0

Edda Manga – Rasism som nationalismens verktyg

Edda Manga, forskare vid Mångkulturellt centrum, och Adrián talar om den Europeiska och Svenska nationalismen, dess historia, anpassning och de uttryck den tar sig.

Edda förklarar att nationalism är en föreställd gemenskap som skapar sammanhållning. Vad föreställningen om gemenskapen grundas i varierar, det kan vara en idé om en blodsgemenskap, att man delar samma förfäder, eller en politisk sammanslutning som grundar sig i en grundlag eller konstitution. Den logik som ger känslan av sammanhållning avgör också hur olika rättigheter distribueras bland befolkningen.

Tidigare talade man mycket om globalisering och man förväntade sig att den skulle göra nationerna mindre viktiga och sudda ut nationsgränserna. Men globaliseringen skedde på sådant sätt att nationalistiska rörelser har vuxit sig starkare igen. Globaliseringens konsekvenser upplevs, av framför allt medel- och arbetarklassen, som ett hot mot de koloniala privilegierna. Folk upplever att deras villkor har försämrats i relation till deras föräldrars, när de förväntat sig att de borde ha fått det bättre och detta skylls på migranter och att de tar jobb, utnyttjar välfärden eller ökar kriminaliteten. Det har gett upphov till en protektionistisk nationalism. Partier som franska Front National (FN) och svenska Sverigedemokraterna (SD) kan förstås som en reaktion på globaliseringen; de anser att samhället har försämrats genom migration, de främmande elementen som kommit in har skadat nationen och lösningen blir att avlägsna eller assimilera dem. SD ha ändrat sin officiella ideologi, nedtonat blodsgemenskapen och betonat kulturen som den grundläggande egenskapen för den nationella tillhörigheten.

Rasism fungerar som nationalismens verktyg, som ett sätt att identifiera vilka som är skyddsvärda i en befolkning och vilka som kan lämnas åt sitt öde. Den omvandlas till en politik som ser till att den skyddsvärda delen av befolkningen får förutsättningar och strukturer för att blomstra genom materiellt välstånd. Vad som händer med de andra är inte den nationalistiska politikens problem. Ensamkommande flyktingar, oftast barn, blir idag i Sverige mycket drabbade av den här logiken. En annan grupp är romer, som rent formellt tillhör den skyddsvärda europeiska befolkningen, men ändå inte platsar in bland de skyddsvärda i den svenska nationen.

Sverige har en lång nationalistisk historia som varit sammanlänkad med den socialistiska och folkhemsbyggande där en ”frisk” folkstam varit en viktig del av nationsbygget. Nationalismens/rasismens operation är att förflytta sig; språket och de konkreta politiska åtgärderna anpassas men den bakomliggande logiken består.

De nationalistiska rörelserna i Europa har en väldigt mörk historia. I Tyskland var det en mycket stor del av befolkningen som var mycket assimilerad men som ändå systematiskt samlades ihop och utrotades. Att vara många och väl integrerade var inget skydd.

På frågan om framtidsstrategier svarar Edda att vi framför allt måste producera en bild av det samhälle som vi önskar. Hon menar att vi har tvingats att vara mot; mot globaliseringen, mot nyliberalism, mot rasism, osv. Nu måste vi vara för; för en framtidsvision om hur vi vill ha det, en vision som kan delas av många.

___________________________________________________________________

Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Kitimbwa Sabuni – Afrofobi och den koloniala maktordningen

Kitimbwa är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och talar under denna intervju om afrofobi och om det tolkningsföreträde som tas av och även ges till vita människors.

Kitimbwa hävdar att vi behöver begrepp för olika sorters rasismer så som islamofobi, antisemitism och afrofobi då rasismen tar sig olika uttryck mot olika grupper. Den sätter även dessa grupper längs en ras-hierarki i relation till varandra. Dessa hierarkier och skillnader måste vi kunna prata om för att klart se vad rasismen är, hur den formas och vad den gör. Begreppet afrofobi lanserades i Sverige 2006 genom föreningen Centrum mot rasism (CMR), då Afrosvenskarnas riksförbund hade en viktig roll i CMR:s erkännande av afrofobin. Nu används begreppet till och med av statsministern, men aktivism och tryck behövs för att få fram riktig politik kring de olika problemen som afrofobin skapar i samhället.

Rasismen behandlas av vita i Sverige som en moralisk fråga, medan för alla de andra förblir den en politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig fråga. Vita människor förnekar ofta att de är rasister eller att rasismen formar deras kunskaper om omvärlden och om deras samhällsorganisering. Denna maktdimension av rasismen gör att den vita majoriteten anser att de inte ser färg som en markör för politisk och ekonomisk ojämlikhet. Och oftast adresseras orättvisor och ojämlikhet till rasifierade gruppers egenskaper eller, i bästa fall, till en renodlad klassanalys. Men hudfärg är en av de mest relevanta sociala kategorierna för människors livsutfall, påpekar Kitimbwa.

Precis som patriarkatet är rasismen materiell, kopplad till det ekonomiska och politiska systemet vi lever i och därmed är den grundläggande för dess fortlevnad. Att utmana rasistiska strukturer är att utmana det systemet.

___________________________________________________________________

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

Brev till Regeringen angående inrättandet av ett forskningscentrum för studier om rasism och våldsbejakande extremism

Antirasistiska akademin, en ideell förening som under åtta år har samlat forskare som har rasism och antirasism som vetenskapligt fält, har med oro följt utvecklingen kring bildandet av Göteborgs universitets Centrum för studier om rasism och våldsbejakande extremism. Helene Hellmark Knutsson (s), minister för högre utbildning och forskning och Alice Bah Kuhnke (mp), kultur- och demokratiminister, motiverar regeringens satsning med att det nya centrumet ”kommer bland annat att organisera fortsatt implementering av Toleransprojektet”. (Göteborgs-Posten 150412).

Mot bakgrund av ministrarnas motivering bakom satsningen blir det uppenbart att regeringen saknar kunskap om vad rasism är, vilka som är dess orsaker liksom vilka mekanismer som ligger bakom dess reproduktion. Tolerans som begrepp innebär att ha överseende med ett fenomen eller person, dess premisser innebär att någon innehar privilegiet att tolerera medan den andre i bästa fall accepteras, med andra ord tolereras. Att ha överseende med någon annan är inte detsamma som att vara jämställd eller samexistens på lika villkor. Att definiera rasism som ett uttryck för brist på tolerans eller likställa rasism med intolerans innebär därför en grundläggande motsägelse. Att centrumet vilar på dessa premisser och tolkar rasismen utefter dessa ramar, påvisar således en allvarlig okunskap om rasismen och lösningarna mot den. Rasism existerar inte på grund av fördomar eller brist på kunskap om dess konsekvenser. Rasism kan definieras på många sätt men det gemensamma i dessa definitioner är att det handlar om makt och privilegier, om tröga historiskt förankrade samhällsstrukturer och om institutionaliserad och normaliserad diskrimineringspraxis. Det är därmed hela samhällets problem, inte bara ett fåtal intoleranta individers skapelse.

Processerna bakom rasismens utformning och vägen till dess hegemoniska ställning är lång och komplex, och en sådan analys kräver teoretisk och metodologisk kunskap om rasismens ursprung, dess betingelser och processer – inte kunskap om tolerans Att definiera rasism som en brist på tolerans eller likställa det med intolerans är dessutom ett slag i ansiktet på de många välmeriterade professorer, lektorer, forskare och doktorander som vid landets olika universitet och högskolor bedriver högklassig forskning om rasism, utvecklar teorier och metoder om rasism och samlar forskningsdata i ämnet av både kvalitativ och kvantitativ karaktär. Denna forskning sker utan något större erkännande och utan några särskilda satsningar från forskningsstiftelser. Det finns med andra ord en expertis vid landets högskolor som länge har väntat på att forskningen om rasism ska ges en större plats på den politiska agendan, och vilket skulle utgöra ett viktigt steg framåt i kampen mot rasism.

Vi ser med stort bekymmer att denna expertis som faktiskt råder har totalt förbisetts i beslutsfattandet. De andra experterna, det vill säga de många människor i Sverige som upplever och förstår rasismen som en egen erfarenhet och som kämpar mot den utifrån sina organisationer och nätverk, har inte heller blivit tillfrågade. Detta politiska och institutionella beslut förbiser den bredda och mångåriga kampen mot rasism som ett samhälleligt system och negligerar en väl etablerad antirasistisk forskning runt om i landet och i Europa. Regeringsförklaringen mottogs med hopp och förtröstan från vår organisations sida i höstas. Besvikelsen är nu stor när Regeringen i stället inrättar detta center i Göteborg med tolerans som ledord. En institutionalisering av forskningen om rasism behövs. Det har varit efterlängtat under en lång tid. Men beslutet fattades utan att konsultera experter, forskare eller folkrörelser. Det bådar inte gott. Vi väntar fortfarande på ett beslut om en satsning på forskning om rasism.

Styrelsen för föreningen Antirasistiska akademin
Adrián Groglopo, ordförande
Med ledamöterna Majsa Allelin, Daphne Arbouz, Samson Beshir, Carlos Díaz, Tobias
Hübinette, Edda Manga, Irene Molina, , Juan Velasquez.

Öppet brev angående rasism vid svenska universitet

Detta brev skickades till nyhetssajtter den 21 april 2011, tillsammans med 1 011 st. underskrifter.

Bort med all rasism vid svenska universitet

Vi skriver detta i protest mot den gestaltning av en ”slavauktion” som ägde rum i anslutning till en middag vid Hallands nation. Detta är en grov kränkning av den helvetiska resa som miljontals afrikaner tvingades göra över Atlanten, och då många även förlorade sina liv. Att skämta om en sådan del av historien och säga sig vara ovetandes om den tyder på ett allvarligt problem bland vissa studenter vid Lunds universitet. Det är även bekymmersamt att detta också tyder på att Lunds universitet brister i etiska och moraliska överväganden när det gäller att utbilda sina studenter i människosyn och etiskt ansvar. Dessa Lundastudenter kommer i framtiden att bli yrkesprofessionella och några av dem kommer att uppnå betydande poster i samhället där andra människor kommer att vara beroende av dem, t.ex. i samband med arbete, tillgång till hälsovård, boende etc.

Utifrån en internationell och svensk forskningstradition i frågor som rör genus och etnisk diskriminering, och makt och rasism, kan vi konstatera att genom denna händelse legitimeras rasistiska handlingar med ursäkter om att det skulle handla om ”skämt” och att de inte tänkte ”politiskt korrekt”. Att Lundastudenter kan skämta om en av historiens värsta brott signalerar att Lunds universitet har brustit i sitt samhälleliga uppdrag och ansvar. Det handlar om en brist på kunskap rörande en oerhört viktig del av världshistorien då ojämlika maktförhållanden förankrades genom en rashierarkisk kategorisering av människor och legitimerades med vetenskapliga och politiska argument. Konsekvenserna av detta fortsätter att eka i dagens Sverige.

Men det handlar också om en viss typ av kunskap inbäddad i kulturella föreställningar om att det är tillåtet inom vissa vita svenska grupper att uttrycka sig nedvärderande och rasistiskt om icke-vita svenskar eller om personer med utländsk bakgrund. Detta påverkar inte bara maktens och olika resursers fördelning, utan spär också på de högerextrema politiska strömningar som Sverige och Europa kännetecknas av idag. Som en del av Lunds universitet har nationerna ett ansvar att upprätthålla en etisk standard där alla människors lika värde säkerställs. Vi anser att Lunds universitet som organisation gjorde bra i att reagera, men det verkar inte vara tillräckligt eftersom liknande handlingar regelbundet och på olika sätt har förekommit under flera år. Bilder av fastkedjade personer med afrikansk bakgrund har efter Lundastudenternas rasistiska föreställning dessutom figurerat och visats i universitetssammanhang runtom i regionen.

Vi kräver att Lunds universitet, Malmö högskola och andra universitet och högskolor i landet visar inte bara de berörda studenterna utan hela studentkåren och personalen att något sådant inte får förekomma, och att svenska universitet och högskolor och i synnerhet Lunds universitet och Malmö högskola kategoriskt är emot rasistiska, sexistiska eller andra xenofoba handlingar oavsett om de betraktas som allvar eller skämt.

Vi kräver också att Lunds universitet och alla andra universitet runtom i landet som organisationer tar sitt ansvar genom att integrera kunskap om rasism i sina utbildningar, både till studenter, till studentkårer och till anställda, liksom kunskap om den antirasistiska forskningstraditionen. Vi kräver till sist att de ansvariga agerar i handling och i ord, liksom även att Lunds universitet kommer med en offentlig ursäkt.

Antirasistiska Akademin (ArA)

Antirasistisk backlash

Moderaternas förslag om ett ”invandrarkontrakt” är bara det senaste exemplet på högerregeringens diskrimineringspolitik – en rasism vars viktigaste funktion är att garantera kapitalets makt på arbetsmarknaden. Det är dags att börja ställa krav på politiker om de vill ha våra röster, skriver bland andra Irene Molina från Antirasistiska akademin.

Fredrik Reinfeldts regering för en allt hårdare anti-invandrarpolitik, medan oppositionen med få undantag tiger. På kort tid har vi fått flera oroväckande nyheter. Mest omdebatterat är förslaget om ett kontrakt som invandrare ska skriva på där de förklarar att de känner till och accepterar svenska regler och lagar vid ankomsten till Sverige. ”Syftet är att vi ser till att överföra viktiga svenska värderingar om jämställdhet och så vidare”, säger moderaten Per Schlingmann till Ekot (23 november). Flera har redan hunnit kommentera detta klart diskriminerande förslag som naturligtvis faller på sin absurditet och orimlighet.

I ett annat inlägg på DN Debatt 24 november kritiserar moderaternas arbetsgrupp ”Integration och arbete” partiets egen integrationspolitik och konstaterar att allt har blivit sämre. Samtidigt lyfts arbetet mot det så kallade hedersrelaterade våldet upp som den enda lyckade insatsen. Det ”hedersrelaterade” våldet har efter en omsorgsfull satsning från maktens korridorer (även under Perssons regeringstid) systematiskt etablerats som den högsta ”kulturskillnaden” mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Det har inneburit en backlash både för den antirasistiska och för den feministiska rörelsen.

Allt detta kan ses som fortsättningen på en redan välkänd – men alltmer aggressiv – politik som direkt eller indirekt försämrar invandrarnas villkor: nedläggningen av Integrationsverket och Arbetslivsinstitutet, försämrade regler för anslutning till a-kassan samt för Komvux-utbildning.

För att fullt förstå den borgerliga regeringens agenda bör vi tänka på hur olika maktmekanismer interagerar. Det finns en röd tråd i regeringens integrationspolitik som retoriskt hänvisar till arbetskraft och arbetsmarknad, och som leder tankarna till diskussionen om en reservarmé som kapitalisterna – i dag ”marknaden” – behöver för att upprätthålla sin makt över arbetarna och deras organisationer. En makt som krävs för att kapitalet (eller marknaden) ska kunna tillfredsställa sin oändliga törst efter profit.

Sverige har behov av arbetskraft i både industrin och tjänstesektorn och invandringen ser ut att vara det enklaste och snabbaste sättet att skaffa den. Men vi befinner oss i en ny epok där arbetsrätten, arbets- och lönevillkoren samt villkoren för fackföreningsrörelsen försämras. Den invandrade arbetskraften används som syndabock och genom den har länge en andra kategori arbetstagare skapats. Det är här rasismen spelar sin viktiga roll.

Utnyttjandet av en underliggande vardagsrasism som lyfter upp kulturella skillnader har blivit en viktig reglerande faktor på arbetsmarknaden. Det finns en etnisk eller rashierarkisk uppdelning inom arbetslivet, även i fackföreningarna, och tendensen är på frammarsch.

Medan den antirasistiska rörelsen kämpar för att papperslösa människor som utnyttjas av svenska arbetsgivare ska få fulla rättigheter i samhället, verkar de styrande makterna vilja att den skyddslöshet som papperslösa lever under ska gälla för alla, med början i den invandrade arbetskraften.

Det exemplifieras av Lavaldomen, som fastställde att det är fritt fram för arbetsgivare i Sverige att betala lägre löner till utländska arbetare (inom EU) och gå ifrån kollektivavtal.

Även vid sidan av arbetsmarknadsomvandlingen har högerstyret inneburit en backlash för kampen mot rasism och diskriminering. Framförallt i form av ett skifte i maktspråket där invandrarna själva återigen görs till problemet. ”De” är patriarkaliska, förtryckande mot sig själva, vill inte integreras, vill inte ta seden dit de kommer. På ”dem” ska det ställas krav och fastställas skyldigheter, etc. ”Vi” måste kunna tala klarspråk, lyfta på locket, ställa krav och så vidare. Själva diskrimineringen har lämnats utanför debatten, inget har gjorts för att undanröja hinder för invandrare på vare sig arbets- eller bostadsmarknaden.

Sverige befinner sig i en allvarlig retrotrend, en tillbakagång till 1980-talet när det gäller integrationspolitik och retorik. Den antirasistiska rörelsen och den politiska oppositionen måste vakna till liv och snarast förhindra att högern tar över tolkningsföreträdet för integrations- och invandringsfrågan.

Invandrade personer och antirasister i allmänhet är en viktig del av väljarkåren. Varför ge vår röst till partier som antingen aktivt agerar emot våra barns framtid i Sverige? Eller till partier som trots att de har makt att påverka väljer ett tyst medgivande?

Det är kanske vi från den antirasistiska rörelsen som ska börja ställa krav på politiker om de vill ha våra röster.

Skribenter:

Irene Molina, ordförande för Antirasistiska akademin,
Tillsammans med 
Adrian Groglopo,
Anders Neergaard,
Anna Bredström
Babak Rahimi
Carina Tigervall
Carmen Blanco-Valer
Danjel Nam
Dina Avrahami
Katarina Mattsson
Kerstin Sandell
Lena Sawyer
Margaret Gärding
Paula Mulinari
Paula Mählck
René León
Sabine Grüber
Tobias Hübinette
Ulrika Schmauch
Urban Ericsson
Wuokko Knocke
Yael Feiler

Publicerat i Arbetaren