ArA i Almedalen

Rasismen i offentligheten – Vad säger politikerna?

Hur kan man tolka glappet mellan vad som är vardagen för de rasifierade migranterna och det politiska språket? Hur kommer vi åt diskriminerande strukturer utifrån denna undvikande retorik? Vad säger politikerna? Vad bör antirasisterna göra?

Rasistiska uttalanden och uttryck och en politisk integrationsagenda dominerad av ”skyll på offer retoriken” blir mer och mer accepterade i offentliga sammanhang. I det politiska språket talas det mer sällan om rasism och allt oftare om ”invandringskritik” och ”främlingsfientlighet”. I stället för att politiker och forskare frågar sig hur vi motarbetar rasismens strukturer får vi gång på gång höra frågan ”hur mycket kostar invandringen?” Hur kan man tolka glappet mellan verkligheten för de rasifierade migranterna och det politiska språket? Vad säger politikerna? Vad bör antirasisterna göra? Forskare och medlemmar i Antirasistiska akademin samtalar med politiker om dessa frågor.

Brev till Regeringen angående inrättandet av ett forskningscentrum för studier om rasism och våldsbejakande extremism

Antirasistiska akademin, en ideell förening som under åtta år har samlat forskare som har rasism och antirasism som vetenskapligt fält, har med oro följt utvecklingen kring bildandet av Göteborgs universitets Centrum för studier om rasism och våldsbejakande extremism. Helene Hellmark Knutsson (s), minister för högre utbildning och forskning och Alice Bah Kuhnke (mp), kultur- och demokratiminister, motiverar regeringens satsning med att det nya centrumet ”kommer bland annat att organisera fortsatt implementering av Toleransprojektet”. (Göteborgs-Posten 150412).

Mot bakgrund av ministrarnas motivering bakom satsningen blir det uppenbart att regeringen saknar kunskap om vad rasism är, vilka som är dess orsaker liksom vilka mekanismer som ligger bakom dess reproduktion. Tolerans som begrepp innebär att ha överseende med ett fenomen eller person, dess premisser innebär att någon innehar privilegiet att tolerera medan den andre i bästa fall accepteras, med andra ord tolereras. Att ha överseende med någon annan är inte detsamma som att vara jämställd eller samexistens på lika villkor. Att definiera rasism som ett uttryck för brist på tolerans eller likställa rasism med intolerans innebär därför en grundläggande motsägelse. Att centrumet vilar på dessa premisser och tolkar rasismen utefter dessa ramar, påvisar således en allvarlig okunskap om rasismen och lösningarna mot den. Rasism existerar inte på grund av fördomar eller brist på kunskap om dess konsekvenser. Rasism kan definieras på många sätt men det gemensamma i dessa definitioner är att det handlar om makt och privilegier, om tröga historiskt förankrade samhällsstrukturer och om institutionaliserad och normaliserad diskrimineringspraxis. Det är därmed hela samhällets problem, inte bara ett fåtal intoleranta individers skapelse.

Processerna bakom rasismens utformning och vägen till dess hegemoniska ställning är lång och komplex, och en sådan analys kräver teoretisk och metodologisk kunskap om rasismens ursprung, dess betingelser och processer – inte kunskap om tolerans Att definiera rasism som en brist på tolerans eller likställa det med intolerans är dessutom ett slag i ansiktet på de många välmeriterade professorer, lektorer, forskare och doktorander som vid landets olika universitet och högskolor bedriver högklassig forskning om rasism, utvecklar teorier och metoder om rasism och samlar forskningsdata i ämnet av både kvalitativ och kvantitativ karaktär. Denna forskning sker utan något större erkännande och utan några särskilda satsningar från forskningsstiftelser. Det finns med andra ord en expertis vid landets högskolor som länge har väntat på att forskningen om rasism ska ges en större plats på den politiska agendan, och vilket skulle utgöra ett viktigt steg framåt i kampen mot rasism.

