Globalisering och rasism – Håkan Thörn

Under 1990-talet etablerades begreppet ”globalisering” i Sverige – både i medier och inom samhälls- och humanvetenskapen. I den offentliga debatten har globaliseringen oftast betraktats som ett renodlat ekonomiskt fenomen – och diskuterats som en relativt ny företeelse. Det finns dock många goda skäl att förstå den moderna globaliseringen som en lång historisk process som går tillbaka till tidigt 1500-tal, då den europeiska koloniseringsprocessen tog fart. Globaliseringen måste också förstås som en mångdimensionell process, som inbegriper inte bara ekonomiska, utan också kulturella och politiska dimensioner (Thörn 2002).

Rasismen, som kan förstås som en ideologiskt motiverad nedvärdering och diskriminering eller förtryck av en ”folkgrupp”, utgör en betydelsefull aspekt av globaliseringens kulturella processer. Olika men besläktade varianter av rasism kan rent av sägas ha spelat en framträdande roll i globaliseringen under hela den moderna epoken. Rasismens viktigaste funktion i detta sammanhang har varit att legitimera och understödja de ekonomiska och politiska maktförhållanden som etablerats genom kolonialism och imperialism. Att rasismen alltid är sammanvävd med politiska och ekonomiska förhållanden innebär inte att den alltid förklaras med utgångspunkt i dessa förhållanden. När rasismen väl har förankrats i bärande samhälleliga institutioner, kan den utgöra en relativt självständig historisk kraft. Rasistiska föreställningar som har skapats för att legitimera en viss politisk och ekonomisk ordning, till exempel slaveriet i Nordamerika, den brittiska koloniseringen av Indien, eller apartheid i Sydafrika, kan fortsätta att vara verksamma långt efter det att politiska eller ekonomiska förändringar ägt rum.

I vissa fall kan rasism med djupa historiska rötter i globaliseringsprocessen rent av förklara vissa ekonomiska eller politiska förhållanden. Det gäller i USA och Europa exempelvis den ojämlika fördelningen av inkomst, bostäder eller politisk representation mellan olika folkgrupper, som historiskt sett hör till de kolonialiserade respektive de kolonialiserande delarna av världen (se t ex Molina 1999 för en studie av förhållanden i Sverige). Hur relationerna mellan å ena sidan rasism och å andra sidan ekonomiska och politiska aspekter av globaliseringen ser ut, beror alltså på det specifika samhälleliga och historiska sammanhanget, eller kontexten. Också rasismens olika uttrycksformer måste förklaras med utgångspunkt i sådana kontexter.

Grovt sett kan man urskilja tre perioder i den moderna epoken, och tre faser i den globalisering som ägt rum under denna epok (Thörn 2002). Den tidigt moderna perioden, som sträcker sig från tidigt 1500-tal till sent 1700-tal, präglas av handelskapitalism och uppkomsten av det Westfaliska statssystemet, och av att den moderna globaliseringen inleds genom den tidiga kolonialismen. Det moderna genombrottets period, som sträcker sig från sent 1700- till sent 1900-tal, innebär industrikapitalismens genombrott, etablerandet av det moderna nationalstatssystemet, samt omvandlingen av kolonialismen till en ekonomisk, politisk och kulturell imperialism. En tredje modern period och en ny fas av globaliseringsprocessen tar fart under den senare delen av 1900-talet och etableras definitivt med det kalla krigets slut. Vi får då en ny slags kapitalism, etablerandet av ett transnationellt världssamhälle och ett postkolonialt tillstånd. Under dessa tre perioder ser vi också tre huvudformer av rasism.

Den tidigt moderna rasismen: kristendomen och ”blodets renhet”

Den tidigt moderna rasismen hade sin utgångspunkt i den kristna världsbild som också är förknippad med den katolska inkvisitionen. Den hade också tydliga samband med Europas koloniala erövringar under denna period. ”Upptäckten” av Amerika 1492, som inleder den moderna europeiska kolonialismen, finansierades genom rikedomar som beslagtogs i samband med att muslimerna och judarna drevs ut ur Granada samma år. Detta skedde efter att Ferdinand och Isabella av Spanien övertog makten i staden efter att morerna besegrats. Utdrivningen av judar och morer avsågs vara ett led i ”det slutgiltiga korståget”, och motiverades med hänvisning till en föreställning om ”blodets renhet” (Mignolo 2000, Young 2001, Mosse 1978).

