1

Nelson Maldonado-Torres – Coloniality of power and metaphysical catastrophe

In this last epic interview of the ArA series, Adrián Groglopo and Nelson Maldonado-Torres discuss what makes modern Western colonialism exceptional and incomparable to other and earlier forms of domination and imperial expansion, what consequences colonialism has today, and how decoloniality can reconstitute human relationships. This is a video to come back to and to study as it offers a rich account of the links between Western modernity and coloniality, as well as a generative view of decoloniality as an attitude and as an unfinished project.

Nelson Maldonado-Torres argues that the modern world is founded on the demographic, environmental, and metaphysical catastrophe of indigenous genocide, the invention of Blackness and Indigeneity, the Middle Passage, and the racial division of the world, including the imbrication of race with gender and class. He approaches decoloniality as counter-catastrophic activity: a creative challenge to the problematic premises of Western modernity, instead of as a reformist or episodic process.

For Maldonado-Torres, decoloniality and counter-catastrophe exceed the limits of multiculturalism as well as liberal diversity and inclusion. With radical generosity at its core, the decolonial turn is a reconstitution of the healthy human difference that is recognized through otherness and that thrives in the face of that otherness. Inviting relationships of giving and receiving instead of creating wars and essentializing differences, decoloniality is an idea of an-other form of relationality, as well as another way of creating human relationships. The decolonial turn is a counter-catastrophic turn, a way of action to restore humanity through generous and affirmative relations beyond the paradigm of war.



Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2018, med stöd av MUCF. www.antirasistiskaakademin.se
Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

May-Britt Öhman – Sveriges koloniala teknik och återvinnande av samisk identitet

I denna intervju har May-Britt Öhman ett samtal med Adrián Groglopo om den koloniala situation som Samerna genomgått i Sverige. Utifrån en berättarteknik om egna minnen och upplevelser om vad som kännetecknar den koloniala situationen för samerna, berättar May-Britt om sin uppväxt i en tystnad om samisk bakgrund och kulturarv.

I denna levande berättelse går det att urskilja kolonialismens tekniker för att omformatera Nordens ursprungsbefolkning till en fråga om minoritetsrättigheter och föreningsformer vilket har lett till en för dem ständig kamp över rätten till markområden och kulturell identitet.

I denna introspektiva intervju förs det också fram en berättelse om den svenska statens koloniala procedur genom olika tider, som varit att studera samerna ur ett rasbiologiskt perspektiv, försöka förstöra samisk organisering, förbjuda det samiska språket och försvenska samerna: Det tas även upp hur flera generationer av människor vuxit upp utan kännedom om sin egna samiska bakgrund samt hur de förbjöds, tystades ner eller uteslöts när de försökte lyfta fram sin samiska bakgrund och kulturella identitet.

Att känna skam över att tillhöra eller ha samisk bakgrund har varit centralt för det statliga assimileringsprojektet som idag förstås som frågan om integration i det svenska samhället. Ett gediget och djupt samtal som lyfter fram den grund-kolonialismen som människor i Sverige fortfarande lever med och i, men också de strukturer som med mer moderna och anpassade regler och diskurser fortfarande upprätthåller ett kolonialt system för Sápmi.

___________________________________________________________________ Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2018, med stöd av MUCF. www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet

Foto och klipp: Sergio Joselovsky Projektassistent: Talía Murillo

0

Diana Mulinari — För en antikapitalistisk, antirasistisk feminism

Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, berättar under den här intervjun om sitt arbete med att bland annat introducera begreppet intersektionalitet i Sverige. Hon menar att den svenska feminismen grundar sig på antagandet att den svenska erfarenheten av jämställdhet är den bästa i världen och att denna erfarenhet bör användas för att utbilda andra. Den politiska diasporan, som Diana var en del av, kom till Sverige och bar med sig helt andra kvinnliga erfarenheter av konfrontationer med manlig dominans och konservativa regimer. Idén om att feminismen var en fantastisk svensk produkt framstod för dem som begränsande och eurocentrisk. Hur den svenska feminismen skulle förstås teoretisk blev en central diskussion inom den breda feministiska rörelsen i Sverige.  

I början på 90-talet utmanades Sveriges bild av sig själv som den goda nationen i och med att rasistiska och nazistiska sociala rörelser växte och fick tillträde till det offentliga rummet. Invandrar-frågan blev ett av den främsta politiska slagträ för etablerade politiska partier. Parallellt med detta växte ett mer synligt motstånd mot rasismen fram. Feminismen var dock mycket tyst under denna tid och undvek att ta ställning. 

Diana Mulinari skrev tillsammans med Irene Molina och Paulina de los Reyes boken ”Maktens olika förklädnader”. Den gavs ut 2002 och var banbrytande i och med att den introducerade begreppet intersektionalitet i Sverige. Intersektionalitet var redan mycket etablerat i USA och de introducerade begreppet så som det användes och förstods av den svarta feministiska rörelsen i USA. Den svarta feminismen såg rasismen som konstitutiv (grundläggande) för kapitalismen. Intersektionalitet var därmed ett teoretisk och politiskt begrepp som användes för att lyfta fram frågor om ras/etnisk diskriminering och för att synliggöra rasism som konstitutiv i Sveriges politiska ekonomi.  

Boken togs inte emot som ett givande socialistiskt eller feministiskt bidrag. Responsen blev snarare: ”Vi kan inte studera allt” och ”ni är så aggressiva”. Ett annat argument var att intersektionalitet skulle splittra den feministiska rörelsen och även arbetarklassen. Att boken menade att vissa kvinnor approprierar sig, etablerar och upprätthåller sin klass och ras (makt)position på andra kvinnors arbete ansågs till och med av många som antifeministiskt. Postmodernisterna anklagade författarna för att vara strukturalistiska och deterministiska i och med sitt fokus på strukturella problem och kapitalismen som en exploaterande samhällsstruktur. Dessa tog tillfälle att (under)utveckla det intersektionella perspektivet och erbjuda en mer komplex analys och flexibel förståelse av individuella processer. Därmed förnekande de samtidigt maktrelationer och det har lett till att intersektionalitet — som teoretisk och politisk begrepp — idag approprieras som en liberal förståelse av individuella identiteter som kan användas som en matematisk formel för att mäta mängden motgångar en kan antas utsättas för under sitt liv. Inte som ett verktyg för att ifrågasätta och utmana maktstrukturer.

Diana menar att kvinnor spelar en viktig roll som kulturbärare i nationsskapande och i Sverige tar sig detta ett tydligt uttryck i kampen om kvinnors kroppar och nationstillhörighet. Debatten om slöjan är ett exempel på detta. Jämställdhetsdiskurser förblir i nationens namn liktydiga med svensk kultur, t.ex. ”det är svensk kultur att bli jämställda”. Rasistiska rörelser använder idag frågor om feminismen och HBTQ som ett sätt att försvara det västerländska och svenska. Detta ställer svåra frågor till feminismen. Det finns en tydlig kriminalisering av migranta män som de rasistiska partierna är bärare av men som är rådande diskurser i alla delar av samhället. Feminismen splittras helt klart av att behöva ta ställning; en stor del stödjer förståelsen av migranta män som farliga och som ett hot mot den svenska jämställdhetens projekt för nationen, dock finns det också andra former av feminism som pekar ut nazismen, rasismen och kapitalismens vita patriarkat som de mest farliga och skrämmande för enskilda kvinnor och för samhället i stort. 


Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF. 
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Sabrin Jaja & Emma Domingues — Antirasistiska rörelsers kamp för demokrati

I den här videointervjun berättar Sabrin Jaja – socionom och f.d. ordföranden i Pantrarna — och Emma Dominguez – konstnär och talesperson för Megafonen — om hur de sociala rörelserna Pantrarna och Megafonen startades, hur de ramas in av majoritetssamhället och dess institutioner och vilka strategier de arbetar med för att kunna upprätthålla oberoende.

Båda rörelserna startades som svar på händelser i det egna bostadsområdet och på grund av hur områdena porträtteras som obotligt kriminella och separeras som ett undantag från majoritetssamhället av media, tjänstemän och politiker. De flesta projekt som riktas mot orterna och som får statliga pengar definierar i förhand vilka problem som finns och vilka satsningar som behövs. De som ageras på ges inget utrymme att själva definiera problem och åtgärder vilket leder till att de flesta satsningarna blir mer eller mindre verkningslösa och snarare bidrar ytterligare till segregationen och marginalisering.

Emma berättar att Megafonen utsattes för ett mycket hårt mediadrev i samband med bilbränderna i Husby. Rörelsens försök att prata om händelserna och situationen från det egna perspektivet har knappast fått utrymme varken i det mediala landskapet eller inom de statliga och kommunala institutionerna. Efter det upplevde de sig tvungna att hålla en låg profil och har satsat på olika sociala aktiviteter och studier snarare än att göra utåtriktade kampanjer och protester. Pantrarna genomgick samma process i och med att den sakfråga som först samlade rörelsen blev överspelad. Både Emma och Sabrin berättar också om ett upplevt behov av att studera och prata om erfarenheter av diskriminering och rasism för att kunna fortsätta med rörelserna på ett strategiskt sätt och syna de stereotyper som appliceras på orterna och de som bor där. På så sätt hoppas de hitta sig själva som aktörer och subjekt i kampen för ett Sverige utan segregation och rasism. Som exempel driver Megafonen ”de förtrycktas teater” där ungdomar pratar om orten och undersöker rasistiska stereotyper. De aktiviteter som är stärkande inåt för rörelserna är oerhört viktiga för att hålla liv i dem på lång sikt.

Samtalet under intervjun handlar också om hur de ser på dagens samhälle och tillståndet för demokratin. De är överens om att demokratin i Sverige inte är färdig, den behöver utvecklas. Demokrati är inte något som finns bara för att man säger ”demokrati”, det är något som måste göras dagligen; det handlar om att kontinuerligt skapa möjligheter för inflytande och lika rättigheter. De menar att systemet behöver göras om och bli mer folkligt och ge mer direkt inflytande.


Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF. 
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

Masoud Kamali – Integrationens svarta bok och akademins vita murar

Masoud Kamali, professor i social arbete vid Mittuniversitetet, är kanske mest känd från att ha lett den statliga utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering som pågick 2004-2006 och publicerade 13 volymer samt slutbetänkandet ”Integrationens svarta bok” (SOU 2006:79).

Masoud och Adrián pratar under denna intervju om utredningen och en del av de 27 förslag som utredningen lade fram, hur de mottogs och vad som hänt efter att utredningen avslutades. Socialdemokraterna förlorade valet 2006 i samband med att utredningens slutbetänkande lades fram. Integrationens svarta bok skickades till en mängd olika organisationer och remissinstanser men avfärdades av den nya integrationsministern som hävdade att hela utredningen var felaktig. Utredningen ansågs också vara emot en oreglerad kapitalistisk marknad, det vill säga den sågs som vänstervriden och politisk.

Vi var brännmärkta efter utredningen säger Adrián. De som drev utredningen visste tidigt att den skulle ogillas och stänga dörrar för dem i framtiden. Masoud berättar hur alla som arbetade med den var beredda att ta de här konsekvenserna på grund av att utredningen innebar en chans att ge röst åt alla de som far illa och mår mycket dåligt i sin vardag på grund av rasism och diskriminering. Att arbeta för jämlikhet har med hela mänskligheten att göra; allas lika värde och människans dignitet.

På frågan om vad framtiden håller säger Masoud att forskningen påverkas av politiken och samhällsvetenskaplig forskning är inte utanför den påverkan. Nyliberalismen har tagit kontroll på alla nivåer och positioner i samhället. Marknaden har tagit över politiken idag och därmed också forskningen, det borde vara tvärt om; att forskningen och politiken styr marknaden och samhällsutvecklingen för mer jämlikhet och rättvisa. Vi ser idag i Sverige två miljoner människor med utländsk bakgrund som får välfärdsstaten att rulla men som trots det, av politiker, ses som problem. Men Masoud poängterar att där det finns förtryck finns det motstånd. Idag i världen har vi fler krig än någonsin tidigare och massor med människor dör. Samtidigt finns det ett motstånd, en internationell rörelse mot marknadstänkandet och nyliberalismen. Antirasism är en kamp för mänskliga rättigheter, men även mot den globala kapitalismen. Det är en kamp för alla, kvinnor, män och barn av alla färger och från alla delar av världen. Det är en kamp för social, ekonomisk och politisk förändring som vi alla behöver bli medvetna om.

___________________________________________________________________

Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo