Drömmen att kolonisera Afrika har enat vänstern och högern

LIBYEN Det verkar som att både vänster och höger för första gången är överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans, skriver Adrián Groglopo, styrelseledamot i Antirasistiska Akademin.

Det är allvarligt och bekymmersamt att se hur vänsterdebattörer som Andreas Malm och Per Wirtén ansluter sig till imperialistisk samling för att stödja USA:s och Europas våldsmaskineri. För Per Wirtén kan den nya världsordningen med ett ”humanitärt” USA innebär att imperialism är på väg att försvinna i bakvattnet av de allierade bombningarna för att hjälpa demokratirörelserna att skapa eget utrymme. Att tänka med huvudet är för Andreas Malm ett måste om det är så att det svenska vänster ska hjälpa folk under den arabiska revolutionen som pågår över Mellanösternsregionen. Han tillammans med högern ropar på en svensk insats i Libyen med Jas-jetplan. Det verkar som att både vänster och höger, socialister och imperialister, är för första gången överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans för skapande av konsensus oavsett politisk färg. USA:s imperialistiska politik och Europas historiska koloniala arrogans och rasistiska läran välkomnar sådana inställningar från vänster. Deras fundamentalistiska och blinda tro på demokrati utan en politisk ekonomi som reglerar kapitalismens krafter, pekar direkt på deras övertygelse och acceptans om att den revolutionära imperialismen ska accepteras med Tomahawks, Typhoons och Tornados i frihetens namn. Detta innebär, i ett svensk sammanhang, att använda svenska flygvapen mot andra länder (läs: länder i s.k. Tredje Världen) och stödja de gamla koloniala makterna i Europa att militärt och med hög teknologisk artilleri angripa vissa utvalda tyranner utanför Västeuropa. Och förvisso, stödja USA:s imperialistiska politik att fortsätta gälla, men denna gång i folkets namn. Men det slutar inte här. Artiklarna bidrar dessutom att rent affärsmässig oc h förklädda i nationella termer, använda krigsflyggplan mot de som Västvärlden anser vara tyranner.

Khaddafi är och har varit en ledare som har förtryckt sitt folk och har tidigare haft starka konflikter med andra länder i regionen och framför allt med Västerländska makter (trots att oljeaffärer pågick under många år mellan Europeiska länder och Libyen). Men att antyda att tyranni befinner sig endast hos de länderna utanför västvärlden är som att säga att Bush administrationen, Blairs utrikes politik och hela köret av västeuropeiska länder (bl.a. Sverige) hade rätt i att stödja Iraks ockupation för att införa demokrati, och även att inte beblandar sig militärt i de fler olika israeliska massakerna på palestinierna som pågått nu i flera decennier. USA och de västeuropeiska länderna har ekonomiskt och politiskt, också i flera decennier, uppbackat olika förtryckande regimer (kalla dessa tyranner) över hela världen för att upprätthålla en viss sort av ekonomisk politik som kunde accepteras av tidens politiska klimat bland euro-amerikanska kapitalistiska samhällen; medan ”vi” på andra sidan hemisfären hade: Pinochet i Chile, Videla i Argentina, Stroessner i Paraguay, Somosa i Nicaragua, D’Aubuisson i El Salvador, Husein i Irak, the Shah in Iran, Amin i Uganda, and you name it. Dessa länder har bidragit med olika naturresurser, från olja till koppar, energi eller vad det var på tur enligt västerländska transnationella korporationers behov och med dess varor och pengarnas flöde stödja välfärdens ekonomiska politik i Västeuropeiska länder. Låt oss inte heller glömma de överenskommelser som funnits mellan USA och den arabiska halvöns mäktiga män som gjordes till ännu övermäktigare härskare över sina kungariken, tack vare USA och en bunt europeiska länders behov att förhandla efter oljekrisen 1973. Något som tydligt visas genom dagens milda påpekande av det internationella samfundet på Baharains uppror och Saudi Arabians mutor (högre löner och bättre förmåner) till arbetare och tjänstemän med syfte att förhindra någons sorts populär mobilisering (speciellt bland exploaterade gästarbetare). Oljan då försäkras för västvärldens kapital och finansmarknadens överlevnad. Igen, kom ihåg Oljekrisen 1973.

Artiklarna visar, helt enkelt, en ideologisk anslutning till imperialistisk ideologi som utgår från den vanliga utpressningsmekanismen som överförs under dess ultimatum a la Bush: Är du med oss eller mot oss? Är du med att hjälpa demokratikämpare i Libyen genom USAs- och europeisk militärapparat eller är du en av de som är emot demokrati och frihet, och dessutom osolidarisk? Thatchers upprepade motto under 80-talet verkar artikuleras bland dagens vänster: TINA – There is no alternative – mot marknadens krafter, dvs neoliberal politik. Och en sådan politik behöver omvandla samhällen där kapitalismen inte är helt utvecklade, vad Schumpeter kallade för ”creative destruction”. Libyen är en sådan plats just nu; och ja, jag håller fullständigt med tyrannen Khaddafi att USA och dess europeiska allierade har också ett mål: att försäkra sig Libyens olja. Deras korporationer kommer säkerligen att administrera den väl när den kapitalistiska (liberala och västallierade) demokratin är på plats.

Bush och Blair, för att nämna de mest aktuella, har varit två tyranner, som har massakrerat flera hundra tusen irakier, afghaner och låtit en fortsatt förintelse av palestinier pågå politiskt och militärt obemärkt. De har inte ens blivit nämnda att ställas inför Haags domstol för brott mot mänskligheten. För att inte tala om markadens tyranni som vardagligt låter 24 tusen människor dö av hunger på grund av ett politiskt system som upprätthåller en ekonomisk politik kallad neoliberal kapitalism. Jag kan hålla med att vapen ska vara till hands för de som behöver försvaras av förtryckande regimer, men det är en annan sak att legitimera och ansluta sig till USA:s och Europas imperialistiska militära intervention för att hjälpa till att föra en demokratisk process. Det finns många historiska exempel på att detta har slutat i fruktansvärt långvariga massaker (t.ex. Vietnam, Irak, Afghanistan). Krig har sina egna spiraler och de trappas mycket sällan ner. Tvärtom, det skapar ännu mer förvirring och splittring. Och dessa är tecken på att kapitalismen är på frammarschs i nya rum. Kanske det svenska vänster vill hjälpa till? Att tänka med huvudet är inte tillräckligt om tankarna dryper av europeisk vit överlägsenhet och imperialistisk politik. Och solidaritet byggs inte med bomber.

Text: Adrián Groglopo, doktorand i sociologi och styrelseledamot i Antirasistiska Akademin
Publicerat i SVT Opinion. 

Antirasistisk backlash

Moderaternas förslag om ett ”invandrarkontrakt” är bara det senaste exemplet på högerregeringens diskrimineringspolitik – en rasism vars viktigaste funktion är att garantera kapitalets makt på arbetsmarknaden. Det är dags att börja ställa krav på politiker om de vill ha våra röster, skriver bland andra Irene Molina från Antirasistiska akademin.

Fredrik Reinfeldts regering för en allt hårdare anti-invandrarpolitik, medan oppositionen med få undantag tiger. På kort tid har vi fått flera oroväckande nyheter. Mest omdebatterat är förslaget om ett kontrakt som invandrare ska skriva på där de förklarar att de känner till och accepterar svenska regler och lagar vid ankomsten till Sverige. ”Syftet är att vi ser till att överföra viktiga svenska värderingar om jämställdhet och så vidare”, säger moderaten Per Schlingmann till Ekot (23 november). Flera har redan hunnit kommentera detta klart diskriminerande förslag som naturligtvis faller på sin absurditet och orimlighet.

I ett annat inlägg på DN Debatt 24 november kritiserar moderaternas arbetsgrupp ”Integration och arbete” partiets egen integrationspolitik och konstaterar att allt har blivit sämre. Samtidigt lyfts arbetet mot det så kallade hedersrelaterade våldet upp som den enda lyckade insatsen. Det ”hedersrelaterade” våldet har efter en omsorgsfull satsning från maktens korridorer (även under Perssons regeringstid) systematiskt etablerats som den högsta ”kulturskillnaden” mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Det har inneburit en backlash både för den antirasistiska och för den feministiska rörelsen.

Allt detta kan ses som fortsättningen på en redan välkänd – men alltmer aggressiv – politik som direkt eller indirekt försämrar invandrarnas villkor: nedläggningen av Integrationsverket och Arbetslivsinstitutet, försämrade regler för anslutning till a-kassan samt för Komvux-utbildning.

För att fullt förstå den borgerliga regeringens agenda bör vi tänka på hur olika maktmekanismer interagerar. Det finns en röd tråd i regeringens integrationspolitik som retoriskt hänvisar till arbetskraft och arbetsmarknad, och som leder tankarna till diskussionen om en reservarmé som kapitalisterna – i dag ”marknaden” – behöver för att upprätthålla sin makt över arbetarna och deras organisationer. En makt som krävs för att kapitalet (eller marknaden) ska kunna tillfredsställa sin oändliga törst efter profit.

Sverige har behov av arbetskraft i både industrin och tjänstesektorn och invandringen ser ut att vara det enklaste och snabbaste sättet att skaffa den. Men vi befinner oss i en ny epok där arbetsrätten, arbets- och lönevillkoren samt villkoren för fackföreningsrörelsen försämras. Den invandrade arbetskraften används som syndabock och genom den har länge en andra kategori arbetstagare skapats. Det är här rasismen spelar sin viktiga roll.

Utnyttjandet av en underliggande vardagsrasism som lyfter upp kulturella skillnader har blivit en viktig reglerande faktor på arbetsmarknaden. Det finns en etnisk eller rashierarkisk uppdelning inom arbetslivet, även i fackföreningarna, och tendensen är på frammarsch.

Medan den antirasistiska rörelsen kämpar för att papperslösa människor som utnyttjas av svenska arbetsgivare ska få fulla rättigheter i samhället, verkar de styrande makterna vilja att den skyddslöshet som papperslösa lever under ska gälla för alla, med början i den invandrade arbetskraften.

Det exemplifieras av Lavaldomen, som fastställde att det är fritt fram för arbetsgivare i Sverige att betala lägre löner till utländska arbetare (inom EU) och gå ifrån kollektivavtal.

Även vid sidan av arbetsmarknadsomvandlingen har högerstyret inneburit en backlash för kampen mot rasism och diskriminering. Framförallt i form av ett skifte i maktspråket där invandrarna själva återigen görs till problemet. ”De” är patriarkaliska, förtryckande mot sig själva, vill inte integreras, vill inte ta seden dit de kommer. På ”dem” ska det ställas krav och fastställas skyldigheter, etc. ”Vi” måste kunna tala klarspråk, lyfta på locket, ställa krav och så vidare. Själva diskrimineringen har lämnats utanför debatten, inget har gjorts för att undanröja hinder för invandrare på vare sig arbets- eller bostadsmarknaden.

Sverige befinner sig i en allvarlig retrotrend, en tillbakagång till 1980-talet när det gäller integrationspolitik och retorik. Den antirasistiska rörelsen och den politiska oppositionen måste vakna till liv och snarast förhindra att högern tar över tolkningsföreträdet för integrations- och invandringsfrågan.

Invandrade personer och antirasister i allmänhet är en viktig del av väljarkåren. Varför ge vår röst till partier som antingen aktivt agerar emot våra barns framtid i Sverige? Eller till partier som trots att de har makt att påverka väljer ett tyst medgivande?

Det är kanske vi från den antirasistiska rörelsen som ska börja ställa krav på politiker om de vill ha våra röster.

Skribenter:

Irene Molina, ordförande för Antirasistiska akademin,
Tillsammans med 
Adrian Groglopo,
Anders Neergaard,
Anna Bredström
Babak Rahimi
Carina Tigervall
Carmen Blanco-Valer
Danjel Nam
Dina Avrahami
Katarina Mattsson
Kerstin Sandell
Lena Sawyer
Margaret Gärding
Paula Mulinari
Paula Mählck
René León
Sabine Grüber
Tobias Hübinette
Ulrika Schmauch
Urban Ericsson
Wuokko Knocke
Yael Feiler

Publicerat i Arbetaren