LIBYEN Det verkar som att både vänster och höger för första gången är överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans, skriver Adrián Groglopo, styrelseledamot i Antirasistiska Akademin.

Det är allvarligt och bekymmersamt att se hur vänsterdebattörer som Andreas Malm och Per Wirtén ansluter sig till imperialistisk samling för att stödja USA:s och Europas våldsmaskineri. För Per Wirtén kan den nya världsordningen med ett ”humanitärt” USA innebär att imperialism är på väg att försvinna i bakvattnet av de allierade bombningarna för att hjälpa demokratirörelserna att skapa eget utrymme. Att tänka med huvudet är för Andreas Malm ett måste om det är så att det svenska vänster ska hjälpa folk under den arabiska revolutionen som pågår över Mellanösternsregionen. Han tillammans med högern ropar på en svensk insats i Libyen med Jas-jetplan. Det verkar som att både vänster och höger, socialister och imperialister, är för första gången överens under imperiets betryggande vingar. Under den revolutionära imperialismen är ”vi” alla överens. Detta ”vi” innebär inte ens ett nationalistiskt anrop, utan en kollektiv identifiering med europeisk överlägsenhet och arrogans för skapande av konsensus oavsett politisk färg. USA:s imperialistiska politik och Europas historiska koloniala arrogans och rasistiska läran välkomnar sådana inställningar från vänster. Deras fundamentalistiska och blinda tro på demokrati utan en politisk ekonomi som reglerar kapitalismens krafter, pekar direkt på deras övertygelse och acceptans om att den revolutionära imperialismen ska accepteras med Tomahawks, Typhoons och Tornados i frihetens namn. Detta innebär, i ett svensk sammanhang, att använda svenska flygvapen mot andra länder (läs: länder i s.k. Tredje Världen) och stödja de gamla koloniala makterna i Europa att militärt och med hög teknologisk artilleri angripa vissa utvalda tyranner utanför Västeuropa. Och förvisso, stödja USA:s imperialistiska politik att fortsätta gälla, men denna gång i folkets namn. Men det slutar inte här. Artiklarna bidrar dessutom att rent affärsmässig oc h förklädda i nationella termer, använda krigsflyggplan mot de som Västvärlden anser vara tyranner.

Khaddafi är och har varit en ledare som har förtryckt sitt folk och har tidigare haft starka konflikter med andra länder i regionen och framför allt med Västerländska makter (trots att oljeaffärer pågick under många år mellan Europeiska länder och Libyen). Men att antyda att tyranni befinner sig endast hos de länderna utanför västvärlden är som att säga att Bush administrationen, Blairs utrikes politik och hela köret av västeuropeiska länder (bl.a. Sverige) hade rätt i att stödja Iraks ockupation för att införa demokrati, och även att inte beblandar sig militärt i de fler olika israeliska massakerna på palestinierna som pågått nu i flera decennier. USA och de västeuropeiska länderna har ekonomiskt och politiskt, också i flera decennier, uppbackat olika förtryckande regimer (kalla dessa tyranner) över hela världen för att upprätthålla en viss sort av ekonomisk politik som kunde accepteras av tidens politiska klimat bland euro-amerikanska kapitalistiska samhällen; medan ”vi” på andra sidan hemisfären hade: Pinochet i Chile, Videla i Argentina, Stroessner i Paraguay, Somosa i Nicaragua, D’Aubuisson i El Salvador, Husein i Irak, the Shah in Iran, Amin i Uganda, and you name it. Dessa länder har bidragit med olika naturresurser, från olja till koppar, energi eller vad det var på tur enligt västerländska transnationella korporationers behov och med dess varor och pengarnas flöde stödja välfärdens ekonomiska politik i Västeuropeiska länder. Låt oss inte heller glömma de överenskommelser som funnits mellan USA och den arabiska halvöns mäktiga män som gjordes till ännu övermäktigare härskare över sina kungariken, tack vare USA och en bunt europeiska länders behov att förhandla efter oljekrisen 1973. Något som tydligt visas genom dagens milda påpekande av det internationella samfundet på Baharains uppror och Saudi Arabians mutor (högre löner och bättre förmåner) till arbetare och tjänstemän med syfte att förhindra någons sorts populär mobilisering (speciellt bland exploaterade gästarbetare). Oljan då försäkras för västvärldens kapital och finansmarknadens överlevnad. Igen, kom ihåg Oljekrisen 1973.

Artiklarna visar, helt enkelt, en ideologisk anslutning till imperialistisk ideologi som utgår från den vanliga utpressningsmekanismen som överförs under dess ultimatum a la Bush: Är du med oss eller mot oss? Är du med att hjälpa demokratikämpare i Libyen genom USAs- och europeisk militärapparat eller är du en av de som är emot demokrati och frihet, och dessutom osolidarisk? Thatchers upprepade motto under 80-talet verkar artikuleras bland dagens vänster: TINA – There is no alternative – mot marknadens krafter, dvs neoliberal politik. Och en sådan politik behöver omvandla samhällen där kapitalismen inte är helt utvecklade, vad Schumpeter kallade för ”creative destruction”. Libyen är en sådan plats just nu; och ja, jag håller fullständigt med tyrannen Khaddafi att USA och dess europeiska allierade har också ett mål: att försäkra sig Libyens olja. Deras korporationer kommer säkerligen att administrera den väl när den kapitalistiska (liberala och västallierade) demokratin är på plats.

Bush och Blair, för att nämna de mest aktuella, har varit två tyranner, som har massakrerat flera hundra tusen irakier, afghaner och låtit en fortsatt förintelse av palestinier pågå politiskt och militärt obemärkt. De har inte ens blivit nämnda att ställas inför Haags domstol för brott mot mänskligheten. För att inte tala om markadens tyranni som vardagligt låter 24 tusen människor dö av hunger på grund av ett politiskt system som upprätthåller en ekonomisk politik kallad neoliberal kapitalism. Jag kan hålla med att vapen ska vara till hands för de som behöver försvaras av förtryckande regimer, men det är en annan sak att legitimera och ansluta sig till USA:s och Europas imperialistiska militära intervention för att hjälpa till att föra en demokratisk process. Det finns många historiska exempel på att detta har slutat i fruktansvärt långvariga massaker (t.ex. Vietnam, Irak, Afghanistan). Krig har sina egna spiraler och de trappas mycket sällan ner. Tvärtom, det skapar ännu mer förvirring och splittring. Och dessa är tecken på att kapitalismen är på frammarschs i nya rum. Kanske det svenska vänster vill hjälpa till? Att tänka med huvudet är inte tillräckligt om tankarna dryper av europeisk vit överlägsenhet och imperialistisk politik. Och solidaritet byggs inte med bomber.

Text: Adrián Groglopo, doktorand i sociologi och styrelseledamot i Antirasistiska Akademin
Publicerat i SVT Opinion.