Boendesegregation definieras som en intrikat uppsättning mekanismer av strukturell, institutionell, kulturell, och individuell karaktär som delar bostadsmarknaden i olika segment.
Tillgänglighetsgraden i dessa segment varierar för skilda delar av befolkningen. Specifikt för den etniska boendesegregationen är, snarare än kulturella förklaringar, aspekter relaterade till olika spärrar och olika diskriminerande mekanismer, vilka blir relevanta att analysera ur ett maktperspektiv som tar särskild hänsyn till etniska relationer.
Ordet segregation brukar förknippas med separation. Separationen kan bl.a. vara geografisk, social eller kulturell. Således kan man till exempel prata om en könssegregerad arbetsmarknad, där kvinnor och män finns representerade i olika segment av arbetsmarknaden, eller om den segregation mellan boende och arbete som uppstod i samband med industrialismen i den västerländska världen. I ett urbant socialt sammanhang har dock begreppet segregation en mer specifik bemärkelse, då segregation har kommit att förknippas med boendeförhållanden. I detta avseende identifierar man tre huvudsakliga former av boendesegregation, nämligen den socioekonomiska (olika samhällsklasser bor någorlunda separerade), den etniska (olika etniska, rasmässiga eller nationella grupper bor separerade), och den demografiska (befolkningen visar olika bosättningsmönster beroende på ålder, kön och hushållssammansättning).
I dagens Sverige har forskningen konstaterat att de två förstnämnda former av boendesegregation innebär vissa problem för särskilt drabbade människor och även för ett väl fungerande stadsliv. Segregation innebär ett mångfasetterat problem som berör olika sfärer i samhället och på olika sätt de direkt drabbade människorna. Internationell forskning har visat att olika tillgång till boende har effekter i människors tillgång till andra samhällsresurser som arbete och utbildning. Trots att en ökad boendedifferentiering kan medföra en rad negativa konsekvenser skall inte begreppet segregation automatiskt förknippas med områden med låg socioekonomisk status, vilket ofta görs i debatten. Boendedifferentiering inbegriper hela den urbana rumsliga och sociala strukturen. Ofta är högstatusområden mer homogena i sin sociala sammansättning, än till exempel miljonprogramområden, och således mer segregerade. Segregation är därmed ett problem för hela staden och hela samhället. En segregerad stad är en ojämn fördelad och icke-funktionell stad. Därför är det en närmast internationell angelägenhet för politiker att försöka motverka segregationstendenser i samhället. Så har det även blivit i Sverige. Ett av de mest uppmärksammade områden inom segregationsproblematiken har onekligen blivit den etniska varianten, dvs. etnisk boendesegregation.
Traditionella förklaringar
I förklaringen till fenomenet etnisk boendesegregation ligger nyckeln till just de tänkbara politiska lösningarna till problemet. Det finns två traditionella förklaringar till etnisk boendesegregation. Å ena sidan problematiseras de etniska minoriteters segregerade boendemönstren som “invandrarnas egna val”. Ur detta perspektiv, som väl skulle kunna kallas för syndabocks-perspektivet, görs de invandrade till ansvariga för de bostadsförhållanden som råder för dem. Det finns en allmän föreställning att invandrare -av kulturella skäl- väljer att bo nära varandra, och att de på detta sätt skapar segregation.
Studier om segregation i Sverige visar att det finns en rad faktorer i segregationsprocesserna. Dessa faktorer bör uppmärksammas före frågan om eget val (av boende) och kulturella aspekter. Några av dessa faktorer är en mindre flexibel bostadsmarknadsstruktur, vardags- och institutionell diskriminering, socioekonomiska aspekter samt stigmatisering av de förorter där invandrade personer visar sig vara överrepresenterade. Dels vittnar många intervjuade personer om att de haft svårigheter p.g.a. en eller flera av dessa aspekter när de försökt flytta från dessa till andra områden. Dels finns inte förutsättningar för olika befolkningsgrupper i Sverige att bilda den typ av ”etniska enklaver” som finns i nordamerikanska städer, där den kulturbaserade förklaring om egna val och preferenser hämtat sin inspiration. Det finns således inte fog att på ett vetenskapligt sätt ge denna förklaring en särskilt viktig roll i alstrandet av etnisk boendesegregation i Sverige.
Å andra sidan, uppfattas etnisk boendesegregation, eller snarare dess icke existens, som enbart av socio-ekonomisk karaktär. Enligt denna förklaring skulle det inte finnas någon specifik etnisk aspekt i segregationsmönstren. Men de senaste årens forskning visar dock att en etnisk/rashierarkisk skala, bortom socioekomiska och utbildningsmässiga aspekter angående boende består i varje analyserat fall. Personer med icke europeisk bakgrund koncentreras till vissa miljonprogramoråden i stor- och mellanstorstädernas utkanter, med hyresrätt och flerbostadshus som huvudsakliga boendeformer.
Koppling till diskriminering
Eftersom det saknas koppling till etniska relationer i denna förklaringsmodell kan man kalla den det osynliggörande-perspektivet. Båda dessa förklaringar saknar en huvudingrediens, nämligen analysen av rasmässiga (eller etniska) maktrelationer. Det finns en rad mekanismer som agerar på olika nivåer och drivs av olika aktörer medvetet eller omedvetet. Dessa leder till diskriminering särskilt av utomeuropeiska minoritetsgrupper på bostadsmarknaden.
Diskrimineringen kan bestå av t.ex. nekande till självklara rättigheter att välja var man vill bo och/eller mera subtila och symboliska attityd- och värderingsaspekter, till exempel stigmatisering av vissa bostadsområden och dess invånare som ”problem”. Dessa etniskt specifika barriärer som uppstår har benämnts som en process av rasifiering av bostadsmarknaden och staden. Rasifiering är den process genom vilken föreställningar om rasskillnader (obs! inte relevanta verkliga skillnader) leder till en hierarkisk ordning i maktpositioner och levnadsvillkor i samhället. Myndigheternas och andra samhällsinstitutioners roll i rasifieringsprocesser har naturligtvis inte enbart och inte alltid varit direkt aktiv. Men deras brist på långsiktig planering har varit minst lika avgörande för en förstärkning av rasifierade segregationsmönster. Myndigheternas passiva accepterande av bostadsmarknadens villkor och dess konsekvenser för olika gruppers positioner på denna marknad, har varit extremt betydelsefullt.
Många av landets miljonprogramområden har varit de områden i staden där det ofta förekommit lediga lägenheter att tilldela invandrade familjer jämsides hushåll med relativt sett begränsade resurser. Detta har inte motverkats av en mer offensiv bostadspolitisk strategi som kunde ha bidragit till att öppna “svenska” områden för personer med ”utländsk” bakgrund. I den mening kan man säga att segregationens tydligaste effekter, nämligen socioekonomisk och etnisk, är något av en paradox i det svenska folkhemmet, där en rättvis bostadsförsörjning har varit en central politisk fråga under största delen av efterkrigstiden.
Litteratur
Andersson, R. & Molina, I. (1996), Etnisk boendesegregation i teori och praktik. I SOU 1996:55, Vägar in i Sverige, Bilaga till Invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande.
Molina, I. (1997), Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i folkhemmet. Doktorsavhandling, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet, Geografiska regionstudier nr 32.
Magnusson, L, (2001), Delade Staden: Segregation och Etnicitet i Stadsbygden. Boréa bokförlag.
Smith, S. (1989), The politics of ’Race’ and Residence. Citizenship, Segregation and White Supremacy in Britain. Oxford: Polity Press.
Socialstyrelsen, Social rapport 2001, samt 1997.
Wieviorka, M. (1995), The Arena of Racism. London: SAGE Publications Ltd.