0

Nelson Maldonado-Torres – Coloniality of power and metaphysical catastrophe

In this last epic interview of the ArA series, Adrián Groglopo and Nelson Maldonado-Torres discuss what makes modern Western colonialism exceptional and incomparable to other and earlier forms of domination and imperial expansion, what consequences colonialism has today, and how decoloniality can reconstitute human relationships. This is a video to come back to and to study as it offers a rich account of the links between Western modernity and coloniality, as well as a generative view of decoloniality as an attitude and as an unfinished project.

Nelson Maldonado-Torres argues that the modern world is founded on the demographic, environmental, and metaphysical catastrophe of indigenous genocide, the invention of Blackness and Indigeneity, the Middle Passage, and the racial division of the world, including the imbrication of race with gender and class. He approaches decoloniality as counter-catastrophic activity: a creative challenge to the problematic premises of Western modernity, instead of as a reformist or episodic process.

For Maldonado-Torres, decoloniality and counter-catastrophe exceed the limits of multiculturalism as well as liberal diversity and inclusion. With radical generosity at its core, the decolonial turn is a reconstitution of the healthy human difference that is recognized through otherness and that thrives in the face of that otherness. Inviting relationships of giving and receiving instead of creating wars and essentializing differences, decoloniality is an idea of an-other form of relationality, as well as another way of creating human relationships. The decolonial turn is a counter-catastrophic turn, a way of action to restore humanity through generous and affirmative relations beyond the paradigm of war.



Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2018, med stöd av MUCF. www.antirasistiskaakademin.se
Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

May-Britt Öhman – Sveriges koloniala teknik och återvinnande av samisk identitet

I denna intervju har May-Britt Öhman ett samtal med Adrián Groglopo om den koloniala situation som Samerna genomgått i Sverige. Utifrån en berättarteknik om egna minnen och upplevelser om vad som kännetecknar den koloniala situationen för samerna, berättar May-Britt om sin uppväxt i en tystnad om samisk bakgrund och kulturarv.

I denna levande berättelse går det att urskilja kolonialismens tekniker för att omformatera Nordens ursprungsbefolkning till en fråga om minoritetsrättigheter och föreningsformer vilket har lett till en för dem ständig kamp över rätten till markområden och kulturell identitet.

I denna introspektiva intervju förs det också fram en berättelse om den svenska statens koloniala procedur genom olika tider, som varit att studera samerna ur ett rasbiologiskt perspektiv, försöka förstöra samisk organisering, förbjuda det samiska språket och försvenska samerna: Det tas även upp hur flera generationer av människor vuxit upp utan kännedom om sin egna samiska bakgrund samt hur de förbjöds, tystades ner eller uteslöts när de försökte lyfta fram sin samiska bakgrund och kulturella identitet.

Att känna skam över att tillhöra eller ha samisk bakgrund har varit centralt för det statliga assimileringsprojektet som idag förstås som frågan om integration i det svenska samhället. Ett gediget och djupt samtal som lyfter fram den grund-kolonialismen som människor i Sverige fortfarande lever med och i, men också de strukturer som med mer moderna och anpassade regler och diskurser fortfarande upprätthåller ett kolonialt system för Sápmi.

___________________________________________________________________ Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2018, med stöd av MUCF. www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet

Foto och klipp: Sergio Joselovsky Projektassistent: Talía Murillo

0

Antirasistiska Akademin ger sitt fulla stöd till #BlackLivesMatter

Vi inom Antirasistiska Akademin (ArA) vill med detta upprop solidarisera oss med BlackLivesMatter-rörelsens protester mot anti-svart rasism. Polismordet på George Floyd och många fler svarta i USA har utlöst en globalt omfattande mobilisering mot den anti-svarta rasism som fortfarande förtrycker miljoner afroamerikaner i USA och den afrikanska diasporan i världen. Sedan den europeiska koloniala expansion 1492 har afrikaner och deras ättlingar fått utstå mer än flera sekler av förslavande och folkmord; genom exploateringen av deras kroppar och arbetskraft har USA och Europa byggt upp de koloniala och imperialistiska hegemonier, vars ekonomiska välstånd än idag har världen i sitt grepp.

