Nationalstat

Nationalstatens ursprung står att finna i territorialstatens födelse efter den westfaliska freden 1648. Det var då principen om den territoriella suveräniteten fastställdes. Den andra viktiga principen för nationalstaten är den om folkets vilja och rätt till självbestämmande. Genom historiska processer blev småningom nationalstaten den organisatoriska principen för det internationella systemet.

Det finns olika sätt för en nationalstat att konsolideras. I den västeuropeiska historieskrivningen kan man skilja mellan två huvudsakliga fenomen: statsnationer och nationsstater. I den förstnämnda varianten var det staten som skapade nationen, medan den andra innebar att staten kom till genom en nationell mobiliseringsprocess. Exempel på statsnationer är Spanien, Frankrike och England, där staten föregick nationen. Statsbildningen skedde före nationalismens framväxt. Tyskland och Italien är exempel på nationsstater, dvs stater som kommit till genom nationalistiska rörelser vilka strävat efter enanden. I Norden är Sverige och Danmark exempel på äldre statsnationer, medan Norge, Island och Finland blivit till genom nationella rörelser.

Nationalstaten är ett av många fundamentala begrepp inom samhällsvetenskaperna, men därmed också ett omstritt begrepp. Snarare än att förstå nationalstaten som ett givet fenomen, torde det vara mer fruktbart att analysera det såsom ett politiskt projekt, vars syfte är att homogenisera en befolkning inom ett specifikt territorium. Nationalstaten innebär således en strävan efter att nå största möjliga kongruens mellan stat (i form av territorium, gränser, byråkrati och administration) och nationen. Den nationella sammanhållningen är viktig för att ge staten legitimitet. Nation kan här betyda både folk (ethnos, kulturell tillhörighet) och medborgarskap (dvs territoriell gemenskap).

Nationalstaten som politiskt projekt innebär således en ständig homogeniseringsprocess i vilken en given befolkning väntas hörsamma gemensamma normer, värderingar och kulturella traditioner. Andra kulturella identiteter förväntas bli underordnade det övergripande medborgarskapet. Inte sällan har denna strävan givit upphov till våldsamma konflikter. Idén om nationalstaten innebär emellertid inte att etnicitet och statsgränser faktiskt sammanfaller. Istället lever en absolut majoritet av världens befolkning i stater som bara någorlunda motsvarar föreställningen om kongruens mellan stat och etnisk grupp. Här finns en inneboende motsättning vilken alla stater på olika sätt söker hantera. Nationalismens romantiska ideal strider mot den mångkulturella verkligheten.

Efter andra världskriget var nationalstaten den etablerade normen i det internationella systemet. Genom avkoloniseringen och befrielsekrigen i Afrika och Asien hade nya stater tillkommit. Många av dessa nya stater har emellertid upplevt legitimitetsproblem samt att nå ut till alla sina invånare. Inte sällan är dessa problem resultatet av den tilltagande globaliseringen, vilken reser nya frågor för nationalstaten. Hittills har det antagits att nationalstaten är suverän och att ingen auktoritativ myndighet kan finnas ovanför nationalstaten. Med globalisering, allt snabbare flöden av varor, kapital, finanser, människor och idéer ifrågasätts emellertid nationalstatens suveränitet. Alltfler beslut fattas utanför eller bortom nationalstaten.

Litteratur

Anderson, B. (1993) Den föreställda gemenskapen. Daidalos.

Blum, W. (1998) CIA och USA:s verkliga utrikespolitik. Epsilon Press.

Chomsky, N. (2000) Skurk stater. Den starkes rätt i utrikespolitiken. Ordfront.

Hechter, M. (2000), Containing Nationalism. Oxford University Press.

Hettne, B., Sverker, S. & Uffe, Ö. (1998), Den globala nationalismen. SNS (Studieförb. Näringsliv och samhälle).

Holton, R. J. (1998) Globalization and the Nation-state. Macmillan.

Smith, A. (2001) Nationalism: Theory, Ideology, Concepts. Polity press.

 

Tillbaks till listan över viktiga begrepp