsikter och agera på den politiska arenan.

Michael Azar
Fil Dr, forskare
Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori,
Göteborgs Universitet

 

Litteratur

Kymlicka, Will, Mångkulturellt medborgarskap (Nya Doxa, 1998).

Marcuse, H, Wolff, R P & Moore Jr B, Kritik av den rena toleransen (Aldus, 1968). 

Moaven Doust, Dariush, ”Om de andra som inte finns, Underlandet – en antologi om konflikt och identitet (Red. Dariush Moaven Doust & Amanda Peralta, Symposion, 2001).

Mill, J S (rev. 1995) Om friheten. (Natur och kultur).

Taylor, Charles T, Det mångkulturella samhället och erkännandets politik (Daidalos, 1999).

Thornberry, Patrick, International Law and the Rights of Minorities (Oxford university Press, 1991).

UNESCO, Declaration of Principles on Tolerance (Paris, 16/11, 1995). http://www.unesco.org/tolerance/declaeng.htm

Voltaire, Traité sur la Tolérance (Traktat om toleransen, Stockholm, Prisma, 1964).

Walzer, Michael, On toleration (på svenska, Om tolerans, Atlas, 1998).

 

Tillbaks till sidan Texter