#BlackLivesMatter-demonstrationer i Europa har bidragit till att synliggöra hur djupt rotade koloniala och rasistiska föreställningar om afrikaner och den svarta diasporan är i europeiska samhällen. Det är strukturer som aktivt bidrar till att sätta dessa gruppers liv på spel på flera sätt. Tusentals afrikaner på flykt har dött – och fortsätter i dagsläget att dö – i Medelhavet när de försöker ta sig till det alltmer fortifierade Europa. De exploateras i europeiska ekonomier under beteckningen ”säsongsarbete” eller i den ”svarta” ekonomin; afrikanska flickor och kvinnor utsätts för omfattande trafficking genom Europa i denna dolda ekonomi. De afrikaner som når kontinenten diskrimineras, misstänkliggörs, hotas och förgörs, samtidigt som dessa rasistiska mekanismer kraftfullt osynliggörs av ett tätt nätverk av strukturella tystnader om deras utsatthet.

Både flyktingarna och de afrodiasporiska populationer som redan bor i, och är födda i Europa hindras från att aktivt kunna utöva sitt medborgarskap, och deras mänskliga rättigheter kränks rutinmässigt. Svarta minoriteter saknar till större delen vägar till samhällelig delaktighet och till socialt och politisk inflytande. Ett stort problem i sammanhanget är att deras tid och energi slukas av att de måste strida mot den konstanta avhumanisering de utsätts för i massmedier, sociala medier och det offentliga samtalet i stort. Det kontinuerliga flödet av anti-svart rasism är en form av verbal och psykisk misshandel, och resulterar i psykisk och fysisk ohälsa.

Detta gäller i lika hög grad Sverige som övriga Europa; trots att det i dagsläget finns flera rapporter om rasismen mot svarta inom alla samhällsområden, så hålls den svarta och afrikanska diasporan i Sverige tillbaka av tydligt diskriminerande strukturer, som syns mycket stora löneskillnader mellan svarta människor och andra delar av populationen.  Detta syns också, som så ofta har visats under ett par decennier, i den höga  arbetslösheten bland svartamänniskor. 

Anti-svart rasism syns som tydligast i frånvaron av svarta människors röster inom, och delaktighet i samhällsbärande funktioner; de är till stora delar inofficiellt uteslutna från myndigheter, såväl som från ekonomiskt, politiskt och kulturellt inflytande. Trots att postkolonialt, afrikanskt och afrodiasporiskt tänkande idag i synnerhet har vunnit insteg inom både kultur, konst och akademi, saknas fortfarande svarta människors fysiska närvaro nästan helt inom dessa institutioner. 

I takt med att #BlackLivesMatter-demonstrationer avlöser varandra ser vi hur den svarta diasporan i Sverige har framträtt med egna rättvisekrav, som dock demoniseras och misstänkliggörs genom den högljudda moralpaniken kring Covid-19 som har uppstått kring svartas protester. Demoniseringen av svartas protester har kunnat ses i kölvattnet av alla #BLM-demonstrationer i Sveriges större städer, och i Stockholm slutade en lugn demonstration med brutala ingripanden av polis. Folkhälsomyndigheten gjorde dagen efter demonstrationen anspråk på att vara lagstiftande, genom att förklara demonstrationen ”illegal”. Medan polisiär makt och folkopinion har fördömt protesterna har WHO visat sitt stöd för #BLM, då de erkänner protesternas stora relevans för just ett folkhälsotänkande där svarta människors liv och hälsa räknas.

Det är oerhört viktigt att låta #BLM-rörelsen ange tonen för vad vi som samhälle behöver ta itu med för att bekämpa rasismen i de vardagliga, sociala strukturer vi är invävda i. För även om svarta alltid har varit värdefulla – från slaveritiden till dagens industriella fängelse-komplex – så har de varit det som varor och senare som underbetald och exploaterad arbetskraft som byggde upp modernitetens kapitalistiska system.

Plantage-slaveriet i den nya världen – främst USA – må ha bytt namn och skepnad, men dess logik är alltjämt närvarande. Som flera svarta forskare i USA har pekat på, vilar demokratin fortfarande på att svarta avhumaniseras och utesluts. Efter plantageägarnas slavpatruller och ”overseers”, kom Ku Klux Klans lynchningar, och därefter deras arvtagare: polisväsendet. Inom den nuvarande rättsstatens ramverk upprätthålls det samtida plantage-systemets motsvarigheter med våld och straffrihet för poliser och väktare, som i princip har rätt att döda svarta människor utan rättslig påföljd. Medan vi skriver detta pågår fortfarande det långsamma folkmordet på svarta människor.

