0

Mattias Gardell – Den vita blickens terrorism: Demokratins parentes

I den här intervjun talar Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap och vetenskaplig ledare för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet, och Adrián Groglopo om terrorism. Vad som driver terrorister, hur de organiserar sig, vad som skiljer terrorister från olika grupper och vad de har gemensamt.

Terrorism är en politisk brottslighet med syfte att injaga skräck i befolkningen eller en del av befolkningen för att främja eller avstyra en viss politisk utveckling. Terrorismen i USA har sitt ursprung i vitmakt rörelserna som genomförde terrordåd med syfte att eskalera fram ett raskrig som skulle kunna leda till att vit makt återställdes. Terrorister framstår oftast som ensamvargar, som fristående personer som agerar på eget initiativ men de är produkter av väl organiserade politiska miljöer. Taktiken och strategierna för terrorister finns mycket väl beskriven i raskrigslitteratur och handlar om att smälta in och agera normalt och planera sitt terrordåd så att ingen i ens familj eller sociala kretsar uppfattar att man avviker i sitt beteende. Med själva dåden skapas spänningar mellan grupper och det skickar ett budskap till andra där ute som kan inspireras och dras in i raskriget.

Terrorismen är en produkt av kolonialismen. Den är producerad och reproducerad för att återinrätta vit makt, berättar Mattias. Efter Kalla kriget minskade antalet terrordåd och när Kriget mot terrorn startade har antalet terrordåd ökat kraftigt. Kriget mot terrorn är alltså ett oerhört kontraproduktivt krig. Krigföringen blir allt mer teknisk och bedrivs nu mera från luftkonditionerade kontrollrum där ”soldaten” sitter i en kontorsstol med en kopp kaffe i ena handen och en joystick i den andra. Självmordsbombaren som genomför martyroperationer fungerar som den symboliska exakta motsatsen som tar kriget även till den vita västerländska befolkningen.

Personer som gör attentat för Al-Qaida eller Islamska staten är oftast personer som inte har några tidigare kontakter med islam, som inte är kopplade till någon moské, säger Mattias. Det är personer som kommit över en viss typ av material på nätet som de under lång tid läst, konsumerat och kommunicerat kring online och som de slutligen agerar efter.

Attentatet i Stockholm, 7 april 2017, annonseras av media och politikerna, som det första terrorattentatet i Sverige. Detta osynliggör majoriteten av de terrorattentat (politiskt motiverade brott som har för avsikt att skrämma delar av befolkningen) som skett i Sverige. Sedan millennieskiftet har rasistiska/vitmakt rörelser mördat minst 20 personer av politiska skäl. Genom att inte kalla till exempel Peter Mangs eller Anton Lundin Petterssons brott för terroristbrott säger man därmed samtidigt att deras offer inte utgör en del av befolkningen. Man anammar gärningsmännens perspektiv, den vita terroristens blick, och reproducerar därmed en rasistisk ordning. Man reproducerar en bild av att den svenska befolkningen inte inkluderar svarta, muslimer, romer, och andra rasifierade grupper.

På frågan om vad framtiden håller för oss säger Mattias Gardell att han tror att framtidens historiker kommer att titta tillbaks på vår tid och prata om den som demokratisk parentes. Vi tror att vi förtjänar demokratin men vi har fötts in i den. Vi tar den för given nu, men demokrati är ingen naturlig ordning. Den demokrati vi haft och har är resultat av en, många gånger våldsam, kamp och organisering. Demokratin fullbordades heller aldrig enligt Mattias. Han menar att vi har ärvt den som en fin idé att förverkliga. Som en fyr, som kan guida oss. Idag lever vi i Sverige i ett samhälle där de ekonomiska klyftorna i befolkningen växer som snabbast, samtidigt som vi fortsätter reproducera bilden av Sverige som världens mest jämlika och bästa land, och samtidigt som rasismen frodas trots att rasist är ett skällsord och ingen vill erkänna sig som rasist, ändå reproduceras rasistiska föreställningar och förklaringsmodeller.

___________________________________________________________________
Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Rashid Musa – Demokrati, Islamofobi och Sveriges framtid

Rashid Musa är ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM). I denna intervju talar Rashid och Adrián om demokrati, rasism och islamofobi samt om behovet av en ny politisk mobilisering av de rasifierade andra. Sverige framställs ofta som ett exceptionellt land men vi har samma problem som många andra länder med arbetslöshet, sjukvård, utbildning, med mera. Däribland också problem med olika former av rasismer och i synnerhet islamofobi. Hatbrotten mot muslimer ökar, folk attackeras på gatan, arbetslösheten är hög och bostadssegregationen är tydlig.