Vi ser med stort bekymmer att denna expertis som faktiskt råder har totalt förbisetts i beslutsfattandet. De andra experterna, det vill säga de många människor i Sverige som upplever och förstår rasismen som en egen erfarenhet och som kämpar mot den utifrån sina organisationer och nätverk, har inte heller blivit tillfrågade. Detta politiska och institutionella beslut förbiser den bredda och mångåriga kampen mot rasism som ett samhälleligt system och negligerar en väl etablerad antirasistisk forskning runt om i landet och i Europa. Regeringsförklaringen mottogs med hopp och förtröstan från vår organisations sida i höstas. Besvikelsen är nu stor när Regeringen i stället inrättar detta center i Göteborg med tolerans som ledord. En institutionalisering av forskningen om rasism behövs. Det har varit efterlängtat under en lång tid. Men beslutet fattades utan att konsultera experter, forskare eller folkrörelser. Det bådar inte gott. Vi väntar fortfarande på ett beslut om en satsning på forskning om rasism.

Styrelsen för föreningen Antirasistiska akademin
Adrián Groglopo, ordförande
Med ledamöterna Majsa Allelin, Daphne Arbouz, Samson Beshir, Carlos Díaz, Tobias
Hübinette, Edda Manga, Irene Molina, , Juan Velasquez.

Call for Workshops

Forskning, undervisning och samverkan mot rasism i dåtid, samtid och framtid

Datum: 10 oktober, 2015
Plats: Göteborg
Deadlines:
Call for Abstracts senast 30 maj
Färdiga bidrag senast 30 augusti
Key Note Speakers:
Diana Mulinari
Mireille Fanon-Mendes-France

Under de senaste två mandatperioderna har vi märkt tre trender. Den första är att rasism tagit allt större plats i offentligheten, vilket har bidragit till att den antirasistiska rörelsen vuxit som aldrig förr. Den andra är att intresse för antirasism vuxit kraftigt bland studenter vid våra högskolor. Den tredje är att statliga anslag till forskning med kritiska perspektiv på kolonialism, genus- och klass har minskat markant, och att forskningen om rasism har närmast obefintligt stöd.

Forskare och universitetslärare har samverkat på olika sätt med föreningar och nätverk som arbetar mot rasism. Men en stort del att detta arbete förs ännu på ett mycket fragmentariskt sätt. Inom Antirasistiska Akademin, ArA, verkar vi för att skapa möten där antirasistiska forskare och lärare kan träffas och artikuleras.

Årsmötet 2015 kommer att fokusera på hur forskning, undervisning och samverkan med den antirasistiska rörelsen har gjorts, görs och skulle kunna göras i den närmaste framtiden. Vi välkomnar bidrag från antirasistiska forskare och lärare såväl som från den antirasistiska aktivistvärlden till paneler, rundabordssamtal, paper presentationer, utställningar, multimediaproduktioner och uppträdanden på temat. Varje aktivitet kommer att disponera drygt 50 minuter i parallella sessioner. Om du vill arrangera en liknande workshop lämna en sammanfattning på 300 ord som kort beskriver upplägget i förhållande till konferensens tema. Det kommer att finnas bidrag för rese- och hotellkostnader till ett begränsat antal deltagare. Workshopen ska bilda underlag till en Open Access elektronisk konferenspublikation åtkomlig genom ArA:s hemsida, www.antirasistiskaakademin.se

Från Almedalen: Om att sätta förorternas problematik på den politiska agendan

Arrangör: IBF Uppsala universitet och Föreningen Antirasistiska akademin
Dag: 30/6 2014 15:00 – 16:00
Plats: Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3

I de högt segregerade svenska städerna är många av förorterna från miljonprogramtiden hem för de människor som alltför ofta talas det om men alltför sällan betraktas som politiska subjekt. I diskussionen ämnar arrangörerna att öppna Almedalen för de politiska debatter som förs i det lokala samhället, i de svenska förorterna, platser som ofta glöms bort av ”den stora politiken”. Förorternas Almedal arrangeras i ett samarbete mellan Uppsala universitet och föreningen Antirasistiska akademin. Ekonomhistorikern Paulina de los Reyes från Stockholms universitet och ArA presenterar den nyutkomna rapporten ”Bilen brinner men problemen finns kvar” om händelserna i Husby maj 2013; Samson Beshir från ArA presenterar rapporten om Afrofobi utkommen 2014 där flera politiska krav formulerades; Valerie Kyeyune Backström berättar om organisationen Rummet, ett alternativt forum för att bedriva kampen mot rasism. Diskussionen leds av kulturgeografen Irene Molina och idéhistorikern Edda Manga.

Se seminariet här!

Medverkande:
Irene Molina, Professor i kulturgeografi, Uppsala universitet. 

Paulina de los Reyes, Professor i Ekonomisk historia, Stockholms universitet. 
Edda Manga, Fil Dr i Idé- och lärdomshistoria, Antirasistiska akademin ArA. 
Samson Beshir, Juridik student, Antirasistiska akademin ArA. 
Valerie Kyeyune Backström, Skribent, Rummet.

Drömmen att kolonisera Afrika har enat vänstern och högern

LIBYEN Det verkar som att både vänster och höger för första gången är överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans, skriver Adrián Groglopo, styrelseledamot i Antirasistiska Akademin.

Det är allvarligt och bekymmersamt att se hur vänsterdebattörer som Andreas Malm och Per Wirtén ansluter sig till imperialistisk samling för att stödja USA:s och Europas våldsmaskineri. För Per Wirtén kan den nya världsordningen med ett ”humanitärt” USA innebär att imperialism är på väg att försvinna i bakvattnet av de allierade bombningarna för att hjälpa demokratirörelserna att skapa eget utrymme. Att tänka med huvudet är för Andreas Malm ett måste om det är så att det svenska vänster ska hjälpa folk under den arabiska revolutionen som pågår över Mellanösternsregionen. Han tillammans med högern ropar på en svensk insats i Libyen med Jas-jetplan. Det verkar som att både vänster och höger, socialister och imperialister, är för första gången överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans för skapande av konsensus oavsett politisk färg. USA:s imperialistiska politik och Europas historiska koloniala arrogans och rasistiska läran välkomnar sådana inställningar från vänster. Deras fundamentalistiska och blinda tro på demokrati utan en politisk ekonomi som reglerar kapitalismens krafter, pekar direkt på deras övertygelse och acceptans om att den revolutionära imperialismen ska accepteras med Tomahawks, Typhoons och Tornados i frihetens namn. Detta innebär, i ett svensk sammanhang, att använda svenska flygvapen mot andra länder (läs: länder i s.k. Tredje Världen) och stödja de gamla koloniala makterna i Europa att militärt och med hög teknologisk artilleri angripa vissa utvalda tyranner utanför Västeuropa. Och förvisso, stödja USA:s imperialistiska politik att fortsätta gälla, men denna gång i folkets namn. Men det slutar inte här. Artiklarna bidrar dessutom att rent affärsmässig oc h förklädda i nationella termer, använda krigsflyggplan mot de som Västvärlden anser vara tyranner.

Khaddafi är och har varit en ledare som har förtryckt sitt folk och har tidigare haft starka konflikter med andra länder i regionen och framför allt med Västerländska makter (trots att oljeaffärer pågick under många år mellan Europeiska länder och Libyen). Men att antyda att tyranni befinner sig endast hos de länderna utanför västvärlden är som att säga att Bush administrationen, Blairs utrikes politik och hela köret av västeuropeiska länder (bl.a. Sverige) hade rätt i att stödja Iraks ockupation för att införa demokrati, och även att inte beblandar sig militärt i de fler olika israeliska massakerna på palestinierna som pågått nu i flera decennier. USA och de västeuropeiska länderna har ekonomiskt och politiskt, också i flera decennier, uppbackat olika förtryckande regimer (kalla dessa tyranner) över hela världen för att upprätthålla en viss sort av ekonomisk politik som kunde accepteras av tidens politiska klimat bland euro-amerikanska kapitalistiska samhällen; medan ”vi” på andra sidan hemisfären hade: Pinochet i Chile, Videla i Argentina, Stroessner i Paraguay, Somosa i Nicaragua, D’Aubuisson i El Salvador, Husein i Irak, the Shah in Iran, Amin i Uganda, and you name it. Dessa länder har bidragit med olika naturresurser, från olja till koppar, energi eller vad det var på tur enligt västerländska transnationella korporationers behov och med dess varor och pengarnas flöde stödja välfärdens ekonomiska politik i Västeuropeiska länder. Låt oss inte heller glömma de överenskommelser som funnits mellan USA och den arabiska halvöns mäktiga män som gjordes till ännu övermäktigare härskare över sina kungariken, tack vare USA och en bunt europeiska länders behov att förhandla efter oljekrisen 1973. Något som tydligt visas genom dagens milda påpekande av det internationella samfundet på Baharains uppror och Saudi Arabians mutor (högre löner och bättre förmåner) till arbetare och tjänstemän med syfte att förhindra någons sorts populär mobilisering (speciellt bland exploaterade gästarbetare). Oljan då försäkras för västvärldens kapital och finansmarknadens överlevnad. Igen, kom ihåg Oljekrisen 1973.

Artiklarna visar, helt enkelt, en ideologisk anslutning till imperialistisk ideologi som utgår från den vanliga utpressningsmekanismen som överförs under dess ultimatum a la Bush: Är du med oss eller mot oss? Är du med att hjälpa demokratikämpare i Libyen genom USAs- och europeisk militärapparat eller är du en av de som är emot demokrati och frihet, och dessutom osolidarisk? Thatchers upprepade motto under 80-talet verkar artikuleras bland dagens vänster: TINA – There is no alternative – mot marknadens krafter, dvs neoliberal politik. Och en sådan politik behöver omvandla samhällen där kapitalismen inte är helt utvecklade, vad Schumpeter kallade för ”creative destruction”. Libyen är en sådan plats just nu; och ja, jag håller fullständigt med tyrannen Khaddafi att USA och dess europeiska allierade har också ett mål: att försäkra sig Libyens olja. Deras korporationer kommer säkerligen att administrera den väl när den kapitalistiska (liberala och västallierade) demokratin är på plats.

Bush och Blair, för att nämna de mest aktuella, har varit två tyranner, som har massakrerat flera hundra tusen irakier, afghaner och låtit en fortsatt förintelse av palestinier pågå politiskt och militärt obemärkt. De har inte ens blivit nämnda att ställas inför Haags domstol för brott mot mänskligheten. För att inte tala om markadens tyranni som vardagligt låter 24 tusen människor dö av hunger på grund av ett politiskt system som upprätthåller en ekonomisk politik kallad neoliberal kapitalism. Jag kan hålla med att vapen ska vara till hands för de som behöver försvaras av förtryckande regimer, men det är en annan sak att legitimera och ansluta sig till USA:s och Europas imperialistiska militära intervention för att hjälpa till att föra en demokratisk process. Det finns många historiska exempel på att detta har slutat i fruktansvärt långvariga massaker (t.ex. Vietnam, Irak, Afghanistan). Krig har sina egna spiraler och de trappas mycket sällan ner. Tvärtom, det skapar ännu mer förvirring och splittring. Och dessa är tecken på att kapitalismen är på frammarschs i nya rum. Kanske det svenska vänster vill hjälpa till? Att tänka med huvudet är inte tillräckligt om tankarna dryper av europeisk vit överlägsenhet och imperialistisk politik. Och solidaritet byggs inte med bomber.

Text: Adrián Groglopo, doktorand i sociologi och styrelseledamot i Antirasistiska Akademin
Publicerat i SVT Opinion.