Som vi nu kan se över hela världen, förenar #BLM-upproret antirasister som motsätter sig den koloniala, kapitalistiska logik som fortfarande, långt efter det transatlantiska slaveriets upphörande reproducerar en djupt rasistiskt världsordning. Svarta befolkningar utdefinieras från mänskligheten, och är utlämnade åt den globala vita minoritet som håller ett stadigt, kvävande grepp över våra samhällen. Det är inte för inte som Eric Garners, och senare George Floyds sista ord ”I can’t breathe” har blivit emblematiska i kampen för svartas rättigheter. Fram till den dag svartas liv räknas, så kan vi inte hävda att vi lever i demokratier med mänskliga och medborgerliga rättigheter för alla.

Det är glädjande att se att Black Lives Matter inte längre enbart betraktas som en angelägenhet för svarta, utan har vuxit till en bred motståndsrörelse som synliggör alla intersektioner i en orättvis värld där det transnationella, och globalt rörliga kapitalet bidrar till att ytterligare befästa svarta och bruna folks underordning och fattigdom. Gensvaret till upproret #BlackLivesMatter i Europa och övriga delar av världen vittnar om det. 

Vi går mot en uppgörelse med ett månghundraårigt förtryckande system, som nu måste upphöra. #BlackLivesMatter-demonstrationerna representerar  inledningen till en ny tid bortom imperialismen och rasismen, och pekar mot en ny världsordning där kolonialismens och det transatlantiska slaveriets kvardröjande maktstrukturer förpassas till historiens sophög. Västvärlden är inte längre “världens gravitationscentrum” som Achille Mbembe klarsynt uttrycker det i The Critique of Black Reason; och han tillägger att “detta är den mest fundamentala erfarenheten och händelsen i vår tid”.

Och det är precis detta som #BlackLivesMatter-rörelsen och det breda motståndet ger uttryck för: en värld som vill göra sig fri från imperialismens kvävande grepp!

Göteborg, 16 juni 2020

Ylva Habel, Södertörns högskola
Juan Velásquez Atehortúa, Göteborgs universitet 
Mekonnen Tesfahuney, Karlstads universitet
Maimuna Abdullahi, Göteborgs universitet
Lena Sawyer, Göteborgs universitet
Leandro Shclarek Mulinari, Stockholms universitet
Adrián Groglopo, Göteborgs universitet

Vi ställer oss bakom detta upprop som akademiker 
Zahra Bayati, Göteborg universitet
Nina Jakku, Lunds universitet
Tobias Hübinette, Karlstads universitet
Hanna Wikström, Göteborgs universitet
Nicholas Smith, Södertörns högskola
Mikela Lundahl Hero, Göteborgs universitet
Henrik Örnlind, Linneuniversitetet
Ebru Öztürk, Mittuniversitetet
Kai Lo Andersson, Chalmers tekniska högskola
Lory Dance, University of Nebraska-Lincoln
Sarah Philipson Isaac, Göteborgs universitet 
Jelena Jovičić, Stockholms universitet 
Sjors Joosten, Stockholms universitet
Sofiya Voytiv, Stockholm University
Melis Kirgil, Stockholm University
Irina Schmitt, Lunds universitet
Mikael Mery Karlsson, Lunds universitet 
Serena Coppolino Perfumi, Stockholms Universitet
Hansalbin Sältenberg, Lunds universitet
Eda Farsakoglu, Lunds universitet
Daphne Arbouz, Adjunkt/Södertörns högskola
Barzoo Eliassi, Linnéuniversitetet 
Anders Neergaard, Linköpings universitet 
Katarina Mattsson, Södertörns högskola
Cansu Bostan, Lunds Universitet
Urban Ericsson, Uppsala universitet
David Bowling, Lunds universitet
Sabine Gruber, Linköpings universitet
Annika Lindberg, Köpenhamns universitet
Oscar Björkenfeldt, Lunds universitet
Kerstin Sandell, Malmö universitet
Lena Martinsson, Göteborgs universitet
Maja Sager, Lunds universitet
Kristina Gustafsson, Linnéuniversitetet
Torun Elsrud, Linnéuniversitetet
Åsa Söderqvist Forkby, Linnéuniversitet
Getahun Yacob Abraham, Karlstads Universitet
Deniz Kellecioglu, Södertörns högskola
Susanna Lundberg, Malmö universitet
Johanna Bergström, HLK, Jönköping
Anna Lundberg, Linköpings universitet
Vanessa Barker, Stockholm University 
Katarina Winter, Stockholm University
Farhad Jahanmahan Södertörn högskola 
Maria Clara Medina, Göteborgs universitet