Problemformuleringar och diskurser om invandrare och muslimer har förändrats snabbt under det senaste, framför allt inom media men även inom forskning och myndigheternas kunskapsproduktion. Rashid menar att islamofobin är ett uttryck för och resultat av en kolonial historia och av ett ännu pågående kolonialt projekt. ”Man har nu kolonier i förorten istället för i andra kontinenter”, förklarar Rashid. Tidigare var kolonialismen ett civilisationsuppdrag, nu är det ett integrationsuppdrag. Det handlar fortfarande om att lära ”den andre” att tänka och agera ”rätt”, att utgå från premissen om att ”invandraren” brister och därmed kan den förstås som inte tillräckligt utvecklad, civiliserad, demokratisk, social kompetent och många andra ord som ingår i det nya civilisationsuppdraget, alltså integrationsuppdraget. Majoritetsbefolkningen behöver inte förändras, menar Rashid, trots att det många gånger är de som agerar för segregation till exemplet genom att använda fastighetsförmedlare som erbjuder boenden i ”arabfria” områden eller vårdbolag som erbjuder slöjfrivård vilket innebär att vårdtagaren inte behöver komma i kontakt med någon som bär slöja.

Islamofobin drabbar vem som helst som uppfattas som muslim, oavsett om de är det eller inte, till exempel många kristna minoriteter från Mellanöstern. Demokratiska rättigheter och friheter för alla är en fråga som rör alla. Demokratin urholkas när man bedriver en politik som misstänkliggör stora delar av befolkningen. Myndigheter arbetar nu med att bevaka ”radikaliseringsprocessen” som beskrivs ungefär så här: unga muslimer går i traditionella kläder, männen odlar skägg, männen går till gym, folk tittar på utländska tv-kanaler (även stora globalt respekterade nyhetsförmedlare som Al Jazeera), folk skickar pengar till sitt hemland, folk besöker sitt hemland. De här ”tecknen” använder sig poliser och s.k. terrorexperter redan av och nu vill man att lärare, sjukvårdspersonal, bostadsförmedlare och andra offentligt anställda ska börja rapportera iakttagelser av ”radikaliseringsprocessen”. Detta är ett väldigt stort problem för demokratin då det misstänkliggör en mycket stor del av Sveriges befolkning utifrån vardagliga och hälsosamma ageranden (träna, delta i sociala sammanhang, följa nyheterna, hålla kontakt med släkten, osv.).

Integration har blivit en säkerhetsfråga och för att myndigheter ska kunna arbeta med integration som en säkerhetsfråga behövs kunskaper och verktyg att utgå ifrån. Därför har vi nu i Sverige institutioner så som Myndigheten för våldsbejakande extremism, Segerstedtsinstitutet, en ny avdelning om terrorism vid Försvarshögskolan, och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Här arbetar människor som avlönas för att ta fram islamofobisk kunskap som ska leda till praktisk politik och åtgärder riktade mot muslimer.

Rashid berättar om sitt arbete och hur de han representerar påverkas av att han ständigt angrips. De ser att majoritetsbefolkningen vill ta bort deras inflytande i samhället, och de upplever en stor hopplöshet och känsla av att det inte är någon idé att de engagerar sig för att bli deltagande medborgare för ett bättre samhälle. Om du som ung dagligen får höra att du är potentiellt farlig, förtryckare eller förtryckt, en belastning för samhället, och så vidare, blir du nedbruten. De hindras från att utöva sina demokratiska rättigheter så som organisationsfrihet och politiskt inflytande.

Det finns ingen lösning hos de etablerade partierna men Rashid tror att det bara är en tidsfråga innan vi ser en ny politisk rörelse som ställer sig upp och som börjar kräva sina rättigheter och inte ursäktar sig för vilka de är.

0

Tre ledamöter utnämnda till flammor!

Tidningen Flamman har med hjälp av sina läsare utsett 100 svenska flammor, människor som de tror är de viktigaste namnen inom vänstern just nu och som kommer att spela en viktig roll under valrörelsen. Tre av ledamöterna i ARAs styrelse har kommit med på listan och detta är föreningen och styrelsen mycket stolta över och ser som en mycket varm och välförtjänt bekräftelse. Flamman skriver så här om våra ledamöter:

Adrián Groglopo. Länkar ihop aktivismen och akademin i Antirasistiska Akademin med målet om ett rättvist samhälle.

Nazem Tahvilzadeh. Forskare som demokratiserar staden och synar dimridåer.

Leandro Schlarek Mulinari. Forskare och kriminolog som övervakar övervakarna.

ARA vill också gratta övriga flammor för deras engagemang och ihärdighet, samt alla andra som inte kom med på listan men som varje dag lägger sin själ och sitt hjärta i upprättelse för var och en annan. Och sist men inte minst Flamman för detta initativ att uppmärksamma och bekräfta allt detta arbete som oftast passerar obemärkt i samhällsdebatten.

Så här skriver Flamman själva om sitt initiativ:
Det vänstern har, som högern bara kan drömma om, är organisering, fotfolk, verkliga människor. I förorter, på arbetsplatser, på nedlagda BB-avdelningar, vid utvisningar och överallt där vi ser orättvisor och ojämlikhet samlas vänstern för att tillsammans kräva förändring. Därför vill vi på Flamman passa på att lyfta några personer som vi tycker är viktiga för vänstern, för vår möjlighet till att vrida opinionen till vänster. Vi kallar det för 100 flammor, och det är en lista på människor som vi tycker är de viktigaste namnen inom vänstern just nu. Vi tror helt enkelt att dessa personer kommer att spela en viktig roll under valrörelsen, oavsett var i det politiska landskapet de befinner sig. Listan är framtagen i samarbete med läsarna som under våren skickat in nomineringar. Att välja ut och rangordna 100 personer har inte varit lätt, nu kan du läsa hela listan bestående av personer som vi vill och tror kommer att spela störst roll för vänstern i valrörelsen och mandatperioden efter valet.