Denna tidigt moderna form av rasism kan ses som ett betydelsefullt element i det kulturella och politiska klimat som präglades av spanska inkvisitionens ideologi och praktik – och som väsentligt skilde sig från det ”mångkulturalism” som präglat morernas Spanien under Averroës. Där hade judar, muslimer och kristna tillåtits att i samexistens utöva sina respektive religioner. Det är dock viktigt att understryka att ”blodets renhet” i detta sammanhang inte hade en biologisk utan en religiös (det vill säga kulturell) innebörd. Den spanska koloniseringen av Amerika skedde också med hänvisning till nödvändigheten av att omvända indianerna till kristendomen. Detta förutsatte att all ”avgudadyrkan” utplånades, vilket var bakgrunden till de spanska kolonisatörernas försök till systematisk förstörelse av indiansk kultur.  Samma sak skulle komma att upprepas av europeiska kolonisatörer i flera andra världsdelar under de följande århundradena.

Det moderna genombrottet: den vetenskapliga rasläran

Under 1700-talet började rasismen i Europa att i allt högre grad kläs i den framväxande moderna vetenskapens dräkt. Till rasklassifikationens mest inflytelserika pionjärer hörde svensken Carl von Linné. En ”rasantropologi”, kopplad till kolonialiseringens ”upptäckter av nya världar”, började vid denna tidpunkt också växa fram (Mudimbe 1999, Mosse 1978). Det var emellertid först under den senare delen av 1800-talet som föreställningen om ”blodets renhet” skulle få den rasbiologiska innebörd som vi idag förknippar den med.

Från och med mitten på 1800-talet fick utvecklings- och framstegsidén, som utgjorde ett viktigt element i upplysningstänkandet, en förstärkt vetenskaplig legitimitet. Det skedde i och med framväxten av en ”social evolutionism”, dvs ett nytt slags utvecklingstänkande, som bl a tog utgångspunkt i olika tolkningar av Darwins utvecklingslära. Detta evolutionstänkande kom från och med det sena 1800-talet att spela en central roll i europeiska självbilder. Det innebar att mänsklighetens utveckling skulle ses som en process av konkurrens och utslagning, där de dugligaste folken utgjorde spjutspetsen mot framtiden. I detta perspektiv ställdes å ena sidan de koloniserade ländernas ”naturfolk” och ”barbari” mot å andra sidan Europas ”kulturfolk” och ”civilisation”. Detta perspektiv var också knutet till den framväxande nationalismen och etablerandet av moderna nationalstater i 1800-talets Europa. Utifrån det nya evolutionistiska synsättet var nationsbyggandet ett steg i den mänskliga utvecklingen från familjen via stammen och regionen till den moderna nationalstaten. Man tänkte sig också att världens nationer kunde placeras in på en ”utvecklingsstege”, där de koloniserade folken befann sig på de lägsta pinnarna (Eriksson m fl 1999).

Darwins Om arternas uppkomst, som publicerades 1859, utgjorde en viktig referens för det sena 1800-talets sociala evolutionism men var ingalunda den enda inspirationskällan. I Frankrike publicerade 1853-55 fransmannnen Joseph Arthur de Gobineau den inflytelserika Om de mänskliga rasernas ojämlikhet och i England utvecklade sociologen Herbert Spencer ett ”socialdarwinistiskt” perspektiv bl a i A System of Synthetic Philosophy (1862), där han etablerade en rad distinktioner mellan ”de civiliserade” (en beteckning som i texten ofta byts ut mot ”européerna”) och ”de ociviliserade människorna” (som också betecknades som ”de lägsta människorna”). ”De civiliserade” människorna står enligt Spencer i alla avseenden högre än ”de ociviliserade”. Spencer hävdade också att våld och utrotning var ett nödvändigt led i den civilisatoriska utvecklingen. Han skrev 1850 att ”de kafter som arbetar på den stora lyckans projekt” (dvs de ledande europeiska krafterna) ”utrotar sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg… Mänsklig varelse eller djur – hindret måste bort” (citerat ur Lindqvist 1992, s. 18).