Vi ställer oss bakom detta upprop som enskilda personer och organisationer 

José-Miguel Altamirano, Tredje Rummet
Daniel Terres, Tredje Rummet 
Carlos Díaz, RFSL 
Helena Duroj, pensionerad pedagog
Michael Williams, statsvetare
Dr Ana Sarmiento, Sánchez, UL SUS Malmö, Helsingborgs lasarett
Manijeh Mehdiyar, PhD i global hälsa
Julia Böhler, forskningsassistent
Gustavo Nazar, Barnrättsstrateg
Zlatana Knezevic, självständig forskare
Tanya Charif, socionom 
Wuokko Knocke, docent i sociologi (emerita)
Alejandra Pizarro Correa, filmare
Jaime Gomez, utrikespolitisk talesperson för Fi
Johanna Gustavsson, konstnär 
Angelo Tapia, Biståndshandläggare
Lorena Delgado Varas, riksdagsledamot Vänsterpartiet
Tony Haddou, riksdagsledamot Vänsterpartiet
Momodou malcolm Jallow Riksdagsledamot vänsterpartiet
Johanna Finnström, Forskningsassistent
Pouran Djampour, fil doktor socialt arbete
Patricia Martinez, journalist
Tidskriften Mana
Anna Adeniji, Fil. Dr Genusvetenskap, konsult
Jenny Schmidt, grundskolelärare

0

Diana Mulinari — För en antikapitalistisk, antirasistisk feminism

Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, berättar under den här intervjun om sitt arbete med att bland annat introducera begreppet intersektionalitet i Sverige. Hon menar att den svenska feminismen grundar sig på antagandet att den svenska erfarenheten av jämställdhet är den bästa i världen och att denna erfarenhet bör användas för att utbilda andra. Den politiska diasporan, som Diana var en del av, kom till Sverige och bar med sig helt andra kvinnliga erfarenheter av konfrontationer med manlig dominans och konservativa regimer. Idén om att feminismen var en fantastisk svensk produkt framstod för dem som begränsande och eurocentrisk. Hur den svenska feminismen skulle förstås teoretisk blev en central diskussion inom den breda feministiska rörelsen i Sverige.  

I början på 90-talet utmanades Sveriges bild av sig själv som den goda nationen i och med att rasistiska och nazistiska sociala rörelser växte och fick tillträde till det offentliga rummet. Invandrar-frågan blev ett av den främsta politiska slagträ för etablerade politiska partier. Parallellt med detta växte ett mer synligt motstånd mot rasismen fram. Feminismen var dock mycket tyst under denna tid och undvek att ta ställning. 

Diana Mulinari skrev tillsammans med Irene Molina och Paulina de los Reyes boken ”Maktens olika förklädnader”. Den gavs ut 2002 och var banbrytande i och med att den introducerade begreppet intersektionalitet i Sverige. Intersektionalitet var redan mycket etablerat i USA och de introducerade begreppet så som det användes och förstods av den svarta feministiska rörelsen i USA. Den svarta feminismen såg rasismen som konstitutiv (grundläggande) för kapitalismen. Intersektionalitet var därmed ett teoretisk och politiskt begrepp som användes för att lyfta fram frågor om ras/etnisk diskriminering och för att synliggöra rasism som konstitutiv i Sveriges politiska ekonomi.  

Boken togs inte emot som ett givande socialistiskt eller feministiskt bidrag. Responsen blev snarare: ”Vi kan inte studera allt” och ”ni är så aggressiva”. Ett annat argument var att intersektionalitet skulle splittra den feministiska rörelsen och även arbetarklassen. Att boken menade att vissa kvinnor approprierar sig, etablerar och upprätthåller sin klass och ras (makt)position på andra kvinnors arbete ansågs till och med av många som antifeministiskt. Postmodernisterna anklagade författarna för att vara strukturalistiska och deterministiska i och med sitt fokus på strukturella problem och kapitalismen som en exploaterande samhällsstruktur. Dessa tog tillfälle att (under)utveckla det intersektionella perspektivet och erbjuda en mer komplex analys och flexibel förståelse av individuella processer. Därmed förnekande de samtidigt maktrelationer och det har lett till att intersektionalitet — som teoretisk och politisk begrepp — idag approprieras som en liberal förståelse av individuella identiteter som kan användas som en matematisk formel för att mäta mängden motgångar en kan antas utsättas för under sitt liv. Inte som ett verktyg för att ifrågasätta och utmana maktstrukturer.