Här hittar du hela listan!

0

Maimuna Abdullahi och Aftab Soltani – Kolonial politik och rätten till våra kroppar

Aftab Soltani, konstnär och ordföranden i Hayat kvinnorörelse, och Maimuna Abdullahi, socionom och ledamot i ArA, är båda aktiva i olika föreningar och rörelser för muslimers rättigheter i Sverige och Europa. De arbetar mycket med folkbildning och social mobilisering. De betonar vikten av kollektivt agerande eftersom rasismen har ett sätt att dela och söndra som innebär att mindre grupperingar hamnar i konflikt med varandra över begränsade resurser. Därför kräver kollektivt agerande många förberedande samtal och möten med analyser och identifiering av gemensamma intressen och principer för att se roten till de problem och konflikter som finns.

Under den här intervjun berättar de bland annat om den demonstration som genomfördes i Göteborg på arbetarnas dag, 1 maj 2017, för muslimska kvinnors rätt till arbete. Demonstrationen var en reaktion på EU-domstolens uppmärksammade dom om att det inte var diskriminering då en fransk och belgisk kvinna avskedades på grund av att de bar slöja. Domen grundade sig på neutralitetsprincipen och demonstrationen handlade om att ifrågasätta vad som är neutralt, varför slöjan inte är neutral, och vem som kan bestämma vad slöjan representerar?

Maimuna och Aftab berättar också om den konspirationsteori som omgärdar muslimer. Den aktiveras så fort muslimska kvinnor på något sätt uttalar sig politisk över de sociala och politiska problem som omringar dem. I media och offentliga debatter härleds det mesta som rör muslimer, även diskriminering och socioekonomisk utsatthet, till islam och ”muslimsk kultur”. Det är en avhumanisering som har en kolonial historia och som är kopplad till 1400-talets debatt om vilka som hade mänskliga (kristna) själar och inte samt vilka som kunde vara medborgare och inkluderas i statens nationella identitet. Den utsatthet som muslimer utsätts för idag grundar sig i en förlängning av den europeiska civilisationsuppdraget som påbörjades då. Att vara politiska är ett sätt att humanisera sig själva. Det är ett sätt att skapa ett eget narrativ om sig själva.

0

Ylva Habel – Den svenska exceptionalismen och medias rasism

I denna video berättar Ylva Habel, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Uppsala universitet, om sin forskning kring representationer av svarta kroppar inom kulturen i Sverige samt den historielöshet som präglar den svenska självbilden. Hon kallar denna historielöshet för presentism, det vill säga att vi endast förhåller oss till vår nutid och väljer att inte se Sveriges roll i kolonialismen eller förintelsen. När användningen av rassteroeotyper inom kulturen kritiseras bemöts kritiken ofta med att man inte menar illa. Stereotyperna är en del av nöjeskulturen och förstås av majoritetsbefolkningen – och dem som styr produktionen av kultur – som oförargliga. Men stereotyper skapades för att avhumanisera. Historiskt sett finns det en tydlig koppling mellan stereotyper, nedsättande beteckningar och folkmord. Rasismen handlar inte om intentioner, om någon menar illa eller inte, utan den spelar oftast på den symboliska planen som en närmast fetisch-artad kärlek till vissa typer av representationer och bilder som den (post)koloniala logiken värnar väldigt mycket om och ser som lustiga och underhållande.

Ylva och Adrián diskuterar också den svenska exceptionalismen, det vill säga att vi förstår Sverige som exceptionellt på två sätt: Dels som det goda undantaget, det land som inte var en kolonialmakt eller involverade i förintelsen. Dels som att Sverige är exceptionellt bra på väldigt många sätt, till och med bäst i världen, en moralisk supermakt. Ylva förklarar att det funnits ett medvetet projekt att polera den svenska historien för att positionera Sverige internationellt som det exceptionellt goda och moraliskt överlägsna landet. Den här exceptionalismen fortsätter och fler och fler nivåer byggs på när vi inte gör upp med vår faktiska historia som inte alls är obefläckad av kolonialismen, rasismen eller nazismen.

Det är presentism (historielöshet) och exceptionalism (vi är de goda) som gör att till exempel public service (SVT, SR) tror sig vara demokratiska och generösa när de ständigt bjuder in Sverige demokraterna (SD) till debatter. De glömmer att nazisterna kom till makten genom demokratiska val och de tror att ord inte kan få fysiska konsekvenser. I varje debatt tillåts SD att flytta fram sina positioner genom att det imorgon blir möjligt att prata om och debattera det som igår var otänkbart. Rasismen normeras och det är där makten ligger, inte i händerna på de liberala som bjuder in SD i sin generositet och exceptionella godhet.