Den sociala evolutionismen kan ses som en grundläggande dimension i en tidsanda som måste relateras till politiska och ekonomiska förändringsprocesser som äger rum vid denna tidpunkt. Det gäller framför allt den koloniala expansionen, som under 1800-talet – efter industrikapitalismens genombrott i Europa – träder in i en mycket våldsam imperialistisk fas. Den kulminerar kring det förra sekelskiftet med att USA och fem europeiska länder lägger under sig en fjärdedel av jordens yta. Enligt Immanuel Wallerstein innebär detta att etablerandet av det moderna kapitalistiska världssystemet, som inleddes med 1500-talets kolonialisering, har fullbordats (Wallerstein 1974-89).

Globaliseringens senaste fas: mångkulturalism, migration och kulturrasism

De kulturella aspekterna av globaliseringens senaste fas är i hög grad kopplad till fenomen som massmedia, migration och uppkomsten av nya ”mångkulturella samhällen” i delar av världen. Vi finner här en ”ny” form av rasism, som samtidigt är nära besläktad med de äldre moderna former som beskrivits ovan (Jonsson 1993). Liksom den tidigt moderna rasismen är den dominerande formen av rasism idag kulturell och den motiveras inte sällan med hänvisning till religion – också när den refererar till ”sekulariserad modernitet”, till exempel ”västerländska värden”, som ibland mer oförblommerat beskrivs som ”kristen humanism”. Den är kopplad till ett komplex av begrepp som inkluderar ”kulturell skillnad”, ”invandrare” och ”etnicitet. Den ”nya” rasdiskrimineringens strävan efter renhet uttrycks i idén att varje kultur har en inneboende och absolut egenart och att kulturer därför inte bör blandas (Eriksen 1999). Detta argument är centralt i den samtida kritiken av den migration och de kulturella förändringar som är väsentliga inslag i dagens globaliserade samhällen. Samtidigt som den alltså i flera avseenden liknar den tidiga kolonialismens religiöst motiverade rasism, ligger den nya rasismens retorik nära den biologiska rasismens. Det innebär att den, när den är framgångsrik, kan få kulturella gemenskaper att framstå som ”pseudobiologiska” (Gilroy 1993).

Detta pekar också på att den ”nya” rasismen inte är helt ny. Den postkoloniala forskningens slutsatser pekar på det koloniala arvets ständiga närvaro i den samtida globaliseringen. Det gäller också i högsta grad för Sverige, trots att landet bara marginellt deltog i kolonialiseringen. Den svenska identiteten – dess sätt att definiera och sätta gränser för ”svenskheten” liksom den politik som följer av detta – måste förstås som en variant av den västerländska moderniteten (för utförliga diskussioner av detta, se Mc Eachrane & Faye, red. 2001).

Enligt postkolonial forskning återskapas rasismen via historiskt förankrade begrepp i de globaliserade kulturerna. Rasismen utgör därmed en dold och ofta omedveten dimension av vår föreställningsvärld, inbäddad i de språkliga konstruktioner med vars hjälp vi definierar vår omgivning. En rad analyser har visat att koloniala stereotyper är närvarande i många av den samtida massmediala populärkulturens skildringar av exempelvis muslimer och svarta (Eriksson m fl 1999).

Ett annat exempel är det problematiska begreppet etnicitet, som fått en förnyad aktualitet i debatterna om det ”mångkulturella samhället”. Det är ett begrepp som bland annat har kopplingar till kolonialmakternas klassifikationer av de koloniserade befolkningsgrupperna, och som ofta underförstått definierar ”invandrares” identitet som avvikande från normen.

När vi idag talar om ”etnicitet” och ”migration” refererar vi också direkt eller indirekt till processer som i hög grad är sammanlänkade med den samtida ekonomiska globaliseringen, vilken utgör en fortsättning på en månghundraårig process. Att de senaste decenniernas migrationsvåg är en grundläggande dimension i den nya världsekonomin är framför allt påtagligt i de ”mångkulturella” storstäderna i nord, som utgör delar av en transnationell arbetsmarknad för låglöneyrken. I de så kallade globala städerna är det idag i hög grad underbetalda ”migranter” som tillhandahåller den nödvändiga infrastrukturen för den ”abstrakta” globala ekonomins i högsta grad materiella lokalisering (Sassen 2001).

Den nya rasism som är inbäddad i denna fas av globaliseringens kan i förhållande till den gamla kolonialismen sägas representera samma sorts förändring på kulturens domän som har skett på ekonomins område. Där den gamla imperialismen var förankrad i ett ”centrum”, det vill säga nationalstaten som metropol, innebär den samtida globaliseringen en imperialism utan centrum, det vill säga den är inte på samma sätt som tidigare förankrad i nationalstaten. Och där den gamla kulturella koloniseringen innebar ett eurocentriskt disciplineringsprojekt förankrat i kolonisatörens nationella kultur, är den ”nya” rasismen kopplad till ett slags US/eurocentrism, men utan ett tydligt kulturellt centrum med en vidhängande strategi med vars hjälp de Andra skall civiliseras och disciplineras (Zizek 1997).

Konklusion: Globalisering, rasism och anti-rasism

Globaliseringens ekonomiska och politiska processer, från 1500-talet fram till idag, har varit oupplösligt sammanvävda med den europeiska kolonialismens historia. Olika former av rasism, som kan ses som en betydelsefull del av globaliseringens kulturella processer, har bidragit till att legitimera och upprätthålla kolonialismen och, sedan denna formellt upphört, vidareföra dess kulturella arv. Globaliseringen är emellertid inte bara förknippad med rasism, utan också med anti-rasism. I opposition mot ekonomisk exploatering, diskriminering, förtryck och utrotning av folkgrupper har det formerats mer eller mindre globala rörelser som med varierande framgång hävdat människors lika värde. Det gäller exempelvis under det moderna genombrottets period anti-slaverirörelsen och mobiliseringen mot Kung Leopolds koloniala välde i Kongo (Hochschild 2000). Under efterkrigstiden tog ett internationellt anti-rasistiskt engagemang form i den globala rörelse som riktade sig mot apartheidpolitiken i södra Afrika och bidrog till en ökad medvetenhet om rasism världen över. Dagens globala rättviserörelse vänder sig inte enbart mot de ekonomiska klyftorna i världssamhället utan också mot den rasism som i olika former manifesteras i globaliseringens processer. Här uttrycks en medvetenhet om sambanden mellan globala maktförhållanden och den vardagsrasism som är högst levande överallt i världen, inte minst i Sverige.

Håkan Thörn
Docent i sociologi
Sociologiska institutionen
Göteborgs universitet

 

Litteratur

Eriksson, C., Eriksson Baaz, M. & Thörn, H. (red.) (1999): Globaliseringens kulturer: Den postkoloniala  paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa.

Eriksen, T. H. (1999): Kulturterrorismen: En uppgörelse med tanken om kulturell renhet. Nora: Nya Doxa.

Gilroy, P. (1993): Small Acts: Thoughts on the Politics of Black Cultures. London: Serpent’s Tail.

Hochschild, A. (2000): Kung Leopolds vålnad. Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika. Stockholm: Ordfront.

Jonsson, Stefan (1993) De Andra: Amerikanska kulturkrig och europeisk rasism. Stockholm: Norstedts.

Lindqvist, Sven (1992) Utrota varenda jävel. Stockholm: Bonniers.

Mc Eachrane, M.  & Faye, L. (red.) (2001): Sverige och de Andra: Postkoloniala Perspektiv. Stockholm: Natur & Kultur.

Mignolo, W. (2000): Local Histories/Global Designs: Coloniality, Subaltern Knowledges and Border thinking. Princeton. Princeton U.P.

Molina, I. (1999): Stadens rasifiering: Etnisk boendesegregation i folkhemmet. Uppsala: Institutionen för kulturgeografi, Uppsala universitet.

Mosse, G. L. (1978): Toward the Final Solution: A History of European Racism. New York: Harper & Row.

Mudimbe, V. Y. (1999): ”Diskurs om makt och kunskap om de Andra”, i Eriksson m fl (red).

Sassen, S. (2001): Gäster och främlingar. Göteborg: Daidalos.

Thörn, H. (2002): Globaliseringens dimensioner. Nationalstat, världssamhälle, demokrati och sociala rörelser. Stockholm: Atlas.

Wallerstein, I. (1974-89): The Modern World System. 3 volymer. New York: Academic Press.

Young, R. (2001): Postcolonialism: An Historical Introduction. Oxford: Blackwell.

Zizek, S. (1997): ”Multiculturalism, or, the Cultural Logic of Multinational Capitalism”, New Left Review, no. 225.

 

Tillbaks till sidan Texter.