Diana menar att kvinnor spelar en viktig roll som kulturbärare i nationsskapande och i Sverige tar sig detta ett tydligt uttryck i kampen om kvinnors kroppar och nationstillhörighet. Debatten om slöjan är ett exempel på detta. Jämställdhetsdiskurser förblir i nationens namn liktydiga med svensk kultur, t.ex. ”det är svensk kultur att bli jämställda”. Rasistiska rörelser använder idag frågor om feminismen och HBTQ som ett sätt att försvara det västerländska och svenska. Detta ställer svåra frågor till feminismen. Det finns en tydlig kriminalisering av migranta män som de rasistiska partierna är bärare av men som är rådande diskurser i alla delar av samhället. Feminismen splittras helt klart av att behöva ta ställning; en stor del stödjer förståelsen av migranta män som farliga och som ett hot mot den svenska jämställdhetens projekt för nationen, dock finns det också andra former av feminism som pekar ut nazismen, rasismen och kapitalismens vita patriarkat som de mest farliga och skrämmande för enskilda kvinnor och för samhället i stort. 


Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF. 
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Sabrin Jaja & Emma Domingues — Antirasistiska rörelsers kamp för demokrati

I den här videointervjun berättar Sabrin Jaja – socionom och f.d. ordföranden i Pantrarna — och Emma Dominguez – konstnär och talesperson för Megafonen — om hur de sociala rörelserna Pantrarna och Megafonen startades, hur de ramas in av majoritetssamhället och dess institutioner och vilka strategier de arbetar med för att kunna upprätthålla oberoende.

Båda rörelserna startades som svar på händelser i det egna bostadsområdet och på grund av hur områdena porträtteras som obotligt kriminella och separeras som ett undantag från majoritetssamhället av media, tjänstemän och politiker. De flesta projekt som riktas mot orterna och som får statliga pengar definierar i förhand vilka problem som finns och vilka satsningar som behövs. De som ageras på ges inget utrymme att själva definiera problem och åtgärder vilket leder till att de flesta satsningarna blir mer eller mindre verkningslösa och snarare bidrar ytterligare till segregationen och marginalisering.

Emma berättar att Megafonen utsattes för ett mycket hårt mediadrev i samband med bilbränderna i Husby. Rörelsens försök att prata om händelserna och situationen från det egna perspektivet har knappast fått utrymme varken i det mediala landskapet eller inom de statliga och kommunala institutionerna. Efter det upplevde de sig tvungna att hålla en låg profil och har satsat på olika sociala aktiviteter och studier snarare än att göra utåtriktade kampanjer och protester. Pantrarna genomgick samma process i och med att den sakfråga som först samlade rörelsen blev överspelad. Både Emma och Sabrin berättar också om ett upplevt behov av att studera och prata om erfarenheter av diskriminering och rasism för att kunna fortsätta med rörelserna på ett strategiskt sätt och syna de stereotyper som appliceras på orterna och de som bor där. På så sätt hoppas de hitta sig själva som aktörer och subjekt i kampen för ett Sverige utan segregation och rasism. Som exempel driver Megafonen ”de förtrycktas teater” där ungdomar pratar om orten och undersöker rasistiska stereotyper. De aktiviteter som är stärkande inåt för rörelserna är oerhört viktiga för att hålla liv i dem på lång sikt.

Samtalet under intervjun handlar också om hur de ser på dagens samhälle och tillståndet för demokratin. De är överens om att demokratin i Sverige inte är färdig, den behöver utvecklas. Demokrati är inte något som finns bara för att man säger ”demokrati”, det är något som måste göras dagligen; det handlar om att kontinuerligt skapa möjligheter för inflytande och lika rättigheter. De menar att systemet behöver göras om och bli mer folkligt och ge mer direkt inflytande.


Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF. 
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo