Diaspora

Ordet diaspora härstammar från det grekiska verbet ”speiro” (att så) och prepositionen ”dia” (över). I mänsklig sammanhang syftar det ursprungliga grekiska ordet diaspora till migration och kolonisation. I motsats till den ursprungliga betydelsen har ordet en mer fördärvlig och brutal innebörd för andra folkgrupper som judar, afrikaner, palestinier, armenier och kurder. Diaspora föreställer i dessa fall en kollektiv trauma, landsförvisning och drömmar om hemlandet medan man lever i exil. Också andra människor som bor utanför sina hemländer har på senare år börjat identifiera sig själva som diaspora utan att vare sig vara kolonisationsagenter eller offer för förtryck. Detta innebär att ordet har med tiden blivit mer komplext och tvetydigt. Innebörden av ordet diaspora kan variera väldigt mycket och det inte går att ge en enhetlig definition. Det är ett komplext och problematiskt ord som alltid måste sättas i den sociala kontexten. På senare år och framför allt inom migrationsforskning och cultural studies har ordet förekommit mer och mer. Olika författare har försökt definiera diaspora. Dessa definitioner varierar beroende på författarnas teoretiska inriktning och perspektiv.

Ett perspektiv presenteras av sociologerna Robin Cohen (1997) och William Safran (1991) vilka använder diaspora framför allt som ett beskrivande typologiskt verktyg. De nämner vissa kriterier som måste helt eller delvis delas av medlemmar av en grupp för att de ska kunna definieras som diaspora. Andra forskare som t ex Stuart Hall (1992), James Clifford (1997), Arjun Appaduraj (1996), m.fl. diskuterar det mer analytisk och försöker förstå och förklara diaspora som en social process. De förknippar dessutom ofta diaspora till olika aspekter av globalisering.

Som sagt, hur man använder termen och hur man definierar den har att göra med ens teoretiska perspektiv vilket i sin tur påverkar det sätt på vilket man ser på det sociala fenomen som ordet står för. Nedan ges en kort beskrivning av dessa två perspektiv på diaspora.

I) Diaspora som typologiskt verktyg: Safran (1991) menar att för att en grupp ska kunna uppfattas som diaspora måste dess medlemmar helt eller delvis dela följande kriterier: 1) de eller deras förfäder utvandrat från en ursprungsplats till två eller fler perifera eller främmande regioner; 2) de behåller ett minne, en vision eller en myt om sitt ursprungliga hemland; 3) de tror att de inte är eller kan vara fullt accepterade av de länder där de är bosatta i; 4) de betraktar sina hemländer som sina riktiga och ideala hem och som den plats till vilken de eller deras ättlingar slutligen skall eller bör återvända när förutsättningarna finns; 5) de tror att de är förpliktade till underhållande/försvarande eller återupprätthållande av sitt hemland och dess säkerhet och välbefinnande; 6) deras medvetande och solidaritet som grupp definieras starkt genom kontinuerlig relation till hemlandet. (s.83)

Cohen utgår från Safrans kriterier men försöker nyansera den så att den innefattar en större grupp av migranter och inte bara de som har tvångmigrerat. Han urskiljer flera olika diasporagrupper som alla ska innefattas av hans kriterier som är följande:

1) utvandring från ett ursprungligt hemland, ofta med traumatiska upplevelser, till två eller mera främmande regioner; 2) alternativt, utvandring för sökande efter arbete, handel eller vidare koloniala ambitioner; 3) ett kollektivt minne och en myt om hemland, inkluderat dess lokalisering, historia och gärning/insats; 4) idealisering av hemlandet och känsla av gemensam förpliktelse för underhållande, försvarande och även skapande av det; 5) utvecklandet av en kollektivt accepterat återvandringsrörelse; 6) en stark etnisk medvetenhet bevarad över en lång tid och baserad på en känsla av egenart/särprägel, en gemensam historia och en tro på ett gemensamt öde; 7) att känna svårigheter i att bli accepterade av majoritetssamhället eller möjligheten att någon katastrof ska drabba gruppen; 8) en känsla av empati och solidaritet med människor från samma etniska grupp bosatta i andra länder; 9) möjligheten för ett distinktivt, kreativt, fruktbart liv i bosättningsländerna med en tolerans för pluralism.

II) Diaspora som social process: Professor i antropologi Arjun Appadurai (1996) menar att vi står inför en ny tid vars två internrelaterade byggstenar är massmedia och massmigration. Kännetecknandet för denna nya tiden är enligt honom bl. a. bildandet av transnationella diasporiska sfärer som innebär ett ömsesidigt förhållande mellan det globala och det lokala. Clifford (1997) diskuterar diasporarelationer i en sådan kontext. Han ser diasporarelationer framför allt som olika respons i form av gränsdragningar och identifikationer i en kontext av deterritorialisering och transnationalism. Det som är viktigt för honom i studier av diaspora är därmed att komma åt sådana upplevelser som framställs/representeras i diasporadiskurser och att se hur dessa människor konstruerar “home away from home“. Han menar att diaspora handlar om lång distans, exil och separation med en alltid aktuellt fråga om återvandring.

Diaspora binder samman migranter/flyktingar tvärs över nationella gränser tackvare den moderna kommunikationsteknologin. De befinner sig därmed i en gränsrelation till sina hemländer d.v.s. de är skilda genom geopolitiska skiljelinjer men de samtidigt kan överskrida dessa gränser. Diasporabegreppet kan dock enligt Hall (1992) inte definieras utifrån något slags essens eller renhet, utan genom erkännandet av en oundviklig heterogenitet och mångfald. Hall använder termen diaspora snarare i metaforisk mening än bokstavlig mening: ”…diaspora avser dock inte de utspridda stammar, vars identitet enbart kan fastställas utifrån visionen av ett heligt hemland dit de till varje pris måste återvända, även om det skulle innebära att de tvingas driva ett annat folkslag ut i havet”. Han ser det som ett identitetsbegrepp som lever med och genom, men inte trots, skillnader eller hybridisering.

Som nämndes i början är det svårt att ge en enhetlig definition av termen diaspora utan den varierar beroende på teoretiska perspektiv och till och med beroende på empiriska data. Man kan säga att det finns olika teoretiska ramar för hur man uppfattar diaspora. Det finns dock något som är gemensamt hos olika definitioner och perspektiv och det är diasporas relationer till hemlandet.

Litteratur

Appadurai, A. (1996), Modernity at Large: Cultural Dimensions of Globalisation. Minnesota: University of Minnesota press.

Clifford, J. (1997), Routes: Travel and Translation in the Late Twentieth Century, Harvard University Press, USA.

Cohen, R. (1997), Global diasporas: An introduction. London: UCL Press.

Hall, Stuart (1992) “Cultural Identity and Diaspora“ i Rutherford (ed) Identity, Community, Culture, Difference. London: Lawrens and Wishart.

Safran, W. (1991), ”Diasporas in modern societies: myths and of homeland and return”, i Diaspora 1 (1), 83-99.

Thörn, H., Eriksson Baaz M. & Eriksson C. (1999), Globaliseringens kulturer: Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa.

 

Tillbaks till listan över viktiga